Under flera år var min gränslöshet kopplat med skam. Jag ville liksom göra slut med mitt gamla jag. Jag ville inte vara gränslös. Det var kopplat med något dåligt och farligt. Men gränslöshet är något vackert har jag lärt mig om man använder det på rätt sätt.
Förr trodde jag på något töntigt sätt att ”ju närmre döden man var, desto mer levde man”. Det motiverade mig till att älska kittlingen av döden i livet. Att leva på gränsen, leka med den. Att leva på gränsen är väl en gränslöshet, var min tolkning. Om det nu var att ”dyka djupt” eller ”hoppa högt”. Den fanns alltid där gränsen och lockade mig med sina farligheter på andra sidan. För det fick mig att känna mig levande, trodde jag.
Men nu när man lärt sig att ”akta sig för allt” som Ronja skulle sagt. Så vet man att det är inte att leva nära döden som är kicken. Det är att leva nära livet. Det är det man gjorde fel i yngre år. För när man lever nära livet blir det här med gränslöshet något vackert. Om man skulle gå lite längre i tolkningen av ordet gränslöshet så är ju att vara gränslös att vara olimiterad. Obehindrad och fri till att kunna göra vad man vill. Inte att spåra ur – utan spåra i. Vara nära det verkliga och verkligheten vet vi ju alla är så mycket mer intressant än dikten. Att leva i nuet och känna skikten är ju det vackra i livet. Alla nyanserna, frestelserna och friheten att säga ja när man vill. Inte till allt, bara för man kan.
Jag tycker de flesta människor jag möter är intressanta på något sätt. Men de som aktar sig för livet självt och jobbar stenhårt på att klara sig smärtfritt igenom det. De tycker jag synd om. Livräddheten för att göra bort sig, passa in eller hindra sig själv att genomföra sina drömmar. För vadå? Att klanderfritt ta sig till döden?
Förr i tiden kunde jag lätt tappa fokus. Uppleva ett utanförskap för att jag inte ”var lika bra på vad någon annan var bra på” och lämna mina ideal. För att söka mig åt något håll där alla passade in. För det verkade på något sätt bättre att vara homogen än att vara ensam och sticka ut på egen kvist. Så många års slösande av självkänsla och tapp av fokus det tog att bara försöka passa in. Idag förstår jag att man inte ska lägga ner energi att satsa på sina svagheter. Utan bara bygga på sina styrkor. Våga vara egen och lita på sig själv. Ja det kommer vara ensamt. Men jag har inte ångrat än sekund. Har aldrig känt mig mer levande. Jag vet vem jag roar mig med.
Mitt i prick!
Så bra beskrivning av den fas jag är i just nu. Tror jag i alla fall. Du träffade mitt i, med dem orden!