Igår tog jag tillbaka en kille som jag vet egentligen inte är bra för mig – men jag är otroligt kär i honom. Han har flörtat runt med andra tjejer och under hela tiden beskyllt mig för att flörta med andra killar trots att jag verkligen inte har det. Hans oärlighet har sårat mig otroligt, men jag har ändå gett honom en ny chans eftersom jag trots allt tycker om honom så. Vad har du för erfarenhet av kärlek i denna form? En passionerad och destruktiv kärlek, tyvärr../M
Men M, en klassiker, det är hemskt. Killen är ett bekräftelseodjur och måste ständigt testa hur härlig han är genom andra. I grund och botten är han väldigt osäker. Han litar ju inte ens på sig själv god dammit. Då förutsätter han ju att du är ”lika usel” som honom och agerar ut sin egen ångest genom dig. Alltså anklagar dig för otrohet och vips så har du blivit kontrollerad av annan människa. Helt plötsligt har han blivit en psykopat och du försvagats av denne. För precis SÅ lätt är det att ta makten över en annan människa. Tro det eller ej. Du har tappat perspektiven och blir nu kär i era toppar och bryts ner i dalarna. Du är inte kär i honom även om det känns så. Du är kär i att ”han förlåter dig” och ser dig och du bekräftar honom när han ber om det.
Det är bara du som kan bryta det här mönstret och det handlar om att inte agera utefter det som förväntas. Vågar du det? Ni har ju byggt upp en retorik, han kravställer och du agrar därefter. Har du testat att inte reagera som du brukar? Utan kanske bara vara tyst eller skratta åt honom när han börjar bryta ner? Testa. Gör något som inte förväntas hur som helst. Men framför allt LÄMNA. Byt nummer. Bygg upp dig själv och ställ dig utanför situationen. Först då inser du hur bisarr den är. Även om du gör det nu har du inte kraften att förändra situationen. Men du måste, för honom kommer du aldrig bli lycklig med tyvärr och den enda som kommer gå som förlorare ur relationen om den fortgår är dessvärre du.
Hej Anitha!
Här är en fråga till relationsakuten:
Vad har du för erfarenhet när det kommer till pojkvänners porrsurfande? Skapade det något problem i relationen och hur löste ni det i så fall? /K
Hej K, det där är ju lite dubbelt. Är han en porrmissbrukare? Delar du säng med ett gäng kvinnor? Eller porrsurfar han ibland och du känner dig osedd och obekväm? Om det är det förstnämnda så måste han söka hjälp. Framför allt för sin egen skull. Ett missbruk är ett missbruk oavsett om det är shopping, porr eller mat. I de flesta fall går det att få hjälp.
Om det är det andra alternativet. Testa att porrsurfa själv, om du tycker att det är eggande hur känns det efteråt? Kanske inte så speciellt? Kanske inte ett dugg? Då behöver du inte förutsätta att det gör det för honom heller. Berätta för honom att du gjort det eller radera inte din historik så han själv får komma på det. Det kanske ger lite perspektiv på hur det kan kännas för dig. Men framför allt prata om elefanten i rummet. Den behöver ju faktiskt inte vara så farlig men om den ger dig dåligt självförtroende då måste du ju berätta det och sen ta reda på hur omfattande hans behov av porrsurfingen egentligen är.
ditt bästa tips för att få någon att bli väldigt kär i en? /Karin
Åh herregud. Ingen aning Karin? Var skön, öppen och bjussig, äg rummet men spela ingen roll du inte kan mästra till fullo. Det viktigaste är väl att du börjar gilla dig själv då kommer folk gilla dig… Det brukar ofta hänga ihop det där. Om du inte kan göra det på egen hand ta hjälp av dina vänner. Om inte det räcker prata med någon professionell. Är övertygad om att du är fantastisk. Så börja samla på superlativen och tro på dig själv. Lycka till!
Tänker ofta på att du aldrig nämner dina föräldrar. Ännu mer kring händelser som jul/födelsedag eller andra större firanden då ofta familj brukar närvara. /mfl.
Men att ni orkar?! Hur mycket kan man fundera på min relation till mina föräldrar? Mina föräldrar bor 25 mil från mig till och börja med. Jag kom till Sverige när jag var 2,5 år gammal och var redan en walk and talk. Mina föräldrar har ingen erfarenhet utav småbarn och är ärligt talat inte så intresserade heller…De är till åren och gillar att resa och leva deras eget liv efter att ha jobbat heltid sen dom var sexton år och I can’t blame them.
Om man ska kategorisera föräldrar som blivit mor/far-föräldrar i två kategorier. Kan man prata om de som går ”all in”. Dem som älskar barnbarnen över allt på jorden. Hämtar, lämnar, trixar och fixar. Den ständiga barnvakten. Sen finns det föräldragrupp nummer två. De som tycker att barnbarn är festliga på armlängds avstånd. De så kallade ”sociala mor/far-föräldrarna”. De går gärna på Skansen med barnbarnen men i sällskap av dig. Jag tycker att det är helt okej. Har man en gång själv fostrat massa ungar och inte sett det som en livsuppgift att göra det igen då kan man faktiskt inte kravställa någon att tycka att det är det roligaste som finns. Därför har jag och Calle aldrig tagit den fighten/besvikelsen utan köpt in hjälp externt i den mån det behövts.
