Calle har ett sånt töntigt drag. Han vill ha egna grejer. Paxar prylar och gömmer saker. Den här skålen är min säger han och tittar allvarsamt på mig. Jaha säger jag och tänker inte så mycket på det.
Vill han ha en skål så får han väl det. Oftast handlar det om att lägga saker som är hans i dom här sk. paxade ytorna eller att bara han har access till vissa tingest. Till exempel så har han i princip flyttat in hela sitt badrumsskåp i sin garderob för att han vill ha saker i fred. Tro mig det är möjligen så att jag lånar en hårprodukt då och då men tillfällena kan räknas på ena handens fingrar. Men det är något med det här ägandet som triggar mitt undermedvetna. Det som förbjudes blir lockande att irritera. Jag vet, det är ett vidrigt drag. Kan inte låta bli liksom. MÅSTE lägga grejer i ”hans” skål. Måste låna hans tingade prylar.Till sist tar jag över dem. Som en riktig parasit.
Han får sluta paxa helt enkelt det verkar vara det enda som kan bryta den här förbannelsen. Förstår ni vad jag menar har ni det likadant?
Funderar på om det har att göra med var man är i syskonskaran? Jag är minst och hatar verkligen om ngn tar exvis mat fr min tallrik eller dricker ur mitt glas. Min sambo är storebror och tycker jag är vrickad m sånna grejer.
Jag förstår Calle. Det är inte roligt att känna sig som inneboende i det som skulle vara ett gemensamt hem.
Igenkänningsfaktorn är hög!
Min kille säger att hans behov att ha sina egna prylar handlar om att han tycker mitt förhållningssätt till saker är lite allmänt slitochslängig! Han skulle helst ha sin Redken hårprodukt på display här hemma:-) Iaf så låter jag honom hållas, retas när tillfälle ges och skrattar tyst för mig själv när jag hittar hans gömmor av prylar (allt fr strumpor till eltandborste). Fascineras över hans kärlek till sina hygienartiklar då jag inte kan minnas sista ggn jag var kär i min deo:-) Håller med Calle, det är inte mkt min kille bestämmer om här hemma så jag LÅTER honom hållas storsint som jag är!
Det finns så lite vi killar har kontroll över i ett hem. Kan man inte FÖR GUDS SKULL i alla fall ha de MYCKET FÅ saker MAN VERKLIGEN BRYR SIG OM för sig själv????
Jag SKULLE köpt det du skriver Calle, om det handlade om dyra teknikprylar, nån svinspeciell dvdskiva som riskerade att repas eller den gamla stickade tröjan som nån gammelfarmor stickat på sin dödsbädd.
Men POTATISAR, Calle. GAMMAL MAT!? Eller motsvarande saker som män ”verkligen” bryr sig om!?
Känns som det här ägandebehovet hos män är motsvarande mystik för oss kvinnor som pmsutbrott hos oss är för er män.
Har inte du en egen blogg?! ;-x ;-X
I’m with you, Calle. I vårt hem är jag paxaren. Fattar inte varför man ska ha, ta, lägga grejer där JAG har mina. Skaffa ditt eget space liksom. Dåligt Anitha. Och jag är tjej.
Men gud JAAAAA! Skönt att höra från någon som lever med en man med samma beteende. Min är likadan. Värst är han med strumpor och mat. Även om vi har gemensam strumplåda och han har strumpor som skulle räcka till en mindre armé blir han GALEN när han ser att jag lånat ett par av honom. Samma sak med mat. Gud NÅDE den som råkar peta i hans rester. Oavsett hur mycket som blir över på hans tallrik slänger han det istället för att låta någon annan äta upp. ”Det är MINA potatisar. JAG bestämmer över dem.”
Liksom du blir jag anti och tvärt om. Snor hans deo, lånar ansiktskräm, smygäter från hans tallrik när han inte ser. Bara för ATT.
Asså. Vad hände med sharing is caring?