[youtubeplay id=”DM8o0QDUhQ0″ size=”medium”]
När jag var ung (med risk för att låta som en dinosaurie) så hade jag trodde jag att följande åtgärder skulle genomföras innan mödraskapet togs i bruk: Plugga, festa, jobba-jobba, plugga, festa, jobba-jobba, träffa kille, skaffa barn.
Sen skulle liksom livet bli något annorlunda IRL. Men min föreställning var i tidiga 20-år att den dagen jag skaffar barn måste jag kommit tillräckligt långt i min karriär. För när jag tar beslutet att skaffa barn så är det bara att sluta klättra på karriärstegen. För från och med nu är livet statiskt och det som byggts upp är färdigbyggt. Det kan inte bli högre eller bredare. Eller iallafall inte innan barnen är fem sex och däremellan ska man väl hinna ha ett till. Minst. Nu vet jag ju lite bättre än då. Tack för det. Men hade jag vetat då, det jag vet nu då skulle jag nog inte behöva varit så ”barnrädd”. Karriären är nämligen inte alls slut. Det är ju nu det börja bli roligt på riktigt och ärligt talat hade jag fått prioritera om lite, med dagens erfarenhetsperspektiv kanske jag hade skaffat barn runt 25-år. För SÅÅÅ mycket missade jag ju inte och det jag eventuellt skulle missat skulle jag nog hinna ta ikapp förr eller senare. Tänk vad härligt att få ha en liten tioåring idag? Dessutom när alla springer på mammaledighet mellan 30-40 år då är ju ”mina hundår” redan klara. Skulle jag skaffa ytterligare en då skulle det vara rena desserten i livet. För jag vet jag ju att det här med barn det är precis så stort man väljer att göra det för sig själv.
Dagens förebilder av coola morsor som allt från Beyonce till Blankens. Anine Bing till Angelina Jolie. Sådana ”mammaförebilder” fanns inte när jag var 20-någonting. När jag kanske hade behövt dem. För på tidiga 00-talet då fanns det inget mer ohippt än att vara morsa. Jag tror inte att Sex & the City, om det hade kommit idag, blivit i närheten så stor succé som det blev då. Därför att alla karaktärerna i serien är på övre fertilitetsgränsen och hälften av dem är självvalt barnlösa. Den ena av de två som har barn porträtterar mödraskapet som att gå från hit till shit. Att Martinis på Manhattan och att vara småbarnsmorsa det är inget som går hand i hand. Samma upplägg idag hade inte verkat trovärdigt.
Idag känns det inte speciellt krångligt att vara mamma, inte speciellt ”ute” heller. Men det är å andra sidan inte lika inne att vara en ”independent woman” och singel heller. Kollade på Ellen Degeneres för ett par dagar sen då hon fick sitt horoskop ställt. Där det påstod att hennes stjärntecken skulle vara independent och a control freak. Hon frågade högt, varför skulle det där vara smickrande och positiva egenskaper? Det lät ju som helt vidriga drag hos en person. Det fick mig verkligen att tänka efter. Två riktiga 00-tals ord som är hopplöst daterade. Intressant eller hur? The times they are a-changing. Som Bob Dylan sa eller var det Pia Sundhage? 😉
Hej.
Kan du inte tala om vilken historia som vann byxorna? Skulle vara kul att veta : )
Usch jag har jattemånga vanner som blivit mammor och det kanns som att de alla totalt har tappat allt driv och ambition som har med annat an mammarollen att gora. Så trist. Jag trodde aldrig att de skulle tappa gnistan på det sattet. Nu ar det bara relationsprat och barn och familjeintrovert bubbla som galler. Blir nostalgisk bara jag tanker på hur det var innan de fick barn. (och då relaterar jag INTE till någon sorts ”festliv”).
du glömde bara bort kulturaspekten. visst är det så att det gamla inte riktigt gäller idag men sverige är ett land som är väldigt barn-vänligt, mot karriärern iaf, om man säger så. håller med dig till 100, men tycker ändå att det är lättare att vara 3 barns mamma och ha en bra karriär som bara spirar uppåt i sverige än i t.ex usa, frankrike, england etc. där måste du mer eller mindre vara beyonce för att få alla delar att funka… o är du inte beyonce är du verkligen supermom!! 🙂
Alltså, vad jag tror att Anitha menar är själva attityden gentemot moderskapet. Varför ska man festa och jobba i 10-15 år innan man skaffar barn? Varför ska man betrakta det som att man måste leva och göra karriär innan barn? Och för övrigt så handlar det inte enbart om att få möjligheterna serverade, det handlar om att aktivt se till att få dem. Jag ångrar stort att jag inte skaffade barn medan jag pluggade, det är mkt mer omständligt att planera in den biten nu när jag är mitt i någon slags karriärspiral. Jag hade kunnat konkurrera med männen i mkt större utsträckning. Både Anine och Blankens har för övrigt arbeten där det funkar bra att kombinera småbarnslivet, blogga och sända lite radio och sitta på sin kammare och designa och skriva. Annat är det för schemalagda sjuksköterskor exempelvis och for dem är det inte så mkt enklare än för sjuksköterskorna i USA.
Fint skrivet, Anitha. Jag tror denna text hjälper att ta bort en del av den ångest som unga kvinnor känner kring karriär kontra föräldraskap.
Är själv uppväxt med en mamma som fick barn vid 32, och hon har med all önskvärd tydlighet, under hela uppväxten, påpekat hur NÖJD hon varit med det upplägget. Det leder till att jag, som nu är 25 och vill bilda familj nästan känner skam för det.
Hon har varit ”barnrädd” och det läggs över på mig ofrivilligt. Jag känner också att vår tid är med anpassningsbar till föräldraskapet, med möjligheter till jobb på distans och flextid osv. Det har det gamla gardet (50- 60-talister) en förmåga att glömma bort/inte känna till.
Och nej, karriären behöver ju inte stanna av. Tvärtom tror jag att man jobbar ännu hårdare när det finns en till mun att mätta. (Även om frånvaron i och med VAB-dagarna osv blir fler…)
Tack, du gjorde min morgon!
Jag håller med dig om att tiderna har förändrats och att det är en annan syn på föräldrarskapet (även för papporna tror jag) nu än för ca 10 år sedan (å andra sidan vet man ju inte riktigt för att man var inte där mentalt då och kunde ta in eventuella förebilder). Men visst påverkade satc oss en hel del tror jag.
Men jag tror ändå inte alla har samma förutsättningar att jobba hårt på karriären beroende på vilken situation man är i. Det ligger så klart mycket hos en själv och hur hårt man jobbar men det känns som att för att båda ska kunna vara självständiga både i och utanför jobbet så underlättar det enormt att ha någon utomstående som hjälper till. Har ni det? Vi har fått hjälp nån gång ibland av mormor men vissa månader när det är som väsrt har vi varit bort 10 dagar var från jobbet!! Det är hälften av dagarna. Vad gör man liksom när man själv och barn blir sjuka och man inte kan ta med barnen till jobbet. Efter dessa perioder har vi varit så slut att man knappt orkar ta hand om båda barnen själv på kvällarna när den andre vill ut och dricka Martini och dessa kvällar är till bredden fyllda av tvätt och städ känns det som ibland. Nu vinklar jag lite (snart två veckor hemma med barn som löser av varandra i sjukdom blir man koko av), jag kommer ut ibland och dricker öl jag med, känns bara så långt borta just nu…
Du håller mig lite uppdaterad i en värld jag inte annars har koll på, med trender och så. Det är bra. Tack för det!