Jag står just nu i valet och kvalet mellan snitt eller vanlig förlossning. Jag känner mig just nu ganska rädd ska erkännas för att föda vaginalt. Efter allt som stått i tidningarna samt att jag vet en hel del som fått komplikationer efteråt. Jag diskuterade ju det här tidigare på bloggen och det var ju som att öppna en fördämning. Folk klev fram och vågade debattera ämnet. Dessvärre hängde inte kommentarerna med i flytten så de kan ni läsa här!
Penny föddes ju med ”akut planerat snitt”. Hon kom ju tidigare än väntat men jag hann få ett planerat snitt – alltså vara vaken och närvarande vid själva förlossningen. Hon var nämligen i säte (satt upp). Jag skulle in på vändningsförsök samma dag som hon kom. Så jag fick valet där och då att förlösa med snitt vilket kändes som en självklarhet där och då. Även om det till 99% går bra med sätesförlossningar så innebär det en liten risk. Men den risken kan ge konsekvenser för ett helt liv och den var jag inte villig att ta. Inte för att få genomföra en förlossning. Aldrig. I efterhand känns det nästan som att det var meningen att jag aldrig skulle få göra det där vändningsförsöket.
Planerade snitt är risken mikroskopisk att något går ”fel”. Det är akutsnitten som drar upp statistiken men då är ju både barn och mor försvagade av en traumatisk misslyckad vaginal förlossning.
Men såklart är alltid ett ingrepp ett ingrepp och precis som vilken operation som helst så medförs ”risker”. Med det sagt är det ju i princip lika ”farligt” att operera blindtarmen typ…
Men jag förundras ibland av vissa tycker det känns mer okej att operera och ”fixa brösten” än att göra ett kejsarsnitt. Jag är hur som helst väldigt positiv till snitt på grund av att tidigare erfarenhet. Jag har ju inget annat att jämföra med.
Hur ställer ni er till dessa frågor?
Intressant att man i media helt har riktat in sig på skador efter vaginala förlossningar och inte de (ofta komplicerade och ibland direkt dödliga) komplikationer som sker efter kejsarsnitt. Ser detta dagerdags i mitt yrke som anestesisjuksköterska.
Dessutom tycker jag inte att det ska vara ett val, beslutet om kejsarsnitt ska vara på medicinsk indikation och inte för att man inte vill spricka, inte vill kräkas, tappa kontrollen osv. Anser man sig ha primär förlossningsrädsla ska det finnas stöd för dessa kvinnor med Aurora-samtal, planerade tidiga EDA osv. Vården har en begränsad budget och i mitt tycke anser jag att cancerpatienter och gamla är prioriterade framför de som vill ha ett planerat snitt.
För mig blir det snitt nästa gång. Min förra förlossning tog flera dygn och när han väl kom ut ville jag knappt veta av honom. Blev deppig efteråt, inte helt otippat.
Betalar själv om jag måste. Är läkare och väl införstådd med risker och fördelar. Sett tillräckligt många skador och kvinnor som inte kan gå på toaletten för att bli ännu säkrare på min sak.
Med det sagt, klart man kan ha bra, komplikationsfria förlossningar.
Bli ännu mer peppad att stå på mig ang snitt efter din berättelse. Kände liknande känslor som du efter min första förlossning och inser såhär i efterhand att jag hade svårt att glädjas åt vår son till en början. Hemsk känsla som kan få mig väldigt ledsen idag när jag tänker tillbaka. Gjorde liksom det som förväntades av mig men inte med den glädje och kärlek som nyblivna mammor ofta beskriver. Nej, snitt kommer jag kämpa för! Wish me luck…
Hej!
Gör som du känner. Jag födde 1:a (nu 3år) med akutsnitt-väldigt traumatiskt för både honom och mig. Där av gick jag i aurorasamtal inför andra (nu 1år)då jag kände att jag missade något med att inte föda vaginalt. (+ en massa påtryckninga från allmänheten om att det är såååå bra att föda vaginalt). Jag var laddad till tårna då vi kom in men 36 tim senare beslutade vi oss för snitt. Han låg fel och kom inte ut. Jag är gladast i världen att jag skrek mig hes om att det var mitt liv, min förlossning och att jag bestämde om de skulle prova med sugklocka eller inte. han låg nämligen med huvudet på ett speciellt sätt och skulle aldrig kommit ut den vägen (berättade läkaren efter snittet). Ursch, jag vill inte tänka på hur fruktansvärt det varit om de hade gått vidare med sugklockan… I efterhand är jag så lycklig, snittet gick lungt och smidigt, jag fick min älskling på bröstet på en gång, återhämtningen gick snabbt och jag är stolt över att jag har två barn. Spela roll hur man föder barn. Alla föder inte på samma sätt. Kom ihåg att det är din förlossning och att du bestämmer över din kropp. Kram
Åh vad jag önskar att jag hade sluppit sugklocka vid min första förlossning. Min son låg oxå fel och hur mycket värkar jag än hade kom han inte ut. Hemsk upplevelse och troligtvis en bidragande orsak till mina skador. Har sagt att jag vägrar sugklocka inför nästa förlossning. Blir ännu mer peppad att stå på mig ang snitt. Tack!
