Anitha Schulman

Tänkte på hur många gånger i livet man ”återupptäcker sig själv” alltså går genom någon ny lärdom och kommer ut på vis av den på andra sidan. Alltså det är ju en process som pågår livet ut. I yngre år kanske metamorfosen tar mer fysisk form, att hitta en identitet i kläder och uttryck. Alltså typ från att vara gulliga tjejen med skjorta, pärlörhängen och cashmerekoftan till att gilla skejtpunk och dessutom klä sig därefter och åka bräda. Så att man per definition kan bli en ”riktig” skejtpunkare. Man vill ha en sorts labeling.

I senare år kan identiteten komma genom olika idrottsutövande i allt ifrån yoga till löpning eller betydligt extremare former. Man vill upplevas frisk, fräsch eller djärv inte bara känna det själv och kanske på det sättet säga farväl till en dålig vänskap, relation eller svaghet för sena nätter på krogen med allt vad det innebär. Vad än orsaken är är det samma mekanismer i hjärnan som drar igång precis som när du var tonåring eller yngre än så.

Sen kommer ju också nischintressena. De udda och mer specifika. Det kan handla om allt från att älska en viss sorts musik, till preformance,  Mangaserier, till Splatterfilm. Eller rent av hyllningen till ett helt land. Vissa får ju hängups på andra kulturer och känner sig inte hemma i sin egen. Detta innefattar americofiler, japanofiler eller frankofiler etc.  ”Att hade man bara varit fransman då hade allt varit perfekt”. En hopplös önskan. För det är ju egentligen en egenkomponerad version av en fransman, frankofilen drömmer om. Lite hämtad från filmens och musikens värld ihopsnurrat med otaliga besök i sitt drömmars land där den där oövervinnerliga känslan griper tag i en. Att ständigt jaga den känslan, det finns något sorgligt men vackert i det på något sätt. Känns på något sätt som att kvinnor gör dessa metamorfoser i yngre år alternativt inte så stor ”grej av grejen”. Vuxenmetamorfosen känns mer manlig av någon anledning. Det kanske är de där egenskaperna som senare formulerar gubben?

Men metamorfosernas tid blir svårare i småbarnsåren. (Det är ju en metamorfos i sig). Men  jag kom och tänka på en jag känner från förr, som jag såg hade gift sig för någon månad sen på Facebook. Jag blev oerhört full i skratt när jag kom att tänka på hans nichintresse förenat med ett giftemål som kanske kommer leda till småbarn mm.

Vi var ett gäng som åkte till Ibiza 2009. Denna resa arrangerades årligen och den här killen hade varit en ”ständig sekreterare” på denna tripp i många år men nu var han helt enkelt inte med. Jag frågade researrangören om varför. Denne svarade att det var så oerhört jobbigt med hans teceremonier. Han gick tydligen upp sist av alla och sen var han tvungen att ha en teceremoni på 40 minuter så resterande sällskap blev försinkat till stranden och på grund av detta, då de bara hade en bil och det blev dålig stämning. Tecermonin var icke förhandlingsbar han kunde liksom inte snabba på den processen. En teceremoni ÄR 40 minuter så är det bara. Sen behövde han ju mycket semestersömn också. Så han vägrade kategoriskt gå upp tidigare som en potentiell kompromiss. Kan bli oerhört full i skratt när jag tänker på att denne man obönhörligt ska ha en 40 minuters teceremoni med hela hemmet fullt av småbarn om några år. Dessutom leker jag med tanken på att han vill sova ut på helgerna också. Jag ser en OERHÖRT förstående fru i detta.

Calle har ju en besynnerlig grej för sig. Jag har jobbat lite åt hans företag och vi slog följe dit en morgon. Framme vid porten sa han, nähä nu ska jag gå och ha min ”ensamstund” så du får väl vänta tills någon av mina kollegor kommer och öppnar åt dig. Sen gick han till ett närliggande café och  jag fick helt sonika vänta på gatan till bästa första medarbetaren dök upp och kunde släppa in mig. ”Ensamstund”, det vore något det. Män de vet hur man gör nytta av sina egenheter. De kan patentera dem!