Jag kanske låter helt barock och från vettet. Men jag blir tokig på föräldrar som ständigt underskattar sina barn eller tror det finns en omoral i att låta sina barn hjälpa till i hemmet. Att barn skadas och inte klarar något. Alltså barns synapser i hjärnan är så oerhört utvecklade. Du behöver i princip säga en sak en gång och de minns allt.
Återigen så måste vi zooma ut. Hela världen ser inte ut som Sverige. Tur är väl det! I flera länder och förr i tiden var ”barn en del av byn”. Man fick vara med gruppen och anpassa sig. Jag märker att Penny älskar att få ”vuxna” uppgifter att lösa. Hjälpa mig på landet att rensa ogräs, plocka undan, städa upp. Alltså lustfyllt såklart, men samtidigt lite krav skadar inte. Jag märker att hon tar uppgifter på största allvar och blir själv glad av att se sig själv ”göra bättre” och jag berömmer inte ihjäl henne bara för att hon hjälper till.
Jag fick redan på att när jag var liten att jag fick hjälp till från att jag var ett att plocka apelsinkärnor och skräp på sjukhusgården i Indien där jag bodde med min amma och spenderade mina första 2,5 år. Det kanske klassificerades som barnarbete bara för att Indien är ett U-land, inte vet jag. Har dock svårt att se att jag fick betalt. Jag säger inte att jag blivit en förträfflig människa bara för att jag fick jobba tidigt. Men det ger i alla fall lite perspektiv av att små barn kan mer än var man kanske tror. Struktur och uppgifter kanske inte är helt fel ifrån tidig ålder i dessa curlingtider. Jag minns i tonåren var mina föräldrar stenhårda och tvingade mig betala min egen telefonräkningen från att jag var tretton år och hjälpa till i hemmet. Jag fick sälja kokosmunkar på helgerna då och då för att få det att gå ihop. Såklart var jag skitsur ibland, men det gav också någon typ av förstående för sakers värde, pris och arbetsmoral. Fixade jag inte det så blev det utegångsförbud. Det ville man ju inte ha så då såg man ju till att lösa ”problemet”.
Jag fick hur som helst en ”epiphany” häromdagen. Jag kände att Penny älskar ansvarstagandet. I onsdags eftermiddag flög vi till Göteborg och ibland glömmer jag verkligheten bort att hon bara är två och ett halvt för hon är så lillgammal när hon är fokuserad. Vi hade förberett henne på resan några dagar innan så hon visste vad som väntade. Vi gör så nu, vet hon vad som ska ske så funkar ALLT. Hon älskar att resa och ”gillar att veta nästa steg”. Jag är så sjukt stolt över att hon är så cool och kavat. Det här är säkert superlogiska saker i större familjer. Men man kan göra det redan med ett barn eller färre barn så får man de lite självständigare tidigare. Känns som det inte kan skada i dessa ”barn är så bräckliga tider”.
Lite mera press så blir det mindre stress.
Senaste kommentarer