Anitha Schulman

;

Hej, ber om ursäkt för dåligt bloggande men det är bråda dagar just nu.

Jag tänkte härom dagen på vilken, koncentrerad period ur min barndom som betytt mest i min utveckling. Jag funderade på om det var första sommarlovet, när jag lärde mig cykla eller när jag började skolan. Men ingen av de tre nämnda eller liknande minnen dök upp först i huvudet. Utan den gången vi flyttade från hus i en liten gullig ort, skyddad från olikheter till ett sex månaders boende i en riktig betongförort. För mig på det tidiga åttiotalet var det här första mötet med det som då kallades för flyktingbarn.

Människor med barn som hade flytt från sina hemland och sökte asyl. Svenska kvinnor som hade gift sig med med män av utländsk härkomst och skaffat barn. Frånskilda ensamstående pappor och mammor med deras barn. Näe det låter ju inte speciellt konstigt. Men då för närmare trettio år sedan i en extremt ”vit” liten håla med perfekt tvåsamhet som dolde misär bakom faluröda fasader var det här exotiskt!

Någon som såg ut som jag. Någon som pratade svenska på ett nytt sätt. Fritt från dialekt men fullt med brytning. Så vackert, så spännande och så nytt. Jag inspirerades och fascinerades. Som barn identifierar man ju bara ett annat barn i samma åldersspann, sen leker man liksom. Min lekkompis hette Memmeth han var totalt orädd och hans fantasi visste inga gränser. Han bodde med sin ensamstående mamma i ”vår fyrkant”. Allt ser ju i princip likadant ut i en betongföris. Oftast är det lekparkernas innehåll eller balkongfärgerna som skiljer de olika fyrkanderna lite åt. Annars är allt homogent.

Memmeth och jag skulle inte få lämna vår fyrkant men vi drog allt längre bort på våra cyklar. Lekte längs motorvägen och på de andra gårdarna med roligare lekparker. Lite längre bort på en rolig gård bodde även Lisa, den blondaste flicka jag mött. Nästan vithårig så blond var hon. Hennes plastpappa var från Uganda. Han var stor och hade ett mullrande skratt. Han kallade Lisa för salt och sig själv för peppar sen fyrade han av en sån där åskmullrande skrattsalva. Det tyckte vi barn var kul. Alltså skrattet.

Av Memmeth och Lisa lärde jag mig hierarkierna bland fyrkanterna. Vilka som var okej och vilka som inte var det. Man hängde exempelvis inte med turkarna om man var kurd. Eller med israeliterna om man var från Libanon. Eller förresten, det var mