Jag tänkte på en grej när jag var utklädd till Gene Simmons i Kiss på en födelsedagsmaskerad för ett tag sen. Det blev nästan ett socialt experiment.
Det var liksom ingen som såg mig. Eller så klart såg ju ALLA mig men, jag blev inte sedd. Betraktad med inte sedd. Det var både skrämmande och härligt. Det var svårt att få ögonkontakt med folk. De tittade på mig absolut, men det var inte mig de pratade med. Det som var positivt var ju att man lätt hamnade i karaktär. Man behövde inte riktigt ta ansvar för sina egna handlingar och man tänjde lite på gränserna. Blev lite våghalsigare. Det som var nackdelen var att man kände sig som en egen ö. Helt isolerad i sig själv. Folk pratade om, över en. Men inte med en. Även om det inte var något taskigt någon sa. Så var utseendet i allra högsta grad i fokus. Fast det kanske borde varit tvärtom? Det var nämligen sjuttiotalstema och lokalen kryllade av bar hud och spännande attribut i lokalen.
Tänker på alla ungdomar som utsmyckar sig med diverse attiraljer för att bli sedda. Men ingen ser dem. De blir bara objekt att studera men ingen ser igenom masken. Jag fattade känslan, så skev den var. Klart det måste vara jobbigt ibland.
Senaste kommentarer