Jag är helt besatt utav de här teveprogrammen om maniska samlare – Hoarders. Hur en hobby gått över styr och tillslut blivit till ett tvångsmässigt beteende. Ett samlande som försätter familjer i destruktiva medberoenderoller och ställer familjemedlemmar mot varandra. Bra realityteve helt klart.
Jag visste inte för några år sedan, att beteendet ens gick att diagnostisera. Ett ex till mig hade en mamma som var en ”hoarder”. Hon började med att loppisfynda och gå på dödsbosauktioner ”som en kul grej” en sommar. Till slut så bodde hon och hennes man på en minimal yta och hemmet var överbelamrat med ”fynd”. Bl.a. så hittade exet sju stycken ”oumbärliga” spinnrockar mitt ibland all annan kaos. Mamman vägrade göra sig av med någon.
Vad är det då för beteende, materiella ting som ersätter riktiga känslor? Man ser det i shopoholics bl.a. och jag har noterat tre olika ingångar i ett samlarberoenden.
Små sorger som göms i prylar, ärftligt beteende eller driften i jakten på att fynda.
Exets mammas föräldrar var likadana visade det sig. Hon kanske bara tog tillbaka sin barndom på något märkligt sätt. Trygghet? Inte vet jag. Men jag känner själv att det är det något som fascinerar mig med samlare. Vet att jag har symptom och tendenser. Men samtidigt inte. Klarar inte av övermöblerade hem. Får ”panik” av dubbletter. Bra-att-ha resonemang får det att krypa i kroppen. Samtidigt är jag en bra-att-ha-tjej. Ibland kommer Calle på mig och då går jag i stark defensiv och försvarar bra-att-ha-prylen tills jag erkänner min synd. Han har lät mig att mästra mina begär och det går sällan för långt. Jag försätter mig sällan i situationer jag inte kan ta mig ur, men att fynda är min trigger.
Utav alla dessa små sjuka diagnoser finns det ändå något som väcker total avsky hos mig. De legitimerade samlarna. De, vars sjukdomsinsikt är lika med noll och de har till och med legitimerat detta beteende hos sig själva. Här i Vasastan kryllar det av dem. Varenda loppis, antik och kuriosabutik som säljer allt från skivor till möbler till överpriser är inga försäljningsställen. Det är hoarders med externa förråd.
För vem i helvete skulle betala 6000 kr för ett vingligt bord med grovt slitage eller en putteliten glasvas för 300 kr? Just det ingen. Därför betyder det att man inte vill sälja. Dessutom är någon utav butiksbiträdena alerta och sugna på att ”stå till tjänst”? Näe precis. Får du känslan av att du nästan inkräktar i en privat sfär när du går in i butiken. Händer det att butiksägaren följer dig nonchalant med blicken tills du letar dig ut igen eller har det hänt att denne kanske bytt rum så fort du kommit in i butiken?
Dessa sjuka jävlar de lever för att åka runt på loppisar och samla på nya fynd i butiken. ALLT har en speciell plats i deras liv och de har mage att trycka upp visitkort och kalla sig för diverse titlar. När de faktiskt inte har något annat än en sjukdomsdiagnos med lokal.
Not to your self. Börjar du stapla möbler på varandra för att få plats? Få hjälp. På flera sätt.
På tal om inget särskilt egentligen, men fick du sålt det där bordet du lade ut på Blocket för 6000 kr?
Men PRECIS vad jag också har tänkt! De vill inte sälja nåt, det är deras hobby och det känns verkligen som om man inkräktar i deras hem! Jag brukar hålla mig till myrorna och stadsmissionen istället:)
Haha, jag har aldrig sett det så men när du säger det så tror jag att du har nog f-n rätt! Har samma känsla när jag går in i dom där längs Odengatan och i närheten.