Anitha Schulman

Det var inte så många frågor men dom var väldigt intressanta.

A: Hej Anitha.. eftersom du är en väldigt härlig person med huvudet på skaft så kanske du kan svara på mitt lilla dilemma 🙂 Jag är 41 år, levt cirka 5 år som singel i Norge och både vant mig vid att vara singel o trivs med det. Jag kan dock som alla andra singlar sakna kärlek, sex, nån o prata med ibland, vakna upp med och det är ju ganska ensamt ibland även om jag trivs med att göra precis vad jag vill hela tiden. Jag har bra jobb, bra lön, fina vänner men som sagt no girlfriend. Så vad ska jag göra? -Leva livet singel eller inte? Inget lätt val tycker jag. Kan också tillägga att jag är ingen som ligger runt utan är mer traditionell där 🙂 Jag kan också sakna min gamla flickvän ibland och jämföra andra tjejer med henne.. o där förlorar dom 🙂 Kan också tillägga att jag valde att bo kvar i Norge och inte flytta hem till henne i södra Sverige. Underbar blogg du har Anitha! Stor kram till dig

Hej A, vad kul med en trogen bloggläsare. Ju längre man är själv ju mer trivs man med sig själv. Man skaffar sig mönster och rutiner och ”ytan i boxen” att släppa in någon på blir allt mindre. Det går knappt att ta sig utanför den. Den där exflickvännen har du valt att projicera alla bra sidor av. Hon finns ju inte i verkliga livet, det vet ju både du och jag :). Det tog slut av en anledning men den anledningen har du imaginärt gjort mindre och lyft fram allt som var bra med henne och på så sätt skapat någon slags überflickvän. Trots att hon kanske inte var det jämt. Jag misstänker att det kanske var hon som lämnade dig? Därav känns det oavslutat och du fick kanske aldrig förklaring på vad som skedde eller varför hon träffade någon annan. Eller så det helt enkelt så att ni var i olika faser i livet och du valde bort henne av högmod kanske. Det har du ångrat i efterhand och försöker reparera skadan psykologiskt genom att höja henne till skyarna.

Det är ju hopplöst för någon ny tjej att nå upp till din überflickväns standard. Det är liksom dömt att misslyckas. Jag ser snarare überflickvännen” som någon slags medveten skapad barriär för att slippa binda dig. För du vill kanske inte släppa in någon i boxen? Du är ju rädd att bli lämnad igen. Men det är bara du som kan bryta dig ut ur lådan om du inte vill förbli ensam. Vilket jag inte tror att du vill, det låter inte så i alla fall. Jag tror kanske du behöver älta ut exet och ”göra slut” med henne en gång för alla. Det betyder inte att kontakta henne igen, du kommer aldrig få de svar du söker och HON har garanterat gått vidare. Men du kanske ska ta några terapisittningar och få henne ur systemet. Hjälper inte det så får du helt enkelt bara ge dig ut på marknaden. Göra något som ”är utanför boxen” i ditt liv. Ligga runt lite kan väl inte skada? Vem vet du kanske träffar en människa som är helt fantastisk som du riskerar att gå miste om under tiden du sitter hemma och funderar på det där med samboliv eller singelskap. Men du måste göra slut med ditt ex först och främst.

M: Perfekt! För jag har precis fått mitt hjärta krossat och vet inte tiktigt hur lr vad jag ska ta mej till.

Såhär ligger det till:
I jan började jag träffa en kille. Vi sa från början att vi inte va redo att börja dejta (jag har blivit sårad
Många gånger innan och vill ta det ganska lugnt, han har ett förflutet med barns mamma). Han, vad jag trodde då, skojade lite om att vi kan ju börja dejta i sommar, slutet av juni. Han är iaf helt underbar. Snäll, fin, mysig. Säger gulliga saker o att han saknar mej mm. Vi umgås som om vi dejtar. Hur som. Det går en månad… Sen är han en heeelt annan kille. Han skriver/säger aldig nåt gulligt. Han får mej att betala för allt vi gör (jag får köpa min egna frukost/mat när jag är hos han och även hans frukost/mat när han är hos mej som ett exempel). Han är ganska varannan-dagig (mysig varannan o varannan jättekonstig och disträ). Tillslut säger jag att jag tröttnat o han får välja att va kompisar lr dejta. Han blir arg. När detta händer har vi umgåtts i 2,5 månad. Nu är han alltså arg på mej för att jag ”pressar” honom. Försöker typ skita i han men på kvällarna saknar jag han o då brukar nåt sms slinka iväg som jag senare ångrar som sjutton…. Vad ska jag göra?? Gå vidare? Ge han en chans till?? Han har gjort många saker som kan anses sviniga men ändå kan jag inte släppa han… har varit singel länge (3 år) och vill verkligen träffa kärleken, är det därför jag har svårt att släppa taget? Hjälp!!!

