Sanningen är svårast att hantera för ganska många.
Jag har läst otaliga intervjuer med människor som vill bli ”lämnade i fred” allt från modedesigners till idrottsstjärnor efter de kommenterat en sanningsnyhet som har med deras liv att göra. Sedan pratar dom regelbundet med pressen och media om sanningsnyheten. Samtidigt de tydliggör vikten av att bli lämnade i fred.
Samma sak gäller vissa människor som vill veta något de går och oroar sig för. Kanske för att de känner på sig att något är fel i deras liv. De påstår sig vara de som kan hantera ”sanningen” då de själva tror att de är förberedda på den. Men det är de aldrig. Den dagen de får reda på det där ”sanningen” vad än nu det är så visar det sig att de inte alls kan hantera den. De sparkar bakut och förnekar den som mest.
Jag tycker det är ett intressant fenomen. De har liksom vänt ut och in på sig själva och skyddar sig med sitt tunnaste lager hud istället för tvärtom.
För att inte tala om självförnekelse. Hur många gånger har man inte ljugit för sig själv om hur mycket man ätit eller druckit. Nej men jag lovar det var bara två glas vin eller gud jag har inte ALLS ätit så mycket godis den här veckan.
Jag vet inte om det här är ett mänskligt fenomen eller ett svenskt. Men många är ju ganska dåliga på att hantera sanningen. Folk går omvägar för att undvika sanningen.
Exempelvis hur många gånger har man inte sålt saker på Blocket exempelvis som ”tingas” av någon och sen aldrig hämtas upp. De duckar samtal och har massa konstiga anledningar varför det ”blev som det blev”. Komingen säg ifall du vill ha prylen eller inte istället för att få din egen artighet att bli ett dåligt drag som straffar både dig och mig i slutändan. Dessutom skapa dålig stämning.
Sanningen är så känslig. Varför är det så tror ni?
Senaste kommentarer