När man lever så här nära varandra tjugofyra timmar om dygnet så är det ju precis lika härligt som jobbigt med en liten tjej som allt mer blir sin egen. Hon glider mig långsamt ur greppet.
Så bitterljuvt. Man vill att de ska bli äldre men ändå få behålla dem precis som de är. Stoppa tiden.
Man har bara sina barn på låns. En dag kommer de välja bort en. Välja en egen familj, skaffa sina egna intressen och en dag egna barn. En dag kommer man vara den jobbiga som ringer och stör. När man själv var den ”som aldrig hade tid nog”.
Den lånade tiden, ta vara på den. Innan den glider dig förbi.
Åh, min älskade förstfödda frigör sig för allt hon är värd just nu. Samtidigt hör hon av sig hela tiden via telefon och sms. Varvat med uppgörelser och redogörelser för vad jag gjort fel och hur hopplös jag är/har varit. Försöker ta det med ro, tänker på klokheten att ju starkare band man har desto hårdare måste de slå för att bli självständiga. Hon fyller 20 om några veckor och det sa bara swish från den där snöiga marsdagen -94 då hon var alldeles ny och lika ljuvlig som idag (bra dagar ;)).
Så fint skrivet, blir alldeels tårögd! Jag är redan nostalgisk, som My skriver ovan, över att mina fem-och sjuåringar blivit så stora. Det finns en genuin mammasorg kring det, som förstås blandas med glädje över att de växer och tar för sig.
Börja-skolan-krisen var tuff, från våra lugna morgnar (jag lämnade halv tio på förskola, hämtade tidigt – för att jag valde det och kunde det) till stress, stress. Har tänkt många gånger: ska det vara så här? Är det därför man skaffade barn? För att hetsa iväg dem till en skola med 29 sjuåringar i samma rum och resurser som hela tiden är för knappa? Pust.
Du har så rätt! Grät över det i duschen igår, att det går så fort. Min ”stora” fyraåring börjar precis som du skriver glida mig ur greppet. Kryper inte upp i famnen lika ofta längre. Vill inte ge mamma pussar på munnen inför vännerna på dagis. Tycker pappa och storkusinerna är coolast i världen och leker gärna själv hos kompisar utan mamma. Därför njuter jag verkligen av gångerna han kommer insmygandes på natten och vill ligga nära. Eller när han ska somna och vill ha många pussar och kramar. Stor men ändå liten. Jag försöker ta vara på varje dag med honom och hans lillebror, den kommer aldrig tillbaka.
Trodde min ångest hade peakat idag redan men nej, gick att öka på en nivå till.
Håller både med och inte. Jag älskar när min mamma ringer varje dag och jag älskar att integrera min familj med våra ursprungsfamiljer. Jag väljer inte bort min ursprungsfamilj, jag utökar släkten med nya härliga människor 🙂
Men åh jag är mammigare än någonsin just nu och jag är 21. Så lite tid kan du nog ha på dig… (Eller så är det mig det är fel på haha)
Älskar din och Calles insta! Mermermer! Ni är kul!
/ 21 & halsflussad