Hej M, det låter som det är en väldigt ung relation i dubbel bemärkelse. Dels verkar ni vara ganska unga men också känns relationen väldigt ny. Jag får intrycket av att det är du som fladdrar här snarare än killen. Det känns som att du vill att han ska vara på ett visst sätt som du har bestämt i ditt inre men kanske inte uttryckt det helt och hållet. Helt plötsligt vill du göra slut för att han inte uppfyller dina kriterier och det är klart att han blir kall och ganska rädd. Dessutom om han ställs inför ett ganska stort val att vara kompisar eller göra slut så får han väl panik. Det känns inte på det du skriver som att det varit de lyckligaste nykära två månaderna och då kanske ett sådant typ av val snarare känns som ”pest eller kolera”, om du ursäktar. Inget av det ”smäller högre” än det andra liksom. Jag tror ni måste prata, men om rätt grejer och inte anklaga varandra för att man inte uppnår varandras inre kriterier på bra pojk/flickvän. Det låter som att det är mycket missförstånd och besvikelser. I alla fall från ditt håll på honom och säkert tvärtom. Hur vore det om ni pratade med varandra och talade utifrån egna upplevelsen ”jag känner…” osv istället för att säga ”du är eller du gör”? Börja där. Det är inte lätt när man varit singel i tre år och ganska ung att veta hur kärlek funkar i praktiken. Det är något man måste lära sig tillsammans istället för att fly så fort det inte är på ens egna villkor. Träning ger färdighet. I ett bra förhållande finns det aldrig ”bra och dåliga förhållandedagar” Inget ska kosta mer än det smakar. Men det får man lära sig efter hand. 🙂 Lycka till.

F: Om man har hamnat i en period där man bråkar hela tiden vad gör man då för att komma ur den? Går det att komma ur? Det har blivit en ond cirkel där alla gamla bråk gjort att vi går omkring och stör oss på varandra.

Hej F åh vad jobbigt! Jag säger bara en sak samtalsterapi. Prata med någon som kan ställa er utanför varandra och se på er själva utifrån. Oftast kommer de här bråken från rädslor och prägling av egen uppväxt och tidigare relationer. Man hamnar i mönster och banor som är svåra att bryta. Nyckeln är nog att inte anklaga varandra utan se den egna rollen i det här. Men ibland är det nog lättare med en neutral utomstående part som kan få er att se saker objektivt. Det blir lättare då. Sen har jag och Calle en grej som funkat ganska bra. Att en gång per år ta en middag på Sturehof och lite inventerat året som gått. Gå igenom förhållandet och pratat om besvikelser och irritationer utan att vara arga. Att ”jag blev besviken på det här och jag känner mig osedd eller olycklig alt. arg när du gör så här”. ”Lite mota Olle vid grind” i ett neutralt oladdat sammanhang.

H: Det jag drabbats av är ett klassiskt problem vad jag förstår. Men det innebär ju inte att det är lättare för det. Jag befinner mig i mitten av en graviditet och bor tillsammans med min underbara pojkvän som flyttat till ett annat land för min skull. Vi blev gravida väldigt fort, men är så klart lika glada för det. Att skaffa barn med den man är så galet förälskad i är det bästa man kan vara med om men de senaste 2 månaderna så har saker blivit riktigt tuffa. Jag vet att sexlust kan försvinna (vilket jag trodde inte skulle ske då jag är den mest sexuella person jag känner, men shit happens) men när det hände så var vi iaf beredda på det och han stressar inte med det alls ”du är värd att vänta på”. Men med det så har saker fallerat. Mina hormoner är i taket och jag är väldigt bråkig och strulig av och till, så som man kan vara. Då jag fått sluta med en del antidep och ångestdämpande så har jag haft det rätt tufft, men mår ändå bättre än jag gjort på riktigt länge. Men i allt detta så känns det som känslorna falnar. Det är mycket runt ikring som händer just nu och vi tar oss igenom det, men tänk om de där underbara känslorna inte återkommer. Tänk om det faktiskt är dött. Är livrädd för detta då han är underbar, gör allt för mig och bebisen och kommer bli världens bästa pappa. Men att leva i ett kompisförhållande fungerar inte på sikt heller. Är rädd att han ska hitta någon ny också, lugnare, äldre (han är 10 år äldre än mig), stabilare, bättre och jag luftar det med honom och han skakar på huvudet och säger att det aldrig kommer ske. Jag tror på honom men rädslan är där. Känner mig som en osäker tonåring igen och det är inget jag alls känner igen mig i.