Jag tror att man ska lyssna på sig själv. Sedan vet man aldrig vad som händer. Min högsta önskan var att föda vaginalt och är förlöst med urakut kejsarsnitt och är lycklig att allt gick väl.
Jag födde vaginalt 2010, en väldigt lång och smärtsam förlossning, men en häftig upplevelse. Jag tycker att du ska lyssna inåt, vad vill du? Basera inte ditt beslut på rädsla och hemska förlossningshistorier. OBS! Jag har inget emot snitt (var nära att hamna där själv). Lycka till
Du måste göra som du själv känner. Jag födde vaginalt trots att jag hade vänner med jobbiga förlossningar och akutsnitt. Hade tur och fick bästa tänkbara förlossning och lyckades föda utan epidural som förlängde arbetet. I ärlighetens namn bad jag om epidural vid ett skede men då sa de att det bara skulle få förlossningen att stanna av. Fick inga bristningar alls och jag fick intrycket av att barnmorskan höll emot så att det inte skulle gå för fort vilket kan vara en anledning. Hon var även mycket mån om att krystandet skulle få ta sin tid. Har läst om ett grepp som innebär att barnmorskan håller sin hand på mellangården som stöd för vävnaden. Kan ha varit det.
det du beskriver är exakt vad barnmorskan gjorde vid min andra förlossning efter att ha läst min journal efter första där det stor om brusten cervix och blodförlust på nära 3 l. Med hennes lugn, och aatt hon höll emot så behövdes inte ett enda stygn med barn nummer två och jag skulle gärna göra om det igen.
The BUSINESS of being born, sorry
Jag har fött 2 barn vaginalt och hade rätt långa förlossningar med båda, nr 1 tog ca 36 timmar från första mindre värkarna till födsel. MEN, upplevelsen var bra och jag stannade hemma hela 34 timmar för allt kändes ok. I princip bara krystandet kvar när jag kom till BB. Jag fick bristningar men blev fin fint opererad av en duktig läkare och har aldrig haft men på ngt sätt, varken sexuellt eller på annat sätt. Andra barnet brast jag inget alls och det var så skönt att direkt efter förlossningen kunna gå upp och vara fit for fight. Inget ont, inga ärr.
Kejsarsnitt är bra att det finns (särskilt för att rädda liv) men personligen har jag alltid varit MYCKET mer rädd för det än en vaginal förlossning. Jag tyckte det var häftigt och magiskt att föda barn och är såå glad och tacksam för att jag kunde göra det. Ett tips är från Mini Anden ”the process of being born”, kolla in den filmen!
Också haft en av varje. Först snitt och sedan variant .
Var så nervös inför den vaginala men det gick bra och som någon skrev så hade jag väl bra förutsättningar just då. Allt gick snabbt ( kanske lite för snabbt fick ingen Eda ) hade samma barnmorska rakt igenom trots att jag födde i Stockholm mitt under semester osv. Jag hade gbs och fick antibiotika direkt jag kom in men just gbs hade gjort att jag jag var extra orolig för förlossningen . Är dock så glad att jag fick en så bra förlossning och även om min upplevelse av snitt var positiv så går det för mig inte att jämföra med den eufori jag kände när jag krystat ut min bebis och kunde ta upp henne i famnen. Den urkraft som fanns i krystvärkarna och den styrka jag kände var helt otrolig. Det var som att bli ett med universums skapande på ett sjukt sätt. Jag kan fortfarande känna sådan beundran för min kropp som utförde detta arbete tillsammans med mitt barn. Vet att det låter flummigt men det var så det kändes.
Jag är tacksam för att fått uppleva två så positiva förlossningar men extra tacksam för att jag fått en så fin vaginal förlossning . För mig var den en större upplevde än snittet…
Man kan ju aldrig veta hur det blir ? Det går inte . Men jag är glad att jag vågade. Läste boken Föda utan rädsla som hjälpte mig mycket.
Positivt var ju även att kunna traska iväg och duscha en timme efter att bebisen kom .
Sprack grad 2 men har inga men av det idag ( 8 mån sedan)
Men man måste göra det som känns bästa och rätt för en själv.
Det ena är inte bättre än det andra och utgången kan ingen garantera .
