Jag blev arg på Penny här i helgen och när det var slut på resonabla alternativ och ”stopp”, ”nej” eller höja rösten längre räckte som tillrättavisning. Så tog jag tag i henne och spände ögonen. Sa till på skarpen helt enkelt. Jag tog inte hårt, men jag tog. Jag var fysisk, då hjälpte det. Helst vill man ju inte komma dit. Men jag hamnade där och jag kände att det brann till i huvudet av ilska och frustration över henne. Sen när hon blev rädd av min reaktion så kände jag mig skamsen. Som en dålig mamma.
Men det är en helt ny typ av gränstestande nu, i den här fasen hon är inne i och hon gör mig galen. På riktigt. Nittio procent av tiden så har vi ju kul. Men när hon hamnar i de där ”spiralerna” så blir hon riktigt hopplös att ha och göra med och hon kommer liksom inte ur dem hur man än lirkar.
Hon och jag har ju en jäkligt tajt relation och vi kan varandras minsta mönster. Såklart för att jag varit med henne mest i hennes lilla liv. Detta är ju på gott och ont. Hon och Calle har ju också såklart en jättenära relation också, men en helt annan än min och hon. Hon är liksom aldrig provokativ på ett sätt som hon är mot mig med honom. Men jag är rädd för att bli rädd för mitt barn. Att jag liksom styrs av samhällsnormen att sätta henne på en piedestal och hon får fri lejd.
Jag hatar curlinggenerationen och de barnen som är en produkt av den är ganska jobbiga. Jag såg ett par på en semester där en femåring huserade fritt och domderade med hela familjen. Allt ifrån mat till vem som satt var. Skickade in och ut rätter som en riktig superdiva. Föräldrarna var kuvade och man såg att de hatade varandra.
Jag vill att Penny ska få en tydlig uppfostran och att man sätter gränser. Men vart man drar den är så himla svårt att veta? Jag vill inte vara inkonsekvent och tydligheten ska vara glasklar. Har man sunt förnuft och stark moral är det ju inga problem. Men då måste man också ta ALLA krig. Ibland orkar man ju inte och på så sätt gör man sig björntjänster. Alltså det här med uppfostran är ingen lek.
Är ett nej alltid nej? Calle och jag har bestämt att den som hon frågar först ”får jag mer…” bestämmer utfallet. Här får man vara hård och inte inkonsekvent. Men ibland är man det för att man inte orkar. Håller jag på att bli en ”curlare” eller ”jävlig morsa” utan att märka det?
Men vad ÄR det med er svenska mödrar, som är så rädda för att höja rösten, för att visa ilska, för att visa er uppgivna och ledsna . Varför ska det upprätthållas en fasad till varje pris ÄVEN tillsammans med barnen? En mamma som aldrig gråter, aldrig blir arg, tålmodig in absurdum. Vad är det för en förälder?
Jag håller med dig. Dock är jag mamma. Och svensk.
Hej,
Jag kan rekommendera ”Fem gånger mer kärlek” som ger en massa konkreta råd o tips på hur man ska kunna tackla svåra situationer och perioder. Hjälpte mig att kontrollera min ilska och dessutom kunna hantera trotsig och tvär unge mkt bättre. Sen är det ju klart att man åker dit ibland och inte alls gör ”rätt”, men vad fan man är ju liksom bara människa.
Hej,
Om det är till någon tröst så är det just på grund av er nära relation som hon testar just dig. Det är en frigörelseprocess och den gör hon mot den som står henne närmst och den hon känner sig tryggast med i hela världen. Så all credd till dig som är en bra mamma som hon känner sig trygg med.