Hej H, jag förstår ångesten. Men en graviditet är inte statisk. Det är en hormonkarusell som världens märkligaste PMS och jag pendlar ständigt mellan någon slags överkåthet och okåthet. Dessutom kanske mannen inte alltid går igång på någon som ser ut som en björn i silhuett. Dessutom kanske det känns lite weird för honom att att sexuellt eggas av tanken av ett barn i magen. Man får förlåta det. Det kommer tillbaka 🙂 Hormonmässigt kan man också pendla kärleksmässigt. En fas av graviditeten avskydde jag Calle och ältade massa gamla relationer 20 år tillbaka (så banalt). Men det gick också över. Hormonerna testar dig till att knyta ann till din partner, med det också  kärlek. Var inte rädd. Prata med honom om hur du mår utan att skrämma upp honom. Hormoncirkus inget annat. Dessutom är aldrig navet i en bra relation passion, den falnar naturligt med tiden. Den får man alltid aktivt jobba med. Huvudsaken är att man älskar varandra och är bästa vänner som kan samarbeta om allt. Det är nyckeln i småbarnsåren. Om det inte flyter ja då har ni problem.

Ess: Nyfiken på om du tror att devisen ”gå efter första slaget (för det blir alltid fler)” är en självklar ledstjärna.

Tacksam att du delar med dig så modigt ärligt på bloggen.

Allt gott!

Svalan: Hej Ess! Nu är ju jag inte Anitha men det är förhoppningsvis OK om även fler svarar.
Det fins bara ett svar på din fråga: JA, man ska gå direkt efter första slaget!
Acceptera aldrig ett slag (eller hård knuff eller likanade). De flesta killar slår ju inte alls men har han slagit en gång så lär det bli fler. Och till slut kan det tyvärr bli en ihjälslagen kvinna till.
Så om din fråga berör din situation så hoppas jag du lämnar denna killen genast. Begär hjälp av släkten, soc, kvinnojour eller vad som för du måste bort från honom och inte lyssna på en massa förlåt och gå tillbaka. Var rädd om dig!

Hej Ess, otroligt intressant ställd fråga. Så till den milda grad att vi var tvungna att diskutera den hemma igår. Teoretiskt tror jag de flesta känner som Svalan här ovanför. Men praktiskt och emotionellt är det något HELT annat. Jag tror dessvärre inte kvinnojourerna är fulla av kvinnor som gick efter första slaget. Sad but true. Ponera att ni har ett jättelyckligt förhållande och det finns inga signaler på aggressivitet efter fem år kom första slaget. Då har ni gemensamt hus, investeringar, vänner, barn och förhållande. Då börjar man nog värdera saker utefter dess storlek. Det är mycket att offra här. Här börjar man nog förhandla med sig själv. Är det värt det? Den frågan ställer man sig garanterat och när människan du älskar säger aldrig mer är du villig att lita på honom och framför allt förlåta honom?

Jag hade nog gjort följande om det hade skett. Flyttat hem till en kompis på obestämd framtid, alternativt hyrt egen lägenhet och tagit med mig barnen. INTE SKÄMMAS, utan talat om det med närstående. Tvingat honom att gå i regelbunden terapi. Berättat för både hans, mina kompisar och föräldrar om det som skett samt fått honom att berätta och prata om det med sina kompisar. Sen hade jag nog dessvärre låtit det passera en tid och gett honom en chans till. Hade det upprepats efter det. Hade jag definitivt lämnat honom och anmält honom. Det är mitt ärliga svar. Sen tycker jag att Svalans råd är mycket visare. Men när du står där på riktigt, tänker jag är frågan om du lever som du lär?…

/Anitha