Vi har en spännande relation till döden vi svenskar. Den är verkligen extremt obekväm även om man nu påstås sig inte vara rädd för den. Det är bara fåfänga att påstå att man inte är rädd för den. Lika fåfängt som att planera sin begravning för båda sakerna pratar runt den. Man kanske säger, jag är inte rädd för döden men jag är rädd för smärta eller hur min död skulle påverka min familj.
Ett begravningsplanerande fokuserar man på att planera ”den sista festen”. Hur ska kistan vara dekorerad, hur ska gravstenen se ut, vilka psalmer ska läsas och sånger ska sjungas? Vart ska man ligga? Vilken musik ska spelas, vilka kommer att komma? En sorts dagdrömsförsoning med gamla ovänner etc. Man pratar återigen inte om döden utan manifestet runt om, som att vi skulle vara närvarande och se det skådespel som skulle utspela sig på sin begravning. För att vi pratar inte om NÄR vi kommer att dö utan OM vi kommer att dö. Som att vi alla är laddade med någon superhjältekraft och kanske i bästa fall kan undvika den ifall vi inte pratar om den. Pratar vi nu för en gång skull OM den så är det under ganska skämtsamma former. Som man gärna gör när något är obekvämt.
Jag kan inte påstå mig tänka mer på döden än någon annan. Men som det sägs, med livet flyttar också döden in alltså med barn närvarande, gör sig döden ständigt påmind. Jag funderade på det här med gudföräldrar. För vi måste ju utgå ifrån situationen att vi faktiskt dör och vill att vårt/våra barn ska få det så bra som möjligt. Är de gudföräldrar vi valt de bästa? Jag är jäkligt nöjd med valet av mina. Det kanske bara var ren tur. För där och då tänkte jag inte i dom här termerna. Pennys förste påtänkte gudfar gick faktiskt bort strax innan hon föddes. Jättetragiskt såklart, hon hedrar honom i sitt mellannamn.
Men ibland undrar jag när man gör det här stora valet i livet. Vet man ens vem man gör det för, egentligen? För vi ska alla en gång dö. Som Kent sa.
Senaste kommentarer