Jag har funderat på det där vad det står för? Överallt ser jag bloggar som heter ex. ”Bellas Mamma” eller Instagramkonton som heter ”Liams Pappa” etc. Jag får ett intryck av att det inte bara är en hyllning till föräldraskapet eller sitt barn. Det gömmer också något annat. Som en slags varumärkestvätt av personen. Att man får en ny chans liksom. Som förälder. Tänker att personen kanske var en riktig partyhare i unga år och det har hängt med en trots att det var väldigt längesen. Då blir ju att vara någons förälder indirekt ett sätt att vända blad. Barn är starten på något nytt, något ofärgat.
Men varför vill man vara någons förälder i hela sin person så till den milda grad att det blir ett alterego? Jag menar jag ju är Pennys mamma, sen är jag även en Schulman. Men främst så är jag Anitha. Bara det.
Penny skulle ju inte vara hälften så mycket Penny om jag förminskade mig själv till hennes mamma som någon slags pseudohyllning. Varför vill man i dessa feministiska och genustänkande tider vara någons fru (som jag vet att en blogg heter) eller någons mamma framför sin egna person? Det undrar jag. Vad ger det för signal till ens barn eller respektive? Egentligen. Även om avsikten var god så kanske syftet är värt att tänka över. I’m just saying…
Anitha! Titta vad dina vänner heter på Instagram så kommer du att hitta fler som följer mönstret, t.ex. FruBastin.
Själv kallar jag mig ”J:s mamma” ibland, och då är det nog mycket av stolthet och glädje. Lägger inte någon större värdering i det. Kanske också är ett enkelt sätt att tala om ur vilket perspektiv man behandlar ett visst ämne, eller för all del bilder upplagda på instagram. Så tänker jag.
”Att vara Charlie Schulmans pappa” tycker jag var en fantastisk blogg. Hur kan det vara att förminska sig själv att ha en mamma- eller pappa-blogg? Alla bloggar har väl mer eller mindre ett dagboksformat över ett alter ego som man väljer att presentera i den skrivformen? Varför inte föräldern? Det är väl inte så att en blogg som handlar om ”mig” har ett mindre alter ego. Det handlar ju ändå om vad du vill presentera i denna form, detta paket? Jag tycker föräldrabloggar har sin nisch precis som andra bloggar./Lotta
Att vara Charlie Schulmans pappa fungerade ju i högsta grad som en varumärkestvätt. Mobbarkaraktären från Att vara Alex Schulman-bloggen blev vän, känslig och folklig.
Du är sååå fin när du har håret krulligt!! Love it!
Eller så handlar bloggen om just den delen av personens liv. En blogg behöver inte spegla hela människan, ganska sällan den gör det skulle jag tro, utan ger bara en liten inblick i en persons liv. Precis som det finns mode, inredningsbloggar osv.
Tack du kloka! Jag är så trött på msk som enbart verkar leva genom sina barn. Det är det enda som vissa kan prata om. Det är som att få barn är det enda sättet att förverkliga sig själv. För väldigt många iaf. För mig blir de msk helt ointressanta. Tack Anitha för att du skrev om hur du tycker.
Ps. Jättefin bild på dig
Jag läste en text om det, jag tror att det var Jesper Juul faktiskt. Han menade på att det är ett orimligt högt krav att ställa på ett barn – att vara någons ”mening med livet”, eller någons ”allt”. Barn ska inte vara så ”emotionellt behövda” att de känner att föräldrarnas lycka endast vilar på deras axlar! Barnens ”jobb” är inte att förverkliga sina föräldrar trots allt!
Som ”Charlie Schulmans pappa”, du tänker på Alex gamla blogg????
Tycker verkligen inte att Emma som skriver att vara någons fru förminskar sig själv! Men jag tycker att ni ska läsa hennes blogg och göra er en egen uppfattning (det är dessutom en blogg som jag tycker håller väldigt hög kvalitet!)
http://attvaranagonsfru.se/
Precis vad jag också funderat på. Jag får ilningar längs ryggraden av ”Izabellasmamma” och ”Oskarspappa” (obs allmänheten, påhittade namn!!). Ska man identifiera sig som Lars flickvän eller ÅF’s anställde också? Man måste vara bra bajsnödig, tänker jag. Men nån ska säkert strax berätta att jag har fel och så vidare.
Ha ha ha…. landstingsanställde. Det skulle va nåt det!
Jag tänker mer så att om någon identifierar sig mer som en mamma just för tillfället så är det en del av ens personliga utveckling. Det är inget jag hakar upp mig på för man förblir ändå aldrig densamma.
Jättebra skrivet! Här uppe i norra Sverige så finns en tradition där man kallar par vid mannens namn. Exempelvis ” Ska vi hälsa på Runes”? ”Runes” innefattar alltså både Rune och hans fru/sambo. Jag har vuxit upp med denna tradition och tycker den är så förminskande! Däremot har jag kompisar så verkar vara så stolta över detta ”tillhörande” som i tid och otid säger ”min man”. Jag föredrar att kalla mannen jag är tillsammans med vid hans förnamn istället:-)
Håller helt med dig! Eller att skriva om sig själv som mamma. Ex mitt barn ritar o mamma tittar på. Ok? Är din mamma där? Eller: som mamma tycker jag.. Kan man inte bara tycka som egen person?
Preciiiis!
Stolthet skulle jag säga.
Hur är man när man är en Schulman?…:)
Touche’
Hej!
Emma som har bloggen ”att vara någons fru” har nog inte alls förminskat sig själv…tvärtom.
Jag tror att man i många fall bara måste ha ett namn på en blogg, ett konto etc å då tar man lite vadsomhelst….alltså ingen jättetanke bakom
Huvudet på spiken! Håller helt med dig här, det sänder verkligen dubbla signaler. Jag tror att man behöver ifrågasätta sina val som förälder lite oftare, i dessa blogg, Twitter och Instagram-tider. Barnen växer upp fortare än man tror och påverkas av ALLT man gör som förälder – på gott och ont…