Anitha Schulman

Jag insåg härom dagen att jag förändrats mycket mer än jag trott. Det har inte bara med det faktum att göra att det var tjugo år sen jag var femton, utan jag är mycket närmre tanten i mig än vad jag kunde tro. Det som är kännbart är väl att det inte längre är samma höga status att vara äldre som det var förr i världen. Därför kanske vi blir lite ålderförvirrade och inte släpper taget om den där femtonåringen i oss lika fort som förr.

När Svensk Damtidning var på besök så hade de en fjortonårig praktikant där som i slutet av intervjun bad om att få ta en bild tillsammans med mig. Självklart inga konstigheter tänkte jag. I’m down with the teens – jag är ju nästan en själv?! Kollar på Glee och läser skvaller om Justin Bieber. Men nej det var till hennes mamma som älskar min blogg. Gaaah!! Skrek åldershäxan i mig.

Härom dagen var min gamla chef uppe i stan med sina tonårsbarn. Alltså sån tant jag var. Jag slängde mig med fel uttryck och var ”piinig” på alla sätt. Jag och tioåringarna lirar. Då barn fortfarande har sina föräldrar som hjältar. Dem äger jag. De älskar mig. Hos dom uppstår det dessutom en längd-förvirring. Jag är ju typ lika kort/lång som dom. Så de tycker jag är mer som en skön polare (vad vet jag?!). Men en tonåring som vuxit om mig med ett huvud eller två tycker ju bara att jag är urmärklig. Deras ”tonårs lasersnabba blickar” duggade mellan varandra när jag öppnade munnen. Jag fattade att jag var i ett förlorat land och här blev jag tanten. Jag var inte längre den som man ”laserblickade” med utan åt.

När man är femton till tjugo-någonting så är ju alla ganska lika varandra. Alla går att gilla. Det är först efter man fått barn och vännerna med, denna vänskap prövas på riktigt. För det är nu dårarna i oss börjar ta form. Hörde häromdagen om en pappa som försökte pruta på flygbiljetter. En annan som gick omkring med en helt vedervärdig toppluva. En mamma som är hypokondrisk och var hemma från jobbet för ”misstänkt cancertumör”. En som väcker sin bebis varannan timme för att amma, trots att den är sover är mätt och glad. Sen klagar på sömnbrist. Ytterligare en som skäller ut andras barn i parken som enligt henne ”tar saker från hennes fyraåring”. Känner du nu när du läser påståendena ovanför och känner att du vill försvara individerna jag porträtterar. Då är du i farozonen. För ja det är nu vi börjar utkristallisera oss som piniga pappan och mamman. Som sen blir ”arga gubben” och ”tokiga tanten”. Det där som i sena tonåren kunde vara sköna personlighetsdrag har nu utvecklats till rena dårskap i oss.

Så vi är är mycket längre från femton än vi tro. Hur sent vi än kan vara uppe och festa och hur offpist vi än vågar åka. Vi är inte annat än tossiga och konstiga. Om vi inte skärper till oss nu då är risken överhägnade att odjuren i oss vaknar för gott och då, ja då är det kört på riktigt!