Anitha Schulman

Jag läser att du är arg. Jag respekterar det. Det får man vara om man upplever sig utsatt. Men det finns någonting i det du skriver som ändå gör mig frågande. Det känns som du lite gjort dig till ett offer här. Att du är är maktlös inför den ”hemska mamma” som undrade om sätet var hennes på bruten engelskan. Som att du nästan redan innan det skulle ske, var beredd på att just det skulle hända. Men min fråga är inte den utan, är det så hemskt att inte bli utpekad som svensk? Varför vill man vara SÅ svensk. Varför VILL man associeras med någon som internationellt förknippas med Dalahästar och blonda flätor som niger och kutar runt i klänning och träskor? Varför vill du förknippas med Jante och vante? Är det så coolt? För när jag tänker isolerat på vad det är att vara svensk, då tänker jag på en liten insnöad gata med mycket rädslor och skapade normer. Där folk ser om sig själva och sitt och talar tyst mellan varandra.Men det är min syn din kanske är en annan.

Jag älskar att vara nysvensk, det känns fräscht, svensk-internationell bra kombo enligt mig. Att kunna passa in överallt. Att inte vara bunden till bara en nationalitet. Jag ser det som en styrka och har en ”etnisk svensk” en rolig dialekt så frågar jag var denne kommer ifrån, liksom taxichauffören med ett vackert påbrå och brytning. Ser inget konstigt med det. Jag vet inte om det gör mig till rasist? Men jag upplever mig inte som det. Vet inte om mamman med bruten engelska heller gjorde det. Jag personligen blir gärna tilltalad på engelska, då jag tycker det verkar vara ett ganska artigt sätt att tilltala någon man inte vågar språkdefiniera. Precis som jag själv gör ifall jag känner mig osäker.

När jag var i Indien för första gången hade jag någon slags banal föreställning i att tänk att komma till ett land där alla ser ut som jag. Vilken banal tanke så här i efterhand. En Nordindier ser inte ut som en Sydindier och en Sydinder (en sån som jag) såg INTE ut som mig. Eller kanske lite, vi var lika korta och så. Men vi pratade inte varandras språk och vi rörde oss olika. Vi hade inte samma ”stylingreferenser”, humor, religion eller politiska förståelse. Det fanns liksom ingenting som var direkt lika oss emellan förutom längden då. Dessutom så tittade alla så otroligt mycket på mig på grund av dessa ovanstående nämnda faktorer. Mycket mer än på min då blonda pojkvän så jag kände mig stundom helt alienerad i detta land.

Jag längtade hem till Stockholm till min tjejkompis M född på Södermalm  som mäter 176 cm, hon är rödlätt och blåögd. Vi rör oss lika, vi pratar lika och vi tycker nästan samma saker. När vi promenerar på stan är det ingen som reagerar på varken längdskillnaden eller att vi umgås. Skulle det vara något konstigt med det? Möjligen, om det var vi själva som bestämde oss för att titta efter folk ”som tittade” då kunde vi säkert hitta någon som tittade tillbaka.

Jag tycker det är tråkigt att du fått ett hotbrev av en nazist, som gjort dig rädd. Någon som fått dig att känna dig annorlunda, lite olik. Den enda som var ”olik” var väl nazisten. Synd att han lyckades lägga sin skit på dig så att du till din milda grad nu tror att killar som pratar med dig om Beyonce. För att ni båda skulle vara bruna i hyn och det skulle göra dig…vadå, jag hänger inte med?!

Till skillnad från dig så vägrar jag tro att ALLA människor är rasister och inte bara artiga. Jag är uppväxt i en av Sveriges mest främlingsfientliga kommuner så jag har hört skillnaden på ”kommentarer och kommentarer”. Ska inte säga att jag har rätt eller det ÄR rätt. Men världen blir en mycket tråkigare plats om man förutsätter att alla är onda och då blir man lätt ett byte för illvilja. Julia, du är inget offer, hoppas du förstår det så sluta, citat; ”Se tjurig ut” och  bjussa istället. Då kommer du förgöra fördomar med öppenhet. Du står över det.

Kram