Jag har haft en av varje. Första planerat snitt då dottern låg i säte. Andra vanlig förlossning. Vid ett eventuellt tredje barn vill jag helst ha vanlig förlossning. Båda förlossningarna gick helt perfekt men tyckte det gick mycket snabbare att återhämta mig efter vaginala.
Det här med fruktansvärda bristningar förstår jag inte. När jag födde barn vaginalt (1979 och 1982) blev jag uppklippt (ja andra gången på egen begäran) och syddes ihop och ingen värre dramatik. Gör man inte sånt längre, det är ju så skonsamt, några stygn som smälter bort ganska snart? Fick lokalbedövning för det och allt var OK, gjorde inte ont, värsta var ju öppningsvärkarna. Att pressa ut barnet kändes egentligen ingenstans, i jämförelse.
Lyckliga dig som inte fick bekymmer efter klipp! Jag blev också klippt och jag tyckte det gjorde ondare än hela förlossningen sammantaget. Dessutom föll stygnen bort ett par timmar efter de blev ditsydda och klippet vägrade läka. Jag fick massa kurer antibiotika och starka värktabletter, men det hjälpte inte. Jag hade problem i flera månader. Jag kunde inte sitta, inte gå (min man fick gå promenad med barnet när han kom hem från jobbet) och toabesöken ska jag inte ens nämna, men AJ! Ingen i vården lyssnade på mig, utan alla sa bara att jag skulle räkna med detta iaf ett år. Kul.
Hört nånstans att antalet sfinkterrupturer, när man spricker ända bak, har ökat. Kanske för att barnen är större, vad vet jag. Vi är dessutom äldre när vi föder vårt första barn idag och alla vävnader har hunnit bli mindre smidiga. Kan vara ännu en förklaring kanske.
Jag födde mitt barn med kejsarsnitt precis som du med anledningen att hon låg i säte…fick även jag bestämma om jag ville föda vaginalt eller kejsarsnitt. Jag hade inte en tanke på att behöva ta ett sådant beslut, var mer taggad på en vaginal förlossning. Är sjuksköterska i grunden så jag är ”lite yrkesskadad” och tänkte naturligtvis på vad som var bäst för både mitt barn och mig, läste en massa vetenskapliga artiklar osv.. Jag gjorde mitt beslut på att vart fjärde barn föds med akut ks vid säte ändå och då är det rätt skönt att få det planerat… Dock är ett ks en avancerad operation, de lägger bland annat ut livmodern på magen och torkar den ren efter att de tagit ut barnet….kan få en massa komplikationer Det är det många tror att det inte är något stor op. bara för att den är så vanlig men den är precis lika allvarlig som en stor buk op.! Om jag får chansen att få välja med nästa barn som förhoppningsvis kommer att ligga normalt så kommer jag definitivt att föda vaginalt för jag känner mig lite snuvad på känslan på en ”förlossning” få känna känslan på att få reda på hur man reagerar i en sådan situation och på sådan smärta!
Jag har gjort ett av varje. Vaginalt med första och snitt med andra. Vid en eventuell tredje förlossning kommer jag göra allt i min makt för att få ett snitt.
Jag upplevde kejsarsnitt som tryggare och smidigare. Visst, det var häftigt att föda fram ett barn vaginalt, men så häftigt att jag vill göra om det var det då rakt inte.
Gå efter magkänslan. Det blir bra oavsett.
Jag vet inte vad som är rätt för dig.. Men vaginal förlossning kan vara riktigt positiv, två gånger har jag haft förmånen att föda (vaginalt)! Andningen har varit central, jag har varit mentalt förberedd (lyckats möta varje värk med kärlek och glädje, stolt över min livmoders fantastiska förmåga) och sen har jag förmodligen också haft flyt, schyssta genetiska förutsättningar och sånt som ligger utanför min egen kontroll. En fördel med vaginalt är ju att man efter den kan lyfta m.m. och inte har några begränsningar som, om jag förstått rätt, kejsarsnitt innebär. Jag hoppas att du hittar din väg och landar i ett beslut som gör dig stark.
Tack Anitha för att du tar upp detta. Jag har varit med om exakt det du beskriver. Min förlossning, kejsarsnitt alltså var den bästa tänkbara förlossningen. Hela läkningsperioden var som en dans. Men sen började jag höra ditten och datten om att jag missat något fantastiskt när man föder vaginalt. Vadå, fantastiskt?! Vår unge kom ut, och vår lycka var total. Jag känner inte att jag missat nåt. Nu lutar det åt snitt igen. Jag har kontroll och vet hur de går tillväga. Visst är jag mer nervig nu eftersom vi har en 2,5 åring hemma och jag vill att allt ska gå bra. Men hur kan en vaginal förlossning garantera det?! Min bm har bokat in mig på samtal bara för att reda ut mina tankar. Men jag var väldigt tydlig med att jag vill inte att någon bm ska plantera in deras åsikter i mig utan jag vill bara få information och ställa mina frågor som jag har.