Känner igen mig och jag tror inte ett dugg att du/ni behöver vara oroliga över att Penny ska flippa ut och kuva er. Som familj, flera personer vuxna som barn som lever under ett tak så är det ju så, man kompromissar, ett nej behöver inte alltid vara ett nej och så. Jag tolkar ditt inlägg som att ni är fina föräldrar som faktiskt respekterar ert barn. Och det med ilskan, ibland så räcker orden inte till, att fysiskt ta tag i en liten människa för att få denne att vakna upp, det betyder inte att man är en skitförälder, absolut inte. Ibland går det bara inte att resonera och det händer ju inte på daglig basis, det är inte en del av ens uppfostran utan en reaktion i en oerhört pressad situation. Det har nog hänt de flesta. Hände mig i morse, efteråt satt vi och kramades länge, jag sa förlåt och förklarade att jag gjorde fel, även min 4 åring sa förlåt. Sånt som händer men sånt man förklarar och lär av och det gäller åt båda hållen. Du är mänsklig, precis som någon här ovan skrev.
Var tydlig, sätt gränser och visa känslor! Jag tror inte på att resonera för mycket med små barn eftersom de helt enkelt inte klarar av det ännu. De testar och lär sig, ibland ger man med sig, ibland inte. Sånt är ju livet. Jag är också blivit fysisk med min äldsta, hellre att ta ett ordentligt tag om dom än att gapa o skrika tror jag ( även om jag såklart gjort det med…). Så längr man inte skadar sitt barn är det ingen fara. Ibland får man som vuxen även förklara sitt beteende efteråt, varför man blev sådär arg och vaf som gjorde att det gick över. Jag kritiserar inte anera föräldrar som väljer andra sätt att uppfostra sina barn, men just jag tror på att vara mänsklig inför sina barn. Det verkar du vara.
Jag tycker du gjorde helt rätt. Inga konstigheter.
Och så sitter man där på kvällen när dom somnat med den sämsta känslan i kroppen. Men ibland lyckas dom verkligen ta fram det värsta ur en. Häromdagen skrek och gormade och kastade jag vantar i hallen tills det att bägge barnen illtjöt. Yeah liksom. Jag vill också vara tydlig för allas skull, för min egen del är det rent själviskt för jag vill ha väluppfostrade barn hemma, trevligare så. Men det är verkligen inte lätt.
Hej!
Vi är precis i samma läge. Och har dessutom en 3 månaders hemma. Den större flickan bråkar och vet precis vilka knappar hon ska trycka på. Jag skäms stundtals för hur ’dåligt’ jag hanterar henne och undrar ibland om jag är för sträng. Jag och min make är också överens om att vara konsekvent och inte dalta med henne. Såklart måste ju barn få vara barn, vi väljer våra strider. Men mitt i allt det här ska man potträna, vara mamma till den lille, ta hand om hund och vara en sån där lugn, tålmodig mamma som aldrig höjer rösten eller tar tag i armen. Puh! Det är inte lätt!
Hur går det för er med potträningen?
Hej!
Gud vad jag känner igen mig! Avskyr också curlinggenerationen och barnen som är resultatet av det är ju inte att leka med. Sen när är det barnen som bestämmer över vuxna? Rätt sjukt.
Min dotter är lika gammal som din och har också enorma utbrott ibland, så som dom har i den åldern, men jag tycker också att det är så svårt att vara konsekvent i 100% av fallen, ibland pallar man ju bara inte. Problemet är bara att min man är verkligen så mkt mer konsekvent och rak än vad jag är (jag försöker ofta lirka och ha mig för att vi ska ha en ”trevlig dialog” funkar ju sådär) och vår dotter är därför inte alls lika trotsig mot sin pappa, så det funkar ju verkligen! Barn behöver veta vad som gäller och behöver få tydliga gränser, det är ju vår uppgift som vuxna att lära dem hur livet funkar, men faan vad svårt det är ibland!
Sen undrar jag en sak som jag hoppas du kan/vill svara på, jag skulle egentligen varit gravid i typ samma månad som du nu men fick missfall rätt nyligen. Jag är nu rätt rädd för att bli gravid igen för jag kommer vara så nojjig, hur klarar man det?
Ha en bra dag!