Min dotter är ju fullständigt besatt av Madicken. Jag har nog vid det här laget sett allt man kan se ca 1 000 gånger i olika avsnittssekvenser. Inte mig emot. Madicken var trots allt min personliga barnfavorit. Jag har många gånger funderat på vad som är värmen i Madicken som serie vilket de andra Astrid Lindgren sagofigurerna inte har på exakt samma sätt. Jo det är familjesituationen. Två mammor två barn en pappa.
Alltså jag har då aldrig reagerat över att det skulle vara dåligt för barnen i Madicken ur ett anknytningsperspektiv att Alva är där. Snarare, vad skönt. Antar att en bonusmamma har motsvarande funktion i en skilsmässofamilj. En neutral part som finns där när ”mamma är dum” eller helt oprovocerat, bara är en härlig person att få lyxen att vara med. En extramamma. Precis som Alva.
Vi har en ”egen Alva” hon heter Mylene och har känt Penny sen hon var fyra månader gammal. Mina föräldrar bor drygt 20 mil härifrån och Calles mamma jobbar natt. Övriga familjemedlemmar på Calles sida har fullt upp med sina familjer och sina livspussel så för att undvika konflikter och eventuella besvikelser så ”köpte vi hjälp”. Då vårt behov är oftare än att det känns rimligt att ringa någon i familjen. En dag i veckan hämtar hon Penny på förskolan så jag och Calle kan jobba sent och oftast så passar hon en helgkväll också så jag och Calle kan göra något tillsammans.
För Penny är det hennes bästis och extramamma som kommer. De har en helt egen relation till varandra och det är otroligt fint att se. Jag kan nu med facit på hand säga att det är det är bland det bästa vi gjort för henne. Att inte ge henne två sura eller utarbetade föräldrar hela tiden. Jag kan faktiskt bli lite förvånad över den här oviljan eller rädslan att lämna bort sina barn till barnvakt oavsett om det är mormor eller en extern part. Ju senare man gör det ju jobbigare blir det ju för alla inblandade och tänk vilken otjänst man gör sitt förhållande. Egentid blir ännu viktigare när man är förälder. Man ska inte tro att man är guds gåva hela tiden och att saker och ting hänger på en själv jämt.
Man måste våga delegera precis som på jobbet. Alltså allt handlar inte om de tre första åren i livet utan man har faktiskt nästan hela tjugo år att misslyckas på. Så istället för att träta på varandra och ”håll ihop sig själv” för att vara duktig. Våga be om hjälp.
Vi var på ett bröllop i somras och prästen sa tre oerhört viktiga ord som jag tycker alla ska säga lite oftare, till sig själva och varandra. Tack, hjälp och förlåt. Hur ser er barnvaktssituation ut?
Hej!
Jättebra skrivet! Känns så skönt att läsa! Vi har en flicka född samma år som er flicka, o jag märker att hon är en tryggare person av att som i vårt fall ha mor och farföräldrar som hon träffar regelbundet i sitt liv:) inte farligt att barn knyter an till flera tror jag! Bara en rikedom:)
Kram
Hej! Jag håller med fullständigt. Vi har två små pojkar, 3 och 5 år gamla och vi båda har krävande jobb. Vi har ingen familj i Sverige som kan hjälpa till så vi har en au-pair hemma och det har varit en fantastisk upplevelse. Tack Alexandra för att du finns.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/alina-fick-en-mormor-via-natet_6812495.svd
Läs det här, om extramormor, för de som inte har sina mor-och farföräldrar i stan och för de äldre som inte har egna barnbarn eller känner sig ensamma och som har så mycket de kan bidra med, inte bara barnpassning utan ”mormorskap”.
Fantastiskt fint tycker jag!
Vi har väldigt sällan barnvakt. Farföräldrarna är döda och mina föräldrar bor 1,5h bort. Min mamma kommer dock ibland.
Har inte känt att vi har råd att köpa barnvakt eller vill att någon främmande ska passa barnen.
