Alltså jag antar att det var fler än jag som såg dokumentären om kvinnan bakom Thomas Quick igår. Man blir ju rädd för det svenska rättsväsendet om detta är en rimlighet. Hoppas verkligen att människorna som byggt sina karriärer på denna – århundradets rättsskandal äntligen får lida påföljderna av det som skett. Men det som drabbar en mest när man ser dokumentären är ju terapimetoden. Att den varit så vedertagen och ”okejad”.
Om man ska utgå från sig själv så har vi väl alla varit med om något mer eller mindre traumatiskt någon gång och det har ju påverkat oss på olika sätt. Men det som är det fina med minnet är också att det är ”självreparerande”. Vi skulle exempelvis aldrig våga föda barn igen om vi mindes smärtan exempelvis. Vissa minnen kan absolut vara värda att gräva i för att komma rätta med vissa saker i ens liv. Men då är det ju också minnen. Alltså att det finns ett konkret minne att återknyta till. Jag är så dubbel till det människor pratar om ”cellminnen”. Jag har tidiga minnesbilder, men de första jag faktiskt kan minnas konkret och identifiera är från ca 2,5 års ålder. Resten vet jag inte om de är rekonstruerade minnen eller kanske ett foto jag sett som sedan omvandlats till ett personligt minne. Jag minns ingenting från mitt ”adoptionstrauma” och är inte heller intresserad av att väcka det till liv. Jag har egentligen inga minnen från Indien-tiden (dvs innan 2,5 år) som jag vet/känner är verkliga till hundra procent. De är två minnesbilder som mer är fragment eller flikar av ett eventuellt minne. Men jag är inte säker…
Intressant att en av psykologen Elisabeth Loftus i sin forskning hävdade att man faktiskt inte kan minnas något före två års ålder och baserat forskningsstudier på ämnet som bevisat det. De som talar mot den studien och hävdar motsatsen pratar ju utifrån TEORIER. Exempelvis anknytningsteorier som vissa terapeuter lyfter ordentligt. De studierna är ju intressanta, då de gjorts på oerhört traumatiserade barn men översätts på barn/vuxna med relativt ”normala” förhållanden och menar att avvikelser påverkar mönster i vuxen ålder. Men det är ju en oerhört luftig teori på ett sätt. Dessutom påstås det ju att anknytning rent terapeutiskt är det som är lättast att råda bot på. Vilket kanske säger en del. För det finns ju tusen olika faktorer som kan påverka en person. ALLT behöver ju inte skett mellan 0-3 år.
Därför kan jag bli så störd på terapi som bara gräver och gräver i det förflutna för att hitta svar som gäller nuet. Som att den legitimerar hela ens bagage genom en skapa bildbank, löst sammansatt och ihoplimmad till traumatiska minnen. Det är ju som att ”skapa sorger” till en person. Vad gör det för gott?
Minnen är minnen och vissa minnen ska vi inte minnas, andra existerar inte. Så gör dig ingen otjänst genom att återskapa dem som inte existerar.
Senaste kommentarer