Anitha Schulman

Jag såg Gravity strax efter den svenska premiären och häpnade av dess fulländade effekter och ljudet av ångest i rymden. Men det finns något som skaver med innehållet. Det är genusfällan i storyn.

Att en kvinna i rymden inte tillåts 2013 att ”bara vara en kvinna i rymden” hon måste ha en backstory. Hon måste vara en mamma som förlorat sitt barn i en olycka. Annars har hon varken dignitet eller anledning att få finnas i denna karga manliga miljö. Hon måste alltså ”misslyckats som kvinna” för att få befinna sig i någon slags nollställd zon. Inte ha något att åka hem till. På det sättet neutraliseras av Hollywood för att bli en icke laddad karaktär.

Självklart byggs filmen upp som så många andra Hollywoodfilmer. Ett glatt gäng i ska genomföra ett rutinuppdrag men något går åt helvete. Självfallet dör den smarte asiaten eller indiern först. Det är liksom tågordningen i Hollywood och så har den sett ut sen urminnes tider (smygrasism).

George Clooney symboliserar den coole manlige astronauten som har mest rutiner och ett stabilt familjeliv på jorden. Han liksom guidar Sandra Bullocks karaktär (Ryan) när hon behöver manligt lugn och styrka. Men filmen handlar om Ryan Stone och hennes chans att ta sig tillbaka till jorden (intressant att hon har ett manligt klingande namn). Precis när man tror att ”nu är det över” så dyker George Clooneys karaktär upp och i en hallucination av syrebrist och utmattning. Han ”hjälper” Ryan att manövrera rymdkapseln som ska frigöras från satelliten och ta henne till jorden. Inte ens när hon är som svagast och mest utsatt så får hon utan en mans hjälp (även om han bara finns i hennes fantasi) ”lösa problemet”.

Jag måste hylla Ridley Scott & James Cameron som flera gånger skapat starka kvinnliga självständiga karaktärer.

Alien gick upp på bio 1979 och känns lika aktuell idag som då, den har åldrats med otrolig värdighet och är fortfarande en av de bästa filmerna som gjorts. Dessutom finns det ingen backstory på Ellen Ripley som behöver legitimera henne att få vara i rymden. Hon är en soldat av en 50 procent kvinnlig besättning och en 50 procent manlig punkt slut. I början av filmen vet man inte vem huvudkaraktären är och ingenting i filmen motiverar henne mer än någon annan att ”släcka monstret”. I mina ögon är hon en briljant karaktär och jag har aldrig drabbats av någon frågeställning vad sjutton hon gör där – i rymden som kvinna.

Kan någon förklara för mig varför vi går tillbaka i tiden och varför Hollywood ger oss sämre ideal idag är 1979?