Beträffande julafton var mina föräldrar här dagen innan för de skulle ut och resa. Calles storebror firade på eget håll så nej alla var inte samlade. Utan de som ville och hade möjlighet. Åren innan har mina föräldrar varit med. De är här titt som tätt och jag köpte en medelhavskryssning åt min mamma i 70-årspresent i somras. De vill inte vara med på bloggen och jag respekterar det. Har även vänner som inte vill. Är ni nöjda nu eller vill ni veta vad de har för skostorlek och utbildning också?
Drömde om dina skor i natt, helt fantastiska!
Pratar penny mycket? Min Sixten är nästan i samma ålder som penny! /Sara
Hej Sara hahaha tack ja det är de fab! Nej hon har varit väldigt sen. Hon är sjukt motorisk så hon problemlöser med kroppen. De barnen är ju oftast senare men när de väl börjar så kommer hela meningar direkt. Från att ha sagt kanske 20 ord i sex månader har hon börjat kalla Calle för ”mamma” etc. så det har varit frustrerande att det gått tillbaka eller vad man ska säga. Men sen en vecka har hon typ börjat härma allt man säger och nu vill hon verkligen att man ska läsa böcker och man ser att hon tar in information på ett annat sätt än tidigre. Ett ord per sida av boken räcker inte. Hon ”babblar” konstant men det är få ord man kan tyda.
Hej, riktigt trist svar angående dina päron. Det finns nog fler mor-/farföräldrartyper än två. Dessutom ett mycket laddat och som någon skrivit; ”spydigt” svar. Om man har en blogg och skriver om allt möjligt, visar sitt barn i alla möjliga outfits, kritiserar tjejer för att överdriva en hotfull/obehaglig situation bland killar samt berättelser inom alla upptänkliga områden – då skulle det vara mer naturligt att nämna något om sina föräldrar eller iallafall svara på ett avslappnat vis. Uppenbart att du inte är lycklig över situationen och det vore mycket mer givande och mänskligt att uttrycka ödmjukhet än spydighet.
Vänta, hur får du det här att hänga ihop?!
Hej, jag vet inte om jag ska göra slut eller fortsätta med min kille. Det känns verkligen 50/50. Vi har varit vänner i flera år innan vi blev ihop (mitt första riktiga långa förhållande). Nu har vi varit ihop i över ett år och allt har varit bra men det finns vissa irritationsmoment som jag inte kan komma över. Ett exempel var när han var i en annan stad messade jag honom att ja skulle med min mamma till akuten, det var inget allvarligt, men hans reaktion var inte tillfredsställande, inte heller har han frågat hur det är med henne efteråt. Ett annat exempel är att varje gång han åker till en annan stad verkar det som om han totalt har glömt bort att jag finns (korta sms, lång tid att svara m.m.). Jag har försökt ta upp det med honom men han tycker att det är smågrejer och att jag överreagerar. Jag vet att det kan vara så att jag överreagerar men detta gör att det inte känns bra.
Hej RH.
Jag måste nog dessvärre vara på din killes sida här. Låter ganska drastiskt att överväga att göra slut med någon för att denne inte reagerar exakt så som du vill att han ska reagera. Det är tydligt att det är din första långa relation och man lär sig ju saker efter hand. Dessutom så kan man inte skräddarsy en annan människa. Vill du verkligen vara ihop med dig själv?! Är du säker på att det inte är du som är lite ängslig i de här frågorna snarare än han som är ”kall”.
Det känns nästan som du söker konflikt. Eller är det egentligen så att du kanske inte är så kär som du önskar och söker anledningar att lämna? Alternativt så kanske det bara är nybörjar-oro 🙂
Hur som helst så måste ni ju prata om det. Känns som det går att lösa ganska lätt. Prata neutralt om hur DU känner utan att vara anklagande och formulera inte vad han bör känna. Tror det är viktigt att alltid kommunicera och höra båda sidor.
Åh, vad kul att du kör detta, älskar’t! Du är verkligen bra, perfekt ton när du analyserar andras problem. Kram!
Jag tycker att ditt svar ang föräldrar var lite väl spydigt. Ungefär som en sådan fråga inte fick ställas. Jag undrade mer för att jag själv inte har så mycket kontakt och fick en känsla av att du inte heller hade det. Förlåt om jag trampade på en känslig ”tå” det var inte meningen.
Reagerade också. Tyckte det var konstigt reagerat. Det var ju bara en fråga, om relationer.
Det var ju med all tydlighet ett känsligt ämne.
Herrejävlar vad känslig ”förälderfrågan” var. Det var en berättigad fråga och på intet sätt otrevligt ställd.
