Nu går jag snart in i vecka 13. Graviditeten sätter sig mycket fortare andra gången. Tjoff så hade jag en mage liksom. Aptiten är inte helt stabil än. Jag får liksom lite ”träna på att äta”. Jag har inga naturliga hungerskänslor utan är fortfarande lite småäcklad av allt.
Jag vet att klockan är 12.30 och då borde jag äta lunch snart. Då gör jag det, det är oftast gott när jag äter men det finns inget i min kropp som suktar efter lunch. Igår skulle jag äta en maträtt med päron och gåslever som jag i vanliga fall älskar. Jag höll att dö. Det var typ det äckligaste. Har också utvecklat samma fobi för ägg som sist. Mår illa av blotta tanken.
Däremot allting som är surt – citron, apelsin, passionsfrukt, grönaste Granny Smith äpplena. Knarkar det! Antar att kroppen säger till vad den behöver för det var inga fel på några värden hos barnmorskan och jag har försiktigt börjat gå upp i vikt igen. Så det går åt rätt håll. Kände även i helgen att jag börjar gå in i den sköna graviditetsfasen. Jag känner mig socialt sugen igen och tycker det är skoj att klä upp mig. Har liksom varit heeelt utzoomad ganska länge.
Jag har fortfarande inte laddat ner någon gravidapp och är inte direkt pepp heller. Bryr mig just nu mest om ”logistiken i hemmet”. Att vi måste bygga ett skötbord i en av klädkamrarna, att Penny måste vara torr tills bebisen kommer och sova i egen säng. Det blir offensiv träning nu i julhelgen. Dessutom tänker jag på vagnar. Alltså vår port i trapphuset är 60 cm i dörröppningen så dubbelvagn är ju bara att räkna bort. Tänker vagn med sån där ståpllatta med en liten pall. Räcker det eller måste man kunna möjliggöra för treåringar att också kunna sova i vagnen? Hon gör ju det liksom en gång per kvartal i vanliga fall. Ja det är helt enkelt mycket praktiskt nu.
Sen en annan sak. En oro. Tänk om de inte funkar ihop? Har hört så många historier av vänner om deras treåringar som försöker slänga sina nyfödda småsyskon i sopnedkastet. Samt treåringar som konstant försöker mörda sina småsyskon. Med allt ifrån mata med vindruvor till klösa ut ögonen. Eller bara vara tre år med allt vad det innebär i brist på konsekvenstänk och impulsivitet. Hur fan ska det gå liksom?
Vi som dessutom är inne i den där fasen då ”allt flyter”. Penny är en egen person och inte frenetiskt aktiv hela tiden. Säger till när hon är trött och vill sova. Kan softa i soffan och leka själv. Ska vi liksom börja om från noll nu? Hur stört är det egentligen. Ärligt nu – har vi två ”skitår” framför oss eller kommer det gå fortare den här gången?
Min son fyllde 3 år en vecka efter lillasyster föddes och det gick jättebra. Väntade på denna svart sjuka men den kom aldrig. Han har har varit väldigt mån om sin lillasyster och skyddar henne och säger till alla om sin lillasyster. Är idag 5.5 år och lillasyster är 2.5
Att skaffa syskon är den största gåvan man kan ge till ett barn! Förstår helt ärligt inte varför då många känner oro eller är rädd för att skaffa ett barn till. Tror tyvärr att allt psykologiserande runt föräldraskap och graviditet/förlossning är orsaken. De flesta av oss är ju lite äldre, välutbildade personer med ansvarsfulla arbeten. Hur kan då frågan angående att skaffa ett till varm och allt vad det innebär bli så stor?
Jag har två barn, 3 o 1 år gamla, och det är superkul o har gått hur bra som helst. Även om vi satsade på dubbelcagn OCH ståbräda…
Min äldsta dotter blev storasyster i juni då var hon 3 år och 2 månader. Hon har fortfarande än idag inte visat ett uns av avundsjuka på lillasyster. Antar att lite avundsjuka å syskonbråk kommer senare. Men som det är nu så skulle hon aldrig göra sin syster illa. Så du behöver inte vara orolig tror jag. När dom är 3 så förstår man rätt mycket.
Hej! Har en 2,5 års dotter och en bebis på 5v. Storasyster har tacklat nya situationen mkt bra tycker jag, är jättegullig med lillasyster trots att storasyster har ett hett temperament och är mkt bestämd. Lillasyster skriker en del på kvällarna, vilket jag tycker är skitjobbigt, men storasyster verkar inte bry sig. Vår äldsta håller på att sluta med blöja men inte klar än. Har ärligt talat aldrig tyckt att just blöjor är ett problem. Vi kör ståbräda och det funkar bra, men vår äldsta har tyvärr aldrig gillat att åka vagn (mkt babybjörn…) samt att vi bor i förorten och åker ofta bil. Vår stora har sovit bra i egen säng, men nu sover hon och pappa i ett rum, samma säng och jag och babyn i ett rum. Känns som att det blir bäst sömn för alla. Blir alltid lika glad och förvånad när jag hör om folk som gillar spädbarnstiden. Jag tycker att spädbarnstiden är rätt gräslig och längtar tills lilla blir större! Kram och lycka till!
