Finns det någonting jag älskar så är det att försöka analysera andras och egna kärleksdilemman. Så pleeeeaaaseee spill your beans. Man får vara anonym. Skriv i kommentarerna så ska jag försöka analysera ditt dilemma. Puss <3
Fråga Anitha
Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Comments are closed.
Det jag drabbats av är ett klassiskt problem vad jag förstår. Men det innebär ju inte att det är lättare för det. Jag befinner mig i mitten av en graviditet och bor tillsammans med min underbara pojkvän som flyttat till ett annat land för min skull. Vi blev gravida väldigt fort, men är så klart lika glada för det. Att skaffa barn med den man är så galet förälskad i är det bästa man kan vara med om men de senaste 2 månaderna så har saker blivit riktigt tuffa. Jag vet att sexlust kan försvinna (vilket jag trodde inte skulle ske då jag är den mest sexuella person jag känner, men shit happens) men när det hände så var vi iaf beredda på det och han stressar inte med det alls ”du är värd att vänta på”. Men med det så har saker fallerat. Mina hormoner är i taket och jag är väldigt bråkig och strulig av och till, så som man kan vara. Då jag fått sluta med en del antidep och ångestdämpande så har jag haft det rätt tufft, men mår ändå bättre än jag gjort på riktigt länge. Men i allt detta så känns det som känslorna falnar. Det är mycket runt ikring som händer just nu och vi tar oss igenom det, men tänk om de där underbara känslorna inte återkommer. Tänk om det faktiskt är dött. Är livrädd för detta då han är underbar, gör allt för mig och bebisen och kommer bli världens bästa pappa. Men att leva i ett kompisförhållande fungerar inte på sikt heller. Är rädd att han ska hitta någon ny också, lugnare, äldre (han är 10 år äldre än mig), stabilare, bättre och jag luftar det med honom och han skakar på huvudet och säger att det aldrig kommer ske. Jag tror på honom men rädslan är där. Känner mig som en osäker tonåring igen och det är inget jag alls känner igen mig i.
Om man har hamnat i en period där man bråkar hela tiden vad gör man då för att komma ur den? Går det att komma ur? Det har blivit en ond cirkel där alla gamla bråk gjort att vi går omkring och stör oss på varandra.
Perfekt! För jag har precis fått mitt hjärta krossat och vet inte tiktigt hur lr vad jag ska ta mej till.
Såhär ligger det till:
I jan började jag träffa en kille. Vi sa från början att vi inte va redo att börja dejta (jag har blivit sårad
Många gånger innan och vill ta det ganska lugnt, han har ett förflutet med barns mamma). Han, vad jag trodde då, skojade lite om att vi kan ju börja dejta i sommar, slutet av juni. Han är iaf helt underbar. Snäll, fin, mysig. Säger gulliga saker o att han saknar mej mm. Vi umgås som om vi dejtar. Hur som. Det går en månad… Sen är han en heeelt annan kille. Han skriver/säger aldig nåt gulligt. Han får mej att betala för allt vi gör (jag får köpa min egna frukost/mat när jag är hos han och även hans frukost/mat när han är hos mej som ett exempel). Han är ganska varannan-dagig (mysig varannan o varannan jättekonstig och disträ). Tillslut säger jag att jag tröttnat o han får välja att va kompisar lr dejta. Han blir arg. När detta händer har vi umgåtts i 2,5 månad. Nu är han alltså arg på mej för att jag ”pressar” honom. Försöker typ skita i han men på kvällarna saknar jag han o då brukar nåt sms slinka iväg som jag senare ångrar som sjutton…. Vad ska jag göra?? Gå vidare? Ge han en chans till?? Han har gjort många saker som kan anses sviniga men ändå kan jag inte släppa han… har varit singel länge (3 år) och vill verkligen träffa kärleken, är det därför jag har svårt att släppa taget? Hjälp!!!
Hej Anitha.. eftersom du är en väldigt härlig person med huvudet på skaft så kanske du kan svara på mitt lilla dilemma 🙂 Jag är 41 år, levt cirka 5 år som singel i Norge och både vant mig vid att vara singel o trivs med det. Jag kan dock som alla andra singlar sakna kärlek, sex, nån o prata med ibland, vakna upp med och det är ju ganska ensamt ibland även om jag trivs med att göra precis vad jag vill hela tiden. Jag har bra jobb, bra lön, fina vänner men som sagt no girlfriend. Så vad ska jag göra? -Leva livet singel eller inte? Inget lätt val tycker jag. Kan också tillägga att jag är ingen som ligger runt utan är mer traditionell där 🙂 Jag kan också sakna min gamla flickvän ibland och jämföra andra tjejer med henne.. o där förlorar dom 🙂 Kan också tillägga att jag valde att bo kvar i Norge och inte flytta hem till henne i södra Sverige. Underbar blogg du har Anitha! Stor kram till dig
nyfiken på om du tror att devisen ”gå efter första slaget (för det blir alltid fler)” är en självklar ledstjärna.
Tacksam att du delar med dig så modigt ärligt på bloggen.
Allt gott!
Hej Ess! Nu är ju jag inte Anitha men det är förhoppningsvs OK om även fler svarar.
Det fins bara ett svar på din fråga: JA, man ska gå direkt efter första slaget!
Acceptera aldrig ett slag (eller hård knuff eller likanade). De flesta killar slår ju inte alls men har han slagit en gång så lär det bli fler. Och till slut kan det tyvärr bli en ihjälslagen kvinna till.
Så om din fråga berör din situation så hoppas jag du lämnar denna killen genast. Begär hjälp av släkten, soc, kvinnojour eller vad som för du måste bort från honom och inte lyssna på en massa förlåt och gå tillbaka. Var rädd om dig!