Den frågan känns som man kan vrida och vända på i all evighet. Jag är så delad här. Exempelvis så var ju Calle borta en dryg vecka under våren och så länge har jag aldrig varit själv med Penny. Dessutom var det två helgdagar och en helg själv med henne. Vilket helt klart var en smärre utmaning med en då – jäkligt trotsig tvååring. Men jag gjorde ”hemläxan” enligt mig själv och tog alla fighter med henne och vi utvecklades ihop.
Det är ju såklart superlyxigt att vara två vuxna på ett barn, men man tenderar ju till att ”kompensera varandra” istället för att ta alla fighter med barnet. Det är ju en helt annan sak när man är själv. Då måste ju barnet samarbeta med en annars funkar ju inte saker och ting. Dessutom inser jag att min dotters primadonnabeteende peakar, när hon har två att föräldrar att utagera hela känsloregistret på och få all uppmärksamhet. Gud vad hon behöver en syskon! Såg en fyraåring i parken med båda föräldrarna och jävlar vad hon körde med dom och spelade ut alla korten. Föräldrarna var så ”medberoende” i den här lilla tjejens våld. Att det var läskigt att se, de hade helt förlorat perspektiven. De fattade inte vilken björntjänst de gjorde henne. Hon måste vara helt odräglig på förskolan.
Hur som helst, till frågan. Som sagt anser jag själv att jag ”gjorde hemläxan” och var med henne och vi utvecklades ihop. Inget hon någonsin kommer minnas och inte jag heller om ett år. Men det kändes bra. Jag kanske kände mig lite duktig till och med. Calle skulle ju ha sin första tvådagars med henne då jag var i Budapest på möhippa för ett tag sen. Men outsourcade henne efter ett dygn till barnvakten, (tydligen planerat enligt honom). Han sa inte det direkt, men till sist så kröp det fram. Han kände sig nog lite skamfull att han hade gjort så till att börja med och jag var ärligt talat ganska sur. Men mest för att han först ljög.
Sen tänkte jag vaffan jag vill ju att Penny ska ha olika relationer till oss. Jag värnar ju om det. Om han väljer att göra så, då är det ju hans val. Det var ”väl kreativt”. Dessutom pratade jag med ett par kompisar och deras snubbar outsourcar barnen direkt till farmor eller barnvakten fem minuter efter att man lämnat hemmet. Det måste man väl få göra om man vill, det är ju också uppfostran. Barnen tycker förmodligen att det är jäkligt mycket roligare än att bråka varannan timme med mamma. Även om det kanske på sikt ger resultat, som man inte kan ta på. Har svårt att vara nyanserad här. Vad tycker ni?
Lite kul att du använder begreppet ”outsourcing” eftersom jag har läst mycket management-teori. Outsourcing innebär att man låter andra göra sådant som inte anses vara företagets kärnkompetenser. Det som är det absolut viktigaste för företaget behåller man ”in-house”. Känns lite sorgligt att calle inte anser att ta hand om sitt eget barn är en kärnkompetens för er familj. Om det inte är det nu så borde man väl göra allt som krävs för att det ska bli en kärnkompetens? Men jag menar inte att man inte kan anlita barnvakt ibland när det behövs men just i det här fallet lät det märkligt.
Jag tror inte att det handlar om att pappan är otrygg i sin föräldraroll, utan snarare ovan. Sjukt ovan att härda ut. Att ta dig igenom allt det tråkiga och jobbiga som det innebär att vara sv, ensam med sitt älskade barn. ( som vägrar vagn, vägrar äta, vägrar sova, vägrar liggastilla när man ska byta bajsblöja etc.) Men om man är den som har tagit största delen utav föräldraledigheten så har man lärt sig sina knep för överlevnad. Sedan tror jag att pappan är lite avis på att mamman är iväg och roar sig, då passar han också på om han har chansen.
det man känner känner man. Jag ville att min man skulle vara 100 % pappa och det sa jag till honom innan vi fick barn. Varför lämnade Calle bort P ? För mig hade det varit skillnad om det var för att han ville träffa en polare som bor utomlands och han aldrig träffar plötsligt var i stan . Men om det ” bara” var för att han gjorde ngt han kan göra annars, el jobba (vilket man faktiskt kan prioritera om om man verkligen vill, oftast ) så hade jag lackat. Och krävt ett ärligt svar om varför. Det är inte alltid lätt att vara förälder . Eller kul. Men man är f-n skyldig att göra det ändå. Och man blir ju inte bättre på något som man outsourcar jämt och ständigt. It’s a choice.
Tänk om mamman också gjorde så. Hur välkommen skulle en sån unge då känna sig?
Det är väldigt sorligt att pappor i din närhet gör som du beskriver, vilken sämre känslomässig relation pappa/barn måste få på så sätt. Det är så klart bara spekulationer men samtidigt kvarstår frågan om varför dessa pappor inte vill ha egentid med sina barn, varför vill de inte ha ansvaret för sina barn?
Mamma till två. Outsourcing av barnen är något helt obekant i vår familj. Vågar man inte/orkar inte vara själv med ett barn så lär det komma som en stor chock när barn nummer två kommer, för det är verkligen inte ens i närheten lika lätt som med ett.
