Anitha Schulman

Vecka 15 går jag in i imorgon. Jag har nu varit mer än tredjedels gravid. Om en månad är jag halvvägs och det känns overkligt.

Jag har kräkts lite igen. men på det stor hela mått jättebra. Kvällspigg. Eller nja det är en överdrift men inte toktrött. Jag kommer upp på hästen igen ifall jag tar en powernap på en kvart. Det är komiskt hur lite man tänker på andra barnet jämfört med det första. Det första hade man både känslor och tankar runt redan som idé. Man laddade idén med innehåll och kärlek. Det här det är bara ”ett barn” ett syskon. Jag har ingen aning om vem det är. Allt sätts i relation till Penny. Man blir liksom förvirrad. För nu tänker man ju att det är en helt annan typ av varelse. Inte alls som hon. Det gör att man liksom inte ser vad van ser fram emot. Därför tror jag vi måste ta reda på vad det blir för kön. För att kunna längta och ladda den här varelsen med lite positivet. För just nu ser jag bara en massa besvär.

Jobbigt att åka bil. Jobbigt med två barn i vagn. Handla mat. Laga/äta mat. Kaos hemma. Kaos på nätterna. Måste vi flytta? Ja hela den biten.  Det kanske är en hormonell förberedelse på att att räkna med det värsta. Så man är mentalt rustad liksom. Man har ju fattat att tvåbarns chocken är ett faktum.

Tänkte först att jag skulle försöka ta att njuta av den här föräldraledigheten lite mer än den första. Men jag får hela tiden tips att jobba på så man förkortar den så mycket som möjligt och tiden går fortare alltså fram till bebisen är åtta månader. Alltså bebisar är mysiga i två månader. Sen är de ju inte speciellt kul… förrän de blir två år. Om man ska vara krass. Men aja.

Sen då hur dyrt blir inte allt?! Dubbla uppsättningar av det ena med det tredje. Åka på semester och ja herregud. Barn är ju verkligen en liten inkomstdränerare. Det kanske man inte tänker på men det är ju helt klart en rejäl kostnadspost. Speciellt när de kommer i skolålder och märkeskläder och idrottsutrustning är ett faktum. Aja, det är mycket tröktankar om praktikaliteter just nu. Men samtidigt är det lite mysigt också. Längtar efter en bebis med allt vad det innebär. Men vet inte vem jag längtar efter. Blir så glad när jag ser hur Penny längtar efter sin lilla bror eller syster. Nu är det inte så abstrakt för henne längre då det finns en fysisk mage att ta på. Som hon kan krama och pussa.

Tror att det är en pojke, men det trodde jag sist också.

Nu ser jag mycket fram emot julafton och jag och Calle satsar hårt. Min nestingfas vet inga gränser. Pyntfaschisten i mig får aldrig nog. Det är i år vi sätter alla traditioner som blir våra egna. Det känns så kul. Det kanske till och med blir den bästa julen på länge? Återkommer i ärendet.

Jag önskar härmed er alla en riktigt god jul vi hörs i mellandagarna!