I brist på saker att göra så kan jag väl lika gärna blogga tänker jag…
Nu är det ca fem minuter mellan värkarna och jag vet inte om det var den där lyxiga lunchen på Sturehof som gjorde susen igår. Fick ju ett bryt då alla mina ”livlinor” plötsligen var eliminerade på mindre än fem minuter. Så världens gulligaste man hämtade mig på KS och körde ner mig till Sturehof och bjöd mig på en riktigt lyxig lunch. Jag åt mina favoritostron Tia Maraa från Irland, karelsk caviar från Ryssland, vit sparris från Holland och ett glas Pol Roger från Frankrike. Avslutade kalaslunchen med en espresso från Italien och en rabarberkompott från Sverige. Rena Eurovisionsschlagern i munnen. Mums!
Sen åkte jag hem och åt en ananas. Kollade lite på Fargo och sov någon timme. Calle åkte och hämtade Penny, sedan åkte trollet och jag till KS och tog min andra CTG-kurva för dagen. Hon måste följa med annars blir hon galen. Så hon får ju såklart göra det. Tror det är bra för henne att få vara delaktig i detta när veckan varit så stökig. Är så imponerad av hennes följsamhet och informerar man henne om allt så är hon med på tåget. Det blir väl mer verkligt för henne också att förstå vad som är på gång när hon får följa med ibland.
Idag är jag i vecka 36+6 dvs imorgon eller rättare sagt inatt är TA färdigbakad. Då är han leveransklar enligt alla medicinska termer. Runt åttatiden igår kväll startade sammandragningarna att bli lite tätare än på länge ca 11-12 minuter mellan varje och ganska smärtsamma. Vi gick och la oss ganska tidigt och vid halv två i morse var de så kraftiga och täta så jag inte kunde sova längre. Så jag beslutade mig för att åka in.
Calle fick vara kvar hemma och hålla ställningarna. Jag menar TA kommer ju inte ploppa ut nu. Kanske först ikväll eller imorgon. Det är bättre om Calle får iväg Penny till förskolan och så. Känner mig inte så hysterisk efter snart en vecka fram och tillbaka i det här rummet.
Har precis blivit undersökt och jag har fortfarande inte öppnat mig mer än en cm, så det lär ju dröja. Även om värkarna blir tätare och kraftigare. Har fått lite akupunktur och Alvedon. Nu känns det lite bättre. Känner mig lite nojig. Har ju helt glömt bort det där med Mandelolja. Kommer jag gå i småbitar nu?
Men jag måste älta en sak när det kommer till män och barnafödande. De blir ganska usla (enligt mina erfarenheter). Ofrivilligt antar jag. Calle blir liksom helt passiv. Går in i sig själv och sluter sig när jag har ont. Handlingsförlamad på något irriterande sätt. Samtidigt så ser jag att han inte rår för det. Men han klarar inte av att ta några som helst beslut. Jag bad honom exempelvis ringa på en taxi under tiden jag gjorde mig klar i badrummet. När jag kom ut hade han fortfarande inte ringt.
Sen kom taxin men hittade inte fram till vår adress. Då står han helt passivt och vinkar trots att taxin inte ser oss. Så jag orkar inte vänta in hans manöver utan gå ner mot taxin med väskorna. Taxichauffören i sig ser mig när jag kommer gående och vet – då Calle pratat med honom att han ska till BB. Men inte kör han fram en meter, trots att han ser att jag är höggravid. När jag väl är framme vid bilen och öppnat dörren själv så springer han ut (lite sent på bollen) och stänger den. Sen, out of the blue vill han småprata. Jag är i början artig men sen när han börjar prata hindu med mig orkar jag inte längre. (Jag pratade inte ens hindu i Indien). Jag förklarar artigt att jag snart ska få barn och inte är i något psykiskt och fysiskt tillstånd för att småprata och framför allt inte på ett språk jag inte behärskar. Ber om ursäkt för detta. Då först verkar han fatta. Men att det ska krävas liksom?! Tänk den kvinna som skulle ”småprata” med den man som just fått en pungspark. Förstå vilken osympatisk mänska hon skulle anses vara.
Intressant. Som sagt män och barnafödande är en ganska hopplös kombo. Eller vad har ni för erfarenheter?
Senaste kommentarer