Du är klok som en bok Anitha. Men jag hade nog inte blivit sur om min man valde att skeppa iväg barnen när han egentligen skulle ha tagit om dem själv, mest ledsen. Vet du varför han väljer att göra så? Calle verkar ju vara en toppenpappa. Det ÄR tufft att vara själv med barn men man kan ju göra saker tillsammans med vänner så blir det lättare.
Jag tror att det beror på barnens egen karaktär också. Vi har bara ett barn och han är lugn, lite reserverad och tar inte särskilt mycket plats. Hans kusin har tre syskon men hon är väldigt beroende av föräldrarnas uppmärksamhet, spelar ut dem osv.
Vad är det som är sa svart da det handlar om att ”ta hand” om sitt eget barn? En nyfödd, ok, innebär lite mer planerande etc. Men sedan? Man kan göra det mesta av vardagssysslor med sitt barn, utan större Problem. Ett barn MASTE inte alltid underhallas och fa en massa input med events, utan de ska leva det helt vanliga, normala livet. Da innebär det inte nagra svarigheter att vara med sitt eget barn……
Man tycker nog det är himla tråkigt att vara med sitt barn, om man hela tiden anlitar barnvakt, släkting el dyl så fort man ska ha ensamtid med ungen. Ofattbart. Tycker man inte om barnet?
Jag tror nog det är dålig självkänsla alternativt att papporna tycker det är långtråkigt/jobbigt att vara med sina barn, hur som så är det dom som gör största förlusten i längden. För det är nu som du säger A, man känner sig stärkt av att ha klarat av x antal konflikter och faktiskt båda kommit levande ut ur striden 🙂
Hej!
Oj, är det bara jag som tänder till direkt? Det är inte okej i min bok att outsourca utan att berätta. Gör endera parten i ett förhållande ett val att regelbundet outsourca omhändertagandet av sitt barn när det är ens tur att ta hand om livet, så har man kanske skaffat barn av fel anledning. Utgångpunkten måste ju vara att man vill vara tillsammans i ur och skur, nöd och lust, skrik och skratt. Så jobbar vi här i alla fall.
Än en gång, delad (behöver inte vara 50/50 men än delad) föräldraledighet. Inte förrän mannen kan ge Alvedon, vet vart vantarna ligger, lagar mat med gnällig skrikigt barn runt knäna, vilken sång som ska sjungas vid nattning osv osv är ni där. Och män slutar vara ”duktiga” som är ”barnvakt” till sina barn (även om ni som par verkar vara duktigt flitiga på barnvakt när som omman följer Instagram/blogg).
Helt ärligt; PINSAMT!!!
Superdeppigt att moderna farsor inte vågar eller vill ta hand om sina barn. Gör mig riktigt ledsen.
Men det var ju inte ”moderna farsor” det var Calle, alltså en pappa.
Gick på Anithas ord att fler av hennes kompisars killar gjorde likadant.
Skulle ha väldigt svårt för att känna annat än negativa känslor för min kille om han lämnar bort vår son och uppför sig om det är en uppgift för svår för honom att ta hand om ett barn. Som tur är har jag en väldigt duktig och stöttande man i mitt liv. Jag jobbar som personlig assistent och sover över på mitt jobb(jobbar heltid). På helger jobbar jag i 24 timmar och har såklart dåligt samvete över att min kille får ta hela ansvaret för barn, hem och hund men han har aldrig klagat. Är hemma mycket på dagarna innan jobbet och har lyxen att få hämta sonen vid lunch eller lämna kl 14 innan jobb så jag har mycket tid hemma men är jobbigt att lämna allt på helgen. Men det skulle som sagt
inte funka om pappan till mitt barn inte klarar av att vara ensam med sonen och hushåll. Då skulle vi nog behöva flytta tillbaka oss till en tid då ”Mad Men” inte bara var en tv-serie utan en livsstil.
Sen är jag för barnvakt 🙂 för lite vuxenmys och avlastning men skulle som sagt ha svårt för att pappan inte klarar av rollen som förälder på lika villkor. Vi skaffade ju barn ihop 🙂
Hej Anitha,
Jag håller med Cajo, det är sorgligt att många pappor inte känner sig trygga i att vara själva med barnen. Jag har turen att ha en man som är en superpappa när han är själv med våra två (3 och 7 år), det har han varit flera gånger sedan de slutat amma när jag varit i tex USA i en vecka. Han fixar och donar med mat, dagislämningar mm. Det enda jag kan klaga på är att det är ganska rörigt när jag kommer hem, men det får jag ta. Var och en måste få göra på sitt sätt.
Hej Anitha
Jag tror inte att tjejen från parken som du beskriver behöver vara en pain i förskolan. Barn är smarta att hon spelar ut föräldrarna är ju för att hon vet att det funkar, på förskolan kan hon vara som vem som helst i gruppen 🙂
Att pappor kallar in farmor eller annan barnvakt så fort de ska vara själva med barnen tycker jag är ganska sorgligt – mest för dem själva. Som du skriver tror jag inte barnet lider men jag funderar om det är dålig självkänsla som ligger bakom beslutet att fixa back-up. Då kanske det skulle vara toppen för självförtroendet att rodda några dagar på egen hand och känna ”shit jag fixar det här”. Allt behöver ju inte vara exakt på samma sätt när man är själv med barnet som när man är flera.
Du menade att han lämnade bort Penny till barnvakt när han var själv med henne i två dagar?