Och ..jag skall tillägga att vi struntade i skötbord denna gång. Tyckte inte det var så nödvändigt. Köpte en skötdyna och la på vår säng + en korg bredvid med alla grejer. Lägger allt på golvet på nätterna och om det är bajskaos så sköljer jag av henne i duschen. Vi bor i en trea och tänker på kvar så länge vi kan och då känns det inte som att jag vill ha ett skötbord mitt i alltihop! 🙂
I slutändan så är det så otroligt med syskon! Jag är enda barnet och det var viktigt för mig att kunna ge mina barn en upplevelse av en större familj. Kanske kommer dom bli otroligt olika som vuxna och inte ha mycket gemensamt men sin barndom kommer dom iaf att ha och möjligheten att kunna säga till varandra ” ja men du vet ju hur mamma är” eller ” pappa brukade alltid..” Det är något som jag själv saknat. Det är tufft med två barn och man inser inte hur enkelt ETT barn är förrän man har ett till men det är helt klart så underbart roligt också! Skulle lätt kunna ha minst två till men åldern lär sätta stopp ( är 39)
Kram och tack för en fin blogg.
Vi fick lillasyster när storebror var 2,5. Det var 5 månader sen nu. Tyckte att allt var kaos i början eftersom lillan hade kolik-light och skrek en hel del på kvällarna första tiden . Blev dock mer stabilt efter ca 3 månader. Jag som är hemma tycker det är körigt när jag är ensam en hel dag med båda barnen men jag antar att det kommer vara så ett tag. Storebror är givetvis lite sotis men han har annars accepterat lillasyster som en del i familjen. Han får hjälpa till med mycket hemma så han känner sig viktig osv
Vi har försökt ge varandra egen tid men det är svårare med två barn. Nu när läggningarna funkar igen så är det lite lättare iaf. Vi bor också i en trea och ska bo kvar här och låta barnen dela rum.
Vi har kört på ståplatta till storebror och det funkar utmärkt. Han går också gärna bredvid vagnen och jag tycker det är bra. Det jobbiga är väl när han fått något ”trots-utbrott” när man skall hem från föris och jag inte bara kan sätta honom i vagn och gå!
Jag fick min tvåa för 10 månader sen, stora killen fyller tre nu. Det har varit turbulent, jag kan inte säga annat. Svartsjuka, vara nära hela tiden, oro och separationsfas så det tjutit om det. Men det fungerar smidigare för somliga, jag har nog det aningen besvärligare än folk har i allmänhet. Men grejen är ju den, att hur jobbigt det än är så älskar man den där lilla mjuka varma bebisen så att man går i bitar. Vad vore livet utan? Enklare? Jo, men fuck it. Jag hade inte gjort annorlunda. Du har en ljuvlig bebi som kommer. Det är värt det! Och lyckan när den stora sitter på hallgolvet och kramar den lilla så att han ska bli glad. Lyckan att veta att dom där två, dom har varandra.
Hej! Jag har lite erfarenhet av tvåbarns-kaoset som (ofta) uppstår. Min stora är 3 år och lilla är 9 månader. Vi valde att inte skaffa dubbelvagn, utan bara ståbräda. Har fungerat strålande! Dock använde vi knappt vagn innan lillasyster kom, så det blev ingen skillnad för storebror. Han hade en period då han ville åka vagn, och då fick han det (syster i bärsele). Ang. sovsituation så har vår stora alltid sovit i egen säng. Men när jag var gravid och hans trots var som värst, sov han i vår säng. När lillasyster kom ställde vi in hans säng i vårt rum och sov alla tillsammans. När lilla var 4 månader flyttade vi och se dess sover han i eget rum och egen säng.
Jag tror det är viktigt att komma ihåg att vad som än händer så handlar det om en kort period. Det var inte kul att vår son ville sova i vår säng efter två år i egen, men det fick helt enkelt vara så. Hellre det, än att han skulle känna sig otrygg och utanför. Måste säga att ju större lilla blivit, desto bättre går det ju. Rutin och sånt. Och hon utvecklas fort, tar redan storebrors leksaker och har lärt sig gå (lättare att bära då).
Från storebror har det inte varit svartsjuka, men självklart testar barn: kan man dra lillasyster i håret? Vad händer om jag sätter mig på hennes hand? Man får helt enkelt var där, stoppa, låta syskonet lära känna syskonet med övervakning. Kram!
Åå jag tänker som du! Vår tjej fyller 3 i mars och vi har börjat fundera på syskon vilket vi längtar efter! Dock så blir man lite rädd när man tänker på att ”börja om” med allt igen..nu sover dottern liksom själv hela natten så varje kväll kan man i stort sett göra vad man vill och man får själv all den sömn som man behöver..tanken på en liten bebis nu är lite skrämmande..precis när man liksom vant sig vid lite mer frihet ska man bli av med den igen. Jag är dessutom livrädd över hur det överhuvud taget är möjligt att kunna älska ett till barn lika mycket som man älskar det man redan har..det känns nästan omöjligt! Följde dig under Penny-graviditeten och ska bli spännande att följa dig även denna gång då du tar upp frågor son folk sällan vågar prata om, det gillar jag:)
Hej!
Det kommer gå bra med Penny och bebis 🙂 Lite svartsjuka är normalt. Du verkar klok och sund så du fixar det. Det du funderar på med två skitår till när allt börjar funka, det tänker jag också på. Är gravid i vecka 22 nu. Min första är tio (!) och det är så j-la skönt och kul att han är en egen tänkande individ. Hur ska gamla jag på 41 orka med en bebbe, kan jag undra.
Men det löser sig.
Ha det bra, hoppas illamående-äckelkänslorna släpper snart.
Med vänlig hälsning, Li