Calle kan bli galen på mig eller rättare sagt så tycker han att det är väldigt märkligt att jag pratar mer om ett bröllop i juni än bebisens ankomst. Man är ju inte babyhysterisk den här gången, med boade, BB-väska och barnrum. För mig är det här det naturligaste i världen. För det första är det andra gången. För det andra så jag lever ju 24 timmar om dygnet med den här bebisen. Calle har lliksom blivit gravid mentalt nu. Sen den började sparka så att han kunde känna den.
Jag har liksom inte kommit i en fin klänning på evigheter och inte ens varit i närheten av tipsy på hittills sex månader. Liksom pausat allt som heter glamour och flärd ur mitt liv så länge. Så för mig att få dress up and pimp up är typ allt jag tänker på.
KLART att jag längtar efter bebis också men jag minns själv första två veckorna med Penny att man kom ju knappt ur sängen innan det var dags att amma igen. En bebis innan fem veckor är ju i princip ett ”vårdpaket 24 h”. Det är mysigt men också känslomässigt förvirrande. Oerhört abstrakt skulle jag säga. En fest är mer konkret det kan inte misslyckas imaginärt. En andra bebis ser man liksom allt det härliga men allt det jobbiga med direkt framför sig. ”Bubblan” – ni vet vad jag menar.
Träffade en tjej som ska få barns snart som sa samma sak. Att hon i tankarna är i förplaneringen av sin 40-årsfest i augusti och inte alls vid förlossning och då är det drygt två veckor kvar till den.
Har någon upplevt samma sak?
Senaste kommentarer