Alltså det kryper i kroppen när jag ser det här programmet nu för tiden. Jag stör mig på så många moment så jag håller på att förgås. Dels så är Spårlöst-casen så ”jäkla lätta” så det krävs knappt något arbete hemifrån Sverige och redaktionen.
Förmodligen har kanalen skurit ner budgeten eller något men hela hantverket känns sååå beiget. De tar självklart bara tvärsäkra ”fall” som man vet att man kommer kunna lösa. Förr i tiden var ju nerven att man inte visste om det skulle gå eller inte och man kände hetsen och pressen i programmet.
Nu finns det liksom allt från BB-dokumention till telefonnummer och Facebook. Den enda spänning som byggs upp är när man transporteras från punkt A till punkt B. Vad tror du ska hända nu? Hur känner du inför det här? Hur käääääännnns det? En gång för mycket hur och vad man känner.
Spårlöst har gått från en yttre sökande till en inre sökare. Personerna som deltar i programmet söker så många svar och är så uppe i sitt eget att de totalt skurit av omvärlden. Allt utgår ifrån en själv mot omvärlden. Hur ser personen ut, liknar den mig, är den som mig? Jag, jag jag. Man förutsätter att den här mamman som lämnade bort barnet är det synd om för att hon saknade det så mycket. Man vet inte vad hon lever för liv eller ens är intresserad av det. Man ser sig som den stora presenten eller pusselbiten som kommer göra hennes liv komplett. Man utgår aldrig från hennes situation. Vem vet ens om hela grejen är förknippad sorg? Man vet inte hur man blev till och har bara en offentligt lämplig historia varför man lämnades att gå på och förhålla sig till. Oförberett tagen på sängen, på väg hem från jobbet eller liknande. Ska mamman spela ut hela känsloregistret inför ett kamerateam och en flicka eller pojke hon inte känt mer än några timmar eller ett år. Självklart funderat över men inte alls lika självklart saknat.
Det finns såklart olika tragedier bakom beslutet att adoptera bort ett barn men det kan även vara kopplat med skam. Vet ens övrig familjen alternativt nya familjen om det här barnet? Men det tar man inte hänsyn till och man gråter ut i varandras armar och äter ”en tevemiddag” ihop med tjocka nya släkten. Sen säger man bye bye och lämnar mamman där precis som man fann henne. Hela hennes liv kanske man totalt vänt upp och ner på, men det tar man inte hänsyn till då man är så uppe i sitt. Åker hem och är lite nöjd att HON fick träffa MIG och vem vet, JAG kanske åker tillbaka en dag?!
Alltså jag förgås över egoismen i det här. Det kaos man kanske en gång forslades ut ifrån kommer man tillbaka och river upp och lämnar lika fort igen. Bara för att fylla på sitt eget lejongap av bekräftelse. Orkar inte. På riktigt måste det va den vidrigaste typ av teve som existerar. Som bara profiterar på så många föreställningar som möjligt vi har om U-länder och spelar på klyschor för att stämningssätta programmet. Usch.
Nej nej, så kände jag inte alls när jag åkte med de ner till Vietnam. Jag undrade massor om min biologiska familj, hur min mamma hade känt sig när hon adopterade bort mig, hur de mådde nu och hur de bodde! Och jag såg nog mer Dem som pusselbiten i mitt liv, än mig som pusselbiten i Deras liv! Det var väldigt rörande och känslofyllt moment i mitt liv och jag är absolut glad att min mamma fick träffa mig, men även minst lika glad att jag fick träffa min mamma! Mitt avsnitt var i säsong 7 ep 6!
Kram.
Bra skrivit! Jag är själv adopterad från Indien och håller med dig i mycket av vad du skriver. Det står i mina adoptionspapper att jag inte får söka upp min biologiska mamma, vilket jag aldrig haft något intresse i heller, men det skulle vara intressant att höra mer hur du tänker? Som någon kommentar sa; har du varit nere och sökt? Hur var det? Vad fick du för svar?
Mycket intressant vinkel. Hur tänkte du själv när du åkte o sökte lite svar? Det här kan ju leda till en urspännande diskussion.
Har tänkt lite som du här. Jag är så förvånad över att förälder, halvsyskon och släkt till synes blir lyckliga och accepterar den återvändande så glatt. Va, va?
Jag är inte främmande för att en mamma varit hemlig med sin graviditet och i smyg fött och lämnat sitt barn.
Om jag själv plötsligt fick besök av en okänd person som påstod sig vara mitt halv/helsyskon skulle jag mest bli förbannad.
Tycker du sätter fingret på många olika bra punkter här. Jag har själv inga personliga erfarenheter av att bli bortadopterad, men känner ändå igen mig i det du skriver då min far övergav mig. Sedan dog han, men svaren på alla de frågor jag aldrig kommer ställa.
kram!
Joanna