Var bort första gången en hel natt ifrån vår dotter i somras då lillebror föddes, hon var då 3,5 år. Kände då att jag skulle gjort det tidigare. Blir väldigt lite egentid eller partid för oss dessvärre. Mina föräldrar hade aldrig barnvakt till oss när vi växte upp, min farmor kom ibland och hjälpte till. Det låter bra att ni har någon som Penny lärt känna och att hon funnit med under fler år, det skulle man ju önska.
Vi bor på en väldigt liten ort (snarare by) och här finns ingen hjälp att köpa. Som tur är har vi både mor-och farföräldrar här (samt faster, farbror och morbror) så vi är privilgierade (hur sjutton stavas det?) och har vårt behov av barnvakter täckt 😀
Smart av er att ta hjälp om/när ni känner att ni inte orkar/hinner. Precis som du säger ska man inte tro att man är Guds gåva och ta på sig allt. Det är ett så nytt fenomen, det här att vi ska göra allt själva. Jag tror inte det är tanken. Förr bodde man ju i storfamiljer och då kunde alla hjälpa till.
Men! Nu är det 2013 och samhället ser inte ut som förr och då är det kanon att man kan bli hjälpt på andra sätt!
Det enda är att i Madicken-böckerna (inte filmerna) är mamma psykiskt klen och ligger ofta till sängs med migrän och tycker synd om sig själv. Barnen har sin snälla pappa som dock får ägna mycket tid att försöka lirka med och ta hand om mamman. Som sin fasta trygga punkt har de istället Alva, en glad och moderlig arbetarklasskvinna, till skillnad från den psykiskt klena överklasskvinnan (som astrid lindgren beskriver det alltså) som är deras mor. Jag tror knappast att Astrid Lindgren såg det som en idealsituation att romantisera kring.
Uppfriskande inlägg! Jag håller med dig. Vi skulle behövt gjort som ni från första början, men hur? Vad kostar det och vem är Maylen? Var har ni hittat henne och hur lyckades ni känna trygghet och tillit med henne de första gångerna? Nackdelen som jag ser det med en nanny som är ”köpt” är att hon och Penny i detta fallet, inte har en naturlig relation. Vad händer den dagen hon slutar? Det är ju trots allt ett jobb och det vore ju sorgligt om Penny eller andra barn känner sig övergivna. Jag har själv jobbat som nanny. Till en bebis som var 6 månader när jag kom in i familjen. Vi skildes åt när hon var 1 1/2 år. Detta var mång aår sedan men jag kan fortafarnde sakna henne. Hur känner då barnen, att bli av med sin bonusmamma helt plötsligt?
Vi har en 2-åring och har väldigt sällan barnvakt vilket håller på att ta kål på mig. Därför träffade den här texten som en käftsmäll:-)
Jag är uppväxt i stan och har nog ett större urbant behov än vad jag har velat erkänna för mig själv. Jag älskar cafe- och resturangliv men har inte prioriterat det på flera år nu. Följer istället avundsjukt med på instagram och får mig en dos av andras uteaktiviteter.
Inser nu att vi måste ta tag i barnvakts-biten, som bara blir svårare att få till när man väntat som vi. Vårt barn är väldigt fäst vid sina föräldrar (inte så konstigt när man inte umgås med nån andra) och vi trycker bort våra egna behov för att alltid finnas där. Men den sista tiden har vi varit mer trötta, glåmiga, tröga och oinspirerade än pigga och lekande föräldrar. Jag tror lösningen stavas BARNVAKT NU.
Det tog ett tag för oss att landa rätt med bästafina L som nu vi och våra pojkar är överlyckliga att finns i våra liv. Men det fanns flera olyckliga barnvaktssituationer/personer innan vi hittade rätt. Det är där skon klämmer för mig. Att man måste våga, chansa och lämna ute både sig själv och barnen.
Vi bor utomlands och vår ettåring går inte på dagis och jag är hemmafru.
Ändå har vi barnflicka tre eftermiddagar i veckan och ungefär en kväll i veckan.
