[vimeoplay id=”58527247″ size=”medium”]
Vi gick hem från föris igår, jag och Penny och hon fick se en ljustavla med Alex Schulmans kommande enmans föreställning Älska Mig. Hon pekade på bilden och sa ”Gila” vilket är hennes samlingsnamn för Alex och Charlie. Jag tänkte för första gången på hur märkligt det måste vara att växa upp i en offentlig familj. Eller så är det precis det som det inte är. För henne är det ju världens mest naturliga grej. Det är ju bara jag som vet skillnaden. Hon har ju inget att jämföra med. Tror mer på anpassningsteorier än anknytningsteorier om jag ska vara ärlig. Man söker själv sin sorg, för barn är i grunden ganska sorgelösa. Vad som påverkar dem är egentligen vår ångest som vi projicerar på dem. Jag är rädd för spindlar och Calle är flygrädd och för ormar. Förmodligen kommer hon bli det. Tråkigt nog, vi jobbar aktivt för att motarbeta det. Men skräcken är så djupt rotad. Jag ser vår skräck i hennes ögon nu när hon ser en orm eller spindel. Det var ett platt exempel men jag tror ni hajar.
Anknytning. Tänkte på vad det faktiskt är. Hur kan man veta vad som är vad? Klart man vet i extrema fall. Men för oss utan extremiteter. Jag menar min första kärlek svek mig hårt och jag hade svårt att lita på män och agerade därefter i kommande relationer. Är inte det en anknytning? Jag var ju ung och oförstörd. Vem kan säga att det faktiskt har något med barndom att göra och när upphör den? Jag hade inte varit sådär bultande kär innan eller inte svårt till tillit. Mognad är väl individuell. Vi växer ju upp och lär oss av misstag mognat oss när vi är redo att lära. Klart vi blir brända längs vägen då och då. Men det ska vi väl bli. Eller?
Anitha vet du vad, om jag var du skulle jag exempelvis läsa hemligheten innan jag yttrade mig om detta. Var lite nyfiken istället. Det blir så platt nu, upplevs som lite aninglös faktisk.
Du refererar till förr o nu, hur tänker du då? När du var bebis o nu….
Som tur var har jag lite mer att göra här i livet än att blogga…
Jo det betvivlar jag inte. Förstår faktiskt inte vad du vill ha sagt med det? Ibland tycker jag du verkar bli lite arg när man inte tycker som du. Lite tråkigt för det är väl klart att alla inte tycker lika. Istället för att förminska dina läsare vore det roligt om du någongång kanske istället bemöter med lite nyfikenhet. Kanske: jo jag kanske ska läsa boken etc etc inte för att du måste ändra din ståndpunkt för den skull.
Utan ”extremiteter”?! *skr* Jag tror allt du menar extremer – är säker på att du har både armar och ben.
Jag har varit extremt rädd för getingar. sprang i väg så fort jag såg ngt.(jobbigt när man sitter ute och äter) många känner nog igen sig:)
Jag har fem bar i olika åldrar från 22 till 2 år. två an mina barn är rädd för getingar, resten tycker bara att vi är fåniga inkusive min man, pappan…
Men så blev det en sommar med vääldigt mycket getingar och då orkade jag inte vara rädd längre.
Och faktiskt så är inte mina tvillingtjejer lika rädda längr heller.
Ska gå och se Alex show i mars. Ska bli spännande och kul.
( lite stavfel såg jag allt:)
Mitt självförtroende är tyvärr format efter min tonår där jag hemma fick höra att jag inte var en del av familjen, att oavsett vad jag gjorde så var det fel, man kunde sitta i mitt sällskap, etc. Detta har gjort att jag tror för lite på mig själv i vissa situationer, att jag inte gör den andre nöjd, att det bästa jag gör bara ses som ok.
Detta är något som jag såklart jobbar på. Jag vet ju att jag ÄR en bra människa, att jag gör mitt allra bästa oavsett vad det är.
Jag ser fram emot dagen då alla dessa demoner är borta. 🙂 Det är dock intressant vad EN människa kan göra mot en annan.
Anknytning i barndom är extremt viktigt och bildar grunden för alla slags relationer vi har i vuxenlivet. Det är inget man kommer ihåg men det är programmerat i oss likväl. Jag har själv haft jättesvårt med relationer, inte bara med män utan även nära relationer med andra i min omgivning. Det var först när jag läste boken Hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge som jag förstod varför.
Att förringa anknytningsproblematiken bara för att man själv inte förstår den är lite naivt för att inte nämna respektlöst mot alla de som faktiskt har problem med anknytning.
Hållet helt med dig Leila.
Håller*
Men Leila, har jag förringat alla dem för människor som lider av dem? Nej, men ibland tror jag det kan bli lite självuppfyllande profetia att hävda att allt är kopplat till anknytning. Jag menar ju bara att det är svårt att säga att allt kopplat till anknytningstrauman i livet hände mellan 0-5 år och du oftast inte minns dem. I och med att man utvecklas hela tiden och möter olika mörker längs vägen. Jag tycker att teorin absolut går att applicera på vissa undertiden andra har det som en ursäkt för saker och ting. Tusen sorger kan drabba en, svårt att veta vad som påverkar vad bara. Exempelvis så är mår inte alla barn till alkoholister dåligt. Snarare har de hittat styrka i det och använt det till någon slags bevisningsrätt som tar dem långt i livet. Det kan handla om placering i syskonskaran etc. Alla familjer har personliga sorger och allas är individuella. Det finns inga per definition normala familjer. Jag tror jämförelsen är skadligare. Vissa verkar vilja ha sökta sorger för att förklara ett och annat för sig själva. Andra har det på riktigt. Jag upplever en allmän ”offermentalitet” idag jämfört med tidigare. Ju större medveten har blivit ju större har olyckan blivit. Tycker terapi ska lösa problem snarare än göra dem större.