Efter att ha varit själv med Penny för första gången en längre period inser jag en sak. Man blir bättre på uppfostran när man är själv. Så är det bara. Det finns liksom inga kompromisser. Man MÅSTE samarbeta annars går det inte.
När man är två ”tar den andra gärna över”, för att kompensera för att den andre vuxna ska få en paus. Istället för att alltid orka ta fighten med barnet. När man är själv så måste man ta fighten varje gång. Det finns liksom ingen annan att lägga över jobbet på.
Men belöningen – efter en helt klart tuff vecka med många fighter. Är att ut på andra sidan kommer en tjej som vuxit en meter. Helt plötsligt så är hon helt kommunikativ och vi hjälper varandra snarare än stjälper. Jag är chockad vilket framsteg vi gjort. Man behöver knappt höja rösten. Så skönt för alla inblandade. Vad har ni för upplevelser av den grejen?
Jo, det enklare utan karlar, förutom vid sex och när soporna ska ut.
Håller med dig helt och hållet! Min man pluggar på annan ort så jag är själv med två barn (3,5 och 7 år) sön -tors. Det är aldrig sådan bra ordning på barn och hem som de här dagarna:) Vi hjälps åt. Fredag morgon åker jag alltid till gymmet innan de vaknar, två stycken som tar hand om morgonbestyr är inte att rekommendera. Då försöker de bara spela ut oss. Tack för en underbar blogg!