Jag går till gymmet, träffar nån väninna, shoppar, spaar eller vad det nu kan vara.
Under tiden stimulerar vår nanny vår dotter med massa lek, utflykter till parken och play dates med andra bebisar.
Hon följer också med oss på resor ibland.
Tycker det är perfekt när jag inte har mamma runt hörnet och bra för mig att kunna träna och umgås med vänner utan barn.
Har inte på något sätt dåligt samvete för det. Vår dotter blir överlycklig när nannyn kommer och ännu gladare när jag kommer hem 🙂
Så som vi har det är ju tusen ggr bättre än att lämna bort på dagis (eller vad det kallas?) när dom är så små för att sen ha dåligt samvete över det och stressa med hämtningar och lämningar.
Förstår inte varför man ens ska ursäkta att ha nanny fast man är hemmafru?
Mamma håller sig stark och frisk på gymmet, bebis blir stimulerad med pedagogiska lekar och får dessutom vara hemma.
Problemet i Madicken är väl inte Alva, utan att de har en så frånvarande mamma trots att hon är hemmafru. Det är intrycket jag får iaf. Barnen går hellre till Alva än till mamma om det är något och det tycker jag är hemskt! Men är man en närvarande förälder som prioriterar sina barn och tiden tillsammans är det ju perfekt att kunna ta hjälp utifrån!
Vi har väldigt sällan barnvakt, men våra barn somnar vid sju-halvåtta på kvällarna så vi har ofta hemmadejter med god mat och vin. Så kan man också ha det…
Tycker om din tanke. Bonusmamma är ju faktiskt det Alva är, om inte mer förresten.
Men jag kan inte hålla med om att det blir svårare att vänta. Min dotter hade barnvakt för första gången med 1 1/2 och hon älskade henne från första stund. Men så är hon en social liten prick förstås.
Tack Anitha!! ÄNTLIGEN! Du är en frisk fläkt!!
Vår dotter är 1 år. Vi har bara min svärmor som släkting här i stan, men hon är superengagerad & passar henne i alla fall 1 gång i veckan. Ibland en hel natt på helgen, ibland bara några timmar hit & dit. Ibland vill vi bara åka och ta en fika/bio/promenad själva och då blir farmor & dotter överlyckliga om dom får leka tillsammans ett par timmar. Verkligen WIN WIN för alla parter.
Vi håller på och ’skolar in’ några av våra vänner som går i barnlängtans tider (och gärna vill träna lite, hehe) för att ha en ’reserv’ ifall farmor inte kan.
Tycker som du att det är viktigt med egentiden, både som par och enskild individ.
Vi har aldrig barnvakt! Inte av eget val direkt dock. Ointresserade farföräldrar som bor ca 100 m bort men som lägger prio på eget liv, morföräldrar som älskar men bor 50 mil bort. Tre barn, de två sista kom tätt, är fortfarande mammaledig o vi har helt enkelt inte råd att köpa barnvakt o inte heller med en kväll på stan. Tyvärr. Precis som du säger Anitha, lämnar man aldrig bort barnen så blir det en skitstor grej av det när man väl ska det. Får ont i magen de få gånger vi ska låta någon passa. Vidrigt, men vi försöker göra det bästa vi kan av situationen, hittar på nåt litet när mina föräldrar är på besök. Men njut av er tid, ni blir säkert starkare av er tid utan barn!
Vi har sällan barnvakt, vi har lämnat bort vår två-åring 2 kvällar.
Vi har nog inte lika stort behov som ni har att ha ”egentid”, vi gör massor av saker tillsammans hela familjen istället. Alla våra vänner har barn så vi umgås ofta alla tillsammans.
Alla är olika!
Det handlar iaf inte om att vi är nojjiga att lämna bort henne, vi har bara inte känt ett behov.
Nu när hon är lite större så kan jag bli sugen på en middag med mannen på stan, men knappast varenda helg!
Jag har dessutom valt att jobba deltid under tiden vi har små barn (ja, jag blir kompenserad av min man…) så vi har heller inget behov av avlastning i vardagen.