Jag ÄLSKADE första säsongen av Sveriges Mästerkock jag tyckte det var så fascinerade med alla dessa dolda talanger som fanns där ute i landet och hade en begåvning de inte vågat få utlopp för. Känslan är lätt att identifiera sig i. Dessutom var det ju ett riktigt bra program.
Men problemet med den här typen av program är ju att när ”efterprogrammet” tar vid. Dvs när de här nya kockarna ska valsa runt på diverse mässor, teveprogram, släppa kokböcker och allmänt försörja sig som någon slags mediakock. Långt ifrån drömmen kanske men inte tråkigt för plånboken. Någonting som handlar om att hitta en pärla i musslan och ge denne chansen att bli upplyft och uppmärksammad som kock. Men man märker när man kollar på programmet idag att folk har hajat att man får ett sorts ”kändispaket” på köpet och syftet att delta har bytt fokus. Istället för en hemlig dröm om kanske en egen restaurang en vacker dag kanske så handlar drömmen om en snabbfil till en mediakarriär. Man levererar för kameran och det är viktigare än det som ligger på tallriken. Det är även produktionsbolag och kanal medvetna om. Så innehållet och känslan känns så mycket tunnare.
Tycker att det är ett generellt problem med att göra uppföljande säsonger att folk idag är så medvetna om personliga varumärken att de inte längre kan skilja på lycka och lycka. Är jag glad för att jag får många likes på en bild eller är jag glad för stunden jag var med om precis? Är en odokumenterad eller odelad stund lika mycket värd som en delad stund? Trasigheten i det smärtar men det är en fråga vi borde ställa oss varje dag. Varför gör jag det här?
Håller med,tycker många bara vill glida på en räkmacka!om man nu så gärna vill jobba som kock varför har man då inte utbildat sig till det, en sak att vara duktig hemma i köket och en helt annan att jobba i ett restaurangkök.