Anitha Schulman

Idag fyller han 33 år min älskade Carl Johan. Han var 29 år när vi träffades. Tiden går så fort. Läste att en nyförälskelse hur man än vill, inte varar längre än 1, 5 år sen går dopaminet ur kroppen. Jag kan fortfarande känna mig nyförälskad i honom även om det inte är ett konstant tillstånd som det var för 2-3 år sen. Man gör konstiga saker som nykära. Jag och Calle liksom låg överallt och hela tiden. Sen sov man så tajt sked så man nästan fick skära loss sig på morgonen. Ett par kompisar sov på varandra och andades in i varandras munnar första året. Ja, märkliga grejer dopamin gör med en. Men det är en magisk känsla att knarka varandra. Att trycket inom en är så starkt och det enda botemedlet är den andre. Fint eller hur?

Det går troll i mina gåvokort. För något år sen beställde jag en necessär från Smythson  man fick förtrycka gåvokortet. Det stod ”gratis” istället för grattis. Nu skrev jag grattis på 34-års dagen istället för 33 års. Är sjukt förkyld och var inte helt skarp igår. Jag skyller på det som ni hör. Men det är fint att man fortfarande kan överraska varandra i livet. Att saker som inte förväntas görs. Jag är sjukt nöjd med min present. Kom på den i somras och sen har jag hållit på att trixat och fixat. I helgen förde vänner presenten på tal. Utan min vetskap och deras. Höll på att dö av nervositet. Spelade iskall.

Jag och Calle är nämligen usla på att inte försäga oss om överraskningar. Vi är som två barn som står och hoppar framför granen två dagar innan julafton och i nio fall av tio måste vi öppna innan. Men jag höll mig! I HELA fem månader. Med det belönades jag av en tår och darrande underläpp. Det var värt ALLT. Jag köpte hans drömresa en kryssning Southampton–N.Y. Han ska skriva en bok. Så jag ser resan som en investering i oss 🙂