Be inte läsare ställa frågor om du hugger som en terrier på vissa. Så otrevlig.
Tack och adjö.
Anitha,
jag gillar dina svar i relationsakuten, de är insiktsfulla och vettiga. Du verkar ha talang för det! men litee taggig ton mot folk som skriver ibland som om du trodde att de ifrågasätter dig på något sätt. Olika sätt att förhålla sig till sina barnbarn beskriver du jättebra från mormors-generationens synvinkel också.
Men Hanna, läser du ungefär tre inlägg i veckan på spekulativ nivå om ens relation med ens föräldrar och du svarar relativt pedagogiskt. Då är inte det bra nog det heller. Ja då är jag helt ok med att vara ganska taggig. Jag har nämligen ingen som helst leveransskyldighet i vissa ämnen.
Hej Anitha,
Tack snälla för att du tog dig tid att svara. Det svar du har gett mig är det så många i min omgivning som också gett mig, men jag vill inte att det ska vara som ni säger. Att han inte är bra för mig. Ibland förundras jag över hur jag ”som var så stark” hamnade i denna situationen. Att en kille skulle bokstavligen talat blow me away. Men jag vill i vart fall tacka för ditt svar, behövde höra ett par ord från någon som är helt utanför situationen som ser det objektivt.
Ett gott nytt år!
/M
Måste bara få säga att jag tycker du är bra på detta, insiktsfulla svar, kanske en framtid som familjeterapist!
Här kommer en till fråga till relationsakuten:
För ett par månader sen började jag träffa en kille. För min del kändes det helt rätt och jag kände mig säker på att det var honom jag ville ha. Därför kom det som en chock när han gjorde en tvärvändning efter ett tag och kom på att han fortfarande var kär i sin före detta och ville gå tillbaka till henne (det hade varit slut mellan dem ca 3 mån när vi började ses). Till saken hör att han & jag varit vänner både innan, under och efter hans förhållande med exet. Det var han som gjorde slut med henne och när vi först började dejta visade han inte på något sätt att han inte skulle vara över henne.
Ska jag glömma honom helt? Förståndet säger ja men samtidigt känns det så svårt eftersom jag verkligen såg en framtid för oss och jag var tvärsäker på att vi skulle passa så bra ihop – därför känns det obegripligt att han inte kände likadant för mig. Han har dessutom tidigare fällt kommentarer som att han o hans ex inte passade ihop, de har ingen framtid etc. Ska jag försöka befinna mig i utkanten av hans liv, se på när han går tillbaka till henne och vänta på att det ska ta slut? Eller kommer jag bara förlora på det?
Vet du vad J. Du ska inte lita på vad han sa om sitt ex. oavsett om man är den som bryter en relation så sitter den kemiskt kvar i kroppen ganska länge. Han var uppenbarligen inte klar med henne och nej, klart att det inte kommer hålla på sikt. Det verkar ganska skakigt. Men du ska absolut inte stå där och vänta som en trogen hud när han är redo. För det är ju det mest oattraktiva som finns. Ut och lev livet. Ikväll är det ett nytt år utnyttja det på bästa sett och gör mentala bokslut för vissa ouppklarade känslor och relationer. ÄG! Lycka till.
Jag skulle bli jätteglad om du kunde svara på en fråga. Det tog slut med min pojkvän i somras efter 5 års förhållande, och under det senaste halvåret känner jag att jag tappat bort mig själv. Jag har festat och legat men känner att jag inte vet varför, att jag inte vet vem jag är längre. Hur hittar man tillbaks till sig själv? Har du något tips?
Men Anna det är ju inte så konstigt att du är lite vilsen. 6 månader är ingenting i ett långt liv 🙂 Du kanske behövde ”spåra ur” lite. Efter fem år av stadigheter och rutiner kastas ju hela ens liv upp och ner och man kan känna sig halv ganska länge. Nyår är ju en perfekt tid att gör de där mentala boksluten och starta något nytt. Gör en tremånaders plan för dig själv ikväll. Det är hanterbart. Börja träna inför ett lopp, spara till en resa som du bokar. Motivera dig själv med någon slags morot du har som en slags målbild till 1:a mars. Förkovra dig och äts upp av ditt projekt. Det får dig att släppa det där som skaver. Lösningen för ditt liv handlar inte om att hitta en ny man direkt. Utan att hitta rutiner med dig själv. Det där andra brukar komma som en bonus på posten när man ”kommit i mål”. Lycka till och hör gärna av dig i mars om hur det gick.
Alla far- och morföräldrars högsta prio är inte att passa eller gulla med barnbarn. När mina barn var små fick vi ingen sådan hjälp, man fick leja barnvakt när det behövdes, inget konstigt med det.
Nu har jag själv nyss fått barnbarn, gullig absolut, men för mig bara i små portioner. Jag vill inte boka in mig på barnpassning, har just gått i pension och vill njuta av friheten.