Anitha Schulman

Gud vad debttklimtet blivit likriktad. Detta mästrande hur man ska uttrycka sig och vilken åsikt man bör vara av runt det en är så normstyrd och snäv att enbart en åsikt accepteras. Har du inte högskoleutbildning i genusvetenskap eller läst Under det rosa täcket och kan recitera den i sömnen så har du inget i feministdebatten att göra exempelvis. Du är därmed per definition MOT kvinnokampen. Att inte uttrycka sig korrekt i ALLT är att vara emot eller sexist. Därmed är feminismen en elitism idag som enbart rättvist kan föras av en liten och ytterst medveten grupp. ”Åsiktskorridoren” är så snäv och debattklimatet rent av är fientligt och hatiskt. Det legitimerar att agera föraktfullt mot alla som är av en annan åsikt. Man behöver dessutom inte mycket på benen för att kunna debattera det mesta. Om en man påstår att han är feminist slutar han då per definition att runka till nakna kvinnor?

Den munkavlar till tystnad snarare än får upp åsikter och olikheter på bordet. Ilska föder ilska, alla skulle tjäna på att inte vara så ilsk.  Den har redan satt sig över och tar ett överlägset ansvar för alla medborgares känslor. Alla kommer inte från samma bakgrund och det finns faktiskt flera sätt att lösa samma problem på precis som i matematik. Vi i vårt icke krigs, torka, svält och politiskt icke korrumperade land kan inte lösa ALLAS problem. Vi vet inte alltid bäst utan måste låta människor med olika bakgrunder och förutsättningar komma till tals för att mötas.

Vi anser att USA är rasistiska de som kommit eoner längre än oss i integrationpolitik och man möter samhällen där mixen är så mycket mer utbredd än här. Det är klart det är svårare att ratta en skuta med 380 miljoner blandade etniska grupper, när knappt 10 miljoner oerhört ointegrerade knappt kan komma överens. VI ÄR INTE BÄST JÄMT.

Vi vill ta ansvar för tredje världen och förutsätter att människor där ALLTID går runt och lider. Jag jobbade med en Filippinsk nanny som kom till Sverige för tre år sedan. I början kändes det märkligt att hon skulle sköta mitt barn och delar av mitt hem. Jag ”tyckte lite synd om henne”. Hur hon var tvungen att lämna sitt hem och sina barn för att världen är så korrupt, för att passa mitt barn. Men hon hade en otrolig yrkesstolthet och förklarade det för mig när jag frågade hur det kändes. Att valet mellan att låta sina barn svälta eller få en bra utbildning och må bra var självklart om man en gång varit kroniskt hungrig. Självklart så saknar hon dem men hon vet att dem har det bra och de har ständig kontakt via Skype. För henne var det även en kvinnlig frigörelse att slippa försörja en försupen, otrogen make utan kunna ta ut skilsmässa och själv driva ett bolag och försörja sina barn. Med målsättning att till slut ta hit dem. Ur hennes perspektiv så  är många av de debatter som pågår här jättemärkliga. Bland kvinnor i sitt samhälle så är hon radikal och i framkant. Hon förstår inte varför svenska människor ”tycker synd om henne”. Den enda som var förnedrande i det fallet var jag. Hon har det ju jättebra och var jättestolt över hennes livsresa.

Detta mästrande jag själv bedrivit och ser andra bedriva gör mig galen. Bär ingen som inte vill bli buren och tänk inte eller ta ansvar för någon annans potentiellt kränkta känslor. Vi debatterar och diskuterar men vad gör vi rent konkret? Vi måste zooma ut ibland och få distans till oss själva.