Jag tycker du ska ställa upp alla för- och nackdelar på samma papper, och därefter ta ett beslut som baseras både på förnuft och känsla. Tyvärr finns det väldigt få fakta här som man kan luta sig tillbaka på som föderska, och hela fältet är minerat av åsikter, idéer, uppfattningar och föreställningar som sällan är neutrala. Visst, det är helt naturligt att föda barn i meningen att människan föder barn, men det betyder inte att en vaginal förlossning alltid är okomplicerad. Att vara gravid kan vara helt oproblematiskt, eller fullt av faror både för barnet och mamman. Jag tycker att man ska börja se varje graviditet och förlossning som den unika upplevelse och erfarenhet det faktiskt är, men gå på din magkänsla vad gäller rädslor och glöm inte att se kritiskt på varje argument för/emot vaginal- eller kejsarsnittförlossning. Min uppfattning är att vi kvinnor går bort oss om vi slutar använda en kritisk blick på förlossningsvården och alla de myter som omgärdar uttryck som ”i alla tider”, ”naturligt” etc. Lycka till! /Anna, som fött tre barn både vaginalt och med planerat kejsarsnitt och personligen föredrar det senare
Klockren kommentar Anna! Jag älskar att höra om förlossningar, men tycker att det är svårt att råda någon i frågan. Önskar att alla fick välja utan någon form av prestigekrav i bakhuvudet.
Det är så svårt! Jag ska föda någon vecka efter dig och har så svårt för att bestämma mig. Först var jag bombsäker på att jag ville ha kejsarsnitt, sen ändrade jag mig men nu är jag osäker igen. Det är helt enkelt för mycket hemskheter som florerar runt mig just nu när det kommer till vaginal förlossning. Och faktum är att jag inte har hört om någon som har fått problem med ett planerat kejsarsnitt. Inte någon som känner någon heller. Däremot hör jag jämt om kvinnor som antingen själva eller deras bekanta har drabbats av riktiga mardrömsförlossningar. För mig behöver inte en mardrömsförlossning innebära att barnet dör. Det räcker med att man spricker fullständigt eller att man tvingas kämpa i 50 timmar med snitt som resultat och då är man så slut att man inte orkar ta hand om sitt barn. Fast sen finns det ju drömförlossningar också. Och de verkar ju magiska! Gaaah! Jag blir galen.
Kommer försöka få ett snitt. Är dock inte en självklarhet på nåt sätt och har redan haft ett riktigt dåligt möte med en oförstående överläkare. Detta trots att min förra förlossning var långdragen och jobbig och fick avslutas med sugklocka, vilket är allt annat än naturligt. Har dessutom fortfarande vissa bekymmer tre år efter förlossningen, även om jag läkte fint osv. Hoppas läkaren jag ska träffa 11/3 är mer förstående men jag är beredd på att tvingas strida för min sak. Är förutsättningarna goda så hade jag fick vågat föda vaginalt. Sist hade jag en son som låg snett och dåliga värkar plus en massa andra omständigheter som var långt ifrån optimala. Förstår att många blir skrämda av historier liknande min egen vilket är synd. Det viktiga är att man känner att valet är rätt för en, oavsett vad man känner mest för. Lycka till!
PS. Synd att inte kommentarerna blir desamma på båda bloggarna…
Lycka till med den andra läkaren! Gäller att va benhård om de säger nej o säga att du hör vad hon/hon säger med du kommer inte acceptera det! Du får ” hota” med att du kommer söka dig till ett annat sjukhus om de inte kan få den vård du tycker dig ha rätt till!
Anitha- lyssna på magkänslan! Du vet vad som är bäst för dig ( om inte situationen bli akut så klart…)
Intressant poäng det för med att det är mer accepterat att operera brösten än krjsarsnitt! Så är det när jag tänker efter!
Gör det du vill innerst inne göra. Jag tror inte på att basera sina handlingar på rädsla dock. I Sverige har vi en av världens bästa förlossningsvård. Det som står i tidningarna är nyheter och nyheter är händelser som sällan inträffar. Skulle det inträffa ofta skulle det knappast vara en nyhet. Sen älskar media att skrämma folk och ofta är saker tagna ur sitt sammanhang. Slappna av. Kvinnor har fött barn i alla tider och som sagt vi har toppen vård i det här landet. Kejsarsnitt eller vaginal är ditt personliga val och inget man ska lägga sig i, båda har samma mål och fungerar väl.