När jag tittar på teve kan jag numera nästan ratta in och ”boka en gråt”. Jag vet att vissa program har ”garanterad gråtgaranti”. De är mjuka i tonen med stämningsmässig musik, självutlämnande och gråtlevererande. Upplägget är samtalsprogram i grupp runt ett bord eller têtê á têtê. Samtalet leder hela tiden åt att den personen i fokus ska ”leverera en livssorg” eller avslöja en hemlighet om sig själv i allt från övergrepp, missbruk, sjukdom och sexuell läggning. Detta ska levereras med mycket tystnad för att få intervjuoffret att våga dela mer och själv fylla tystnaden med ord.
Förr vad det här något som kunde förekomma i vissa program. Men sista två åren är ”gråtteve” bra business. Hela programmen byggs upp mot gråtcrescendot. Det trailas gråt etc. Alltså jag är inte emot att gråta. Men jag är trött på att tablåer är så cyniska så man nästan kan boka en gråt. Jag älskar när samtal är höga och låga, när skratt och gråt går hand i hand. Inte bara viktar över på det ena.
För er som faktiskt är sugna på att gråta lite men också skratta en hel del. Kolla in Clara Herngren från i somras. Just nu i Vasastan.
Tittar inte på tv längre när det är inbjudna gäster. För det blir för mycket ” vem ska trösta lilla knyttet”.
Jag och mina tjejkompisar fick en hysterisk skrattattack när vi såg ytterligare ett program som ska visa folk som sitter och pratar om sin osäkerhet kring om de är älskade eller inte (Agneta Sjödin satt i YTTERLIGARE ett litet tv-format och rapade samma självömkande historia).
Varför anser de som gör programmen att det är mer intressant att sitta och lyssna på folks ”stackar mig historier” än att göra nåt som faktiskt är av vikt.
Som vän ställer jag såklart mer än gärna upp och tröstar, rättar till mina vänner när de fastnat i samma gamla hamsterhjul, men det är ju mina vänner. Så att lyssna på okända människors och kändisars tjat och snyft blir för mig fullständigt oförståelse kring.
Ingen verkar direkt uppskatta det och att folk glor på det är väl för det är så lite annat som går på de vanliga kanalerna så producenterna verkar tro att ” wow det här spåret fortsätter vi på, folk kollar ju”. Var är bredden?
Gillade vissa delar av programmet ” Just nu i Vasastan”.
Avskyr denna spekulativa och cyniska exploatering av folks känslor och liv och då menar jag både de som är med i ett format där de troligen inte kan bestämma hur de ska framställas i slutändan och vi som förväntas vara målgrupp för den här typen av känsloporr. Det har fått mig att nästan slutat titta på tv.
/Anna