Anitha Schulman

Jag är nog inte ensam, jag är besatt av döden den här sommaren. Inte döden i sig den är ganska ointressant men, människors vandring längs Golgata och dess kamp in i det sista.

Jag är besatt av Kristian Gidlund och hans öden och äventyr i slutet av han korta liv och hur han så naket kan beskriva och sätta ord på varenda känsla som händer i hans kropp och hjärna. Ett kompispar har ett par vänner vars barn är sjukt och snart kommer dö. Jag får och ber om rapporter om hur det går och de skriver om sin kamp ”om att orka” på Facebook. Jag gråter, sörjer och medlider.

Jag minns när jag tittade på Felix Baumgartners ”dödshopp” från rymden var ju själva kittlingen blandat med förfäran att eventuellt få bevittna hans död. När han började wobbla och snurra runt då trodde man ju att det var slut. Triumfen när han klarade den var nog delad, men också en gnutta besvikelse långt därinne någonstans. Jag undrade varför. I Gidlunds fall och det här barnets fall så infinner sig aldrig triumfen. Eller – är det döden resans mål?

Jag försöker prata om det här objektivt utan att låta för cynisk, men det är svårt. Jag hoppas ni förstår vad jag försöker kommunicera. Jag vet en Twittrare jag följde för ett par år sedan som skulle twittra om slutskedet av sitt liv. Men denne dog aldrig och jag upplevde mig själv nästan ”irriterar”, som att det var lite falsk marknadsföring. Jag skulle ju få vara med om något spektakulärt här, det hade ju utlovats. Men det rann ut i sanden av vanliga tweets som vem som helst skrev, personen var lika ounik som du och jag. Det fick mig att tänka efter, vad det var för fel på mig egentligen. Eller känner alla samma sak som mig – för när blev döden en show?

Av en slump för typ tre veckor sen, för att P1 stod på i sommarstugan (som sig bör) så lyckades jag höra Universitetsprästen Kent Wistis predikan och bitarna föll på plats. Han citerade Per Lagerqvists fantastiska, Onda Sagor från 1924. Novellen om En Hjältes död.

Det var så träffande på något sätt av den samtid som nu råder.

Citat;

I en stad där man aldrig tyckte sig få nog med förlustelser hade ett konsortium engagerat en man som skulle balansera på huvudet uppe på kyrkspiran och därefter falla ner och slå ihjäl sig. Han skulle ha 500,000 för att han gjorde det. Man intresserade sig livligt i alla samhällslager, alla kretsar för detta företag, biljetterna revs bort på några dar och man talade inte om annat. Alla fann att det var mycket djärvt gjort. Men man fick ju också tänka på att priset var därefter. Det var nog lagom angenämt att falla ner och slå ihjäl sig, och därtill från en sådan höjd. Men det måste ju också medges att betalningen tagits till rikligt. Konsortiet som ordnat alltsammans hade verkligen inte sparat sig på något sätt och
man kunde vara stolt att i staden kunnat bildas ett sådant.

Naturligtvis fästes uppmärksamheten också i hög grad på den man som åtagit sig att utföra saken. Tidningarnas intervjuare kastade sig över honom med brinnande iver, ty det var blott några få dagar tills uppvisningen skulle ske. Han tog mot dem välvilligt i sin dubblett på stadens förnämsta hotell. Tja, för mig är det hela en affär, sade han. Man har erbjudit mig den summan som ni känner, och jag har accepterat anbudet. Det är alltsammans. Men tycker ni då inte det är obehagligt att ni skall behöva sätta livet till? Man förstår ju att det är nödvändigt, ty annars vore det ju ingen särskild sensation och konsortiet kunde inte betala så som de gjort, men för er personligen kan det då inte vara behagligt. Nej, det har ni nog rätt i och jag har också själv tänkt därpå. Men vad får man inte göra för pengarna.

På grundval av dessa uttalanden skrevs i tidningarna långa artiklar om den dittills okände mannen, om hans förflutna, hans åsikter, hans ställning till olika problem i tiden, hans karaktär och privatperson. Hans porträtt fanns i var tidning man öppnade. Det visade en kraftig ung man, särskilt märkvärdig såg han inte ut, men käck och frisk, med ett energiskt, öppet ansikte, en typisk representant för den bästa ungdomen i tiden, viljebetonad och sund. Det studerades på alla kaféer, medan man beredde sig till sensationen som skulle komma. Man fann det inte illa, en sympatisk ung man, kvinnorna tyckte han var härlig. Somliga som hade mer förstånd ryckte på axlarna: smart gjort, sade de. Ett var likväl alla ense om, hur fantastisk och egendomlig denna idé var och att något sådant som detta inte skulle kunnat förekomma annat än i vår märkliga tid med dess hets och intensitet och dess förmåga att offra allt. Och man var överens om att konsortiet var värt allt beröm för att det inte dragit sig för några kostnader då det gällt att få till stånd något dylikt och verkligen ge staden tillfälle bevittna ett sådant skådespel. Det skulle väl visserligen få sina utgifter täckta genom de dyra biljettpriserna, men det stod risken iallafall.

Så kom äntligen den stora dagen. Trakten kring kyrkan var packad med folk. Spänningen var oerhörd. Alla höll andan, uppjagade till det yttersta i väntan på det som skulle ske.
Och mannen föll ner, det var snart gjort. Mänskorna ryste, så reste man sig och gav sig på väg hem. På sätt och vis kände man en viss besvikelse. Det hade ju varit storslaget, men iallafall. Han hade ju ändå bara slagit ihjäl sig. Nog var det dyrt betalt för något som likväl var så enkelt. Fruktansvärt massakrerad hade han visst blivit, men vad glädje var det med det? En förhoppningsfull ungdom offrad på det viset. Man gick missbelåten hemåt, damerna spände upp parasollerna för solen. Nej, att ställa till med sådana rysligheter skulle då egentligen vara förbjudet. Vem kunde ha nöje av det? När man tänkte rätt efter var det ju upprörande alltsammans.

Det här handlar alltså inte om Kristian Gidlunds kommande död, Baumgartner med livet som insats eller någon annans eventuella död. Det handlar om mig och min egen inställning. Är det här den ultimata verklighetsåpan eller vad är det för något. Vad fyller döden för funktion hos MIG?

Andy Warhols teori om 15-minutersberömmelsen blev på riktigt först när vem som helst fick det möjlighet till det skrivna ordet. Inte innan. Men min tes är att när vi alla fick makten blev vi så fruktansvärt ointressanta. När allt blev verkligt, så är den som håller på att lämna verkligheten den enda som faktiskt har något intressant att säga.