Anitha Schulman

Jag och spökplumpen här bredvid är hopplösa. Vi höll på att missa flyget för att vi åt frukost. Babblade på. Sen hörde vi ett final call i högtalaren. You gotta livalittle. Calle hade aldrig stått ut. Hade varit på Arlanda två timmar innan och kedjerökt av flygrädsla den sista timmen. Ja ni som har hängt med ett tag kanske minns min Gran Canaria resa när jag låg i en lerimpackning då incheckningen började. Men det gick det med. I ren panik. I och för sig min värsta flygresa någonsin. När vi var i Köpenhamn för ett halvår sen då lånade vi bil. Ställde den på Arlanda. Jag missade i paketresan. Att vi skulle flyga hem till Bromma. Eller missade, glömde bort det. Jaa, så det blev taxi och en tvärsur Calle till Arlanda. Sometimes you livealitte to much… Tankspridd är rätt ord. Jag skulle kunna fortsätta med sådana här historier i all evighet. Hopplös är jag. Jag och mitt resesällskap Malin funderade på hur vi skulle kunna mörka OM vi missar planet på Arlanda. Hem skulle vi ju inte vågat åka, skammen skulle vara för stor. Vi hade nog checkat in på det där flygplansvandrarhemmet på Arlanda, bett någon stackare göra Londonfotomontage, tagit lite bilder i och på planet (vandrarhemmet). Växlat pengar på Forex, bett om småvalörer. Åkt in till stan och köpt något dyrt på någon glassig butik som är internationell. Hade det funkat? Förmodligen inte but you gotta livealitte.

Malin den lilla råttan. Sa att vi skulle köra shopping i sneakers då man är så trött på att få ont i fötterna när man promenerar runt. När vi sitter i taxin visar det sig att hon inte har sneakers utan finskor. Så jäkla ookej. Nu fattas bara en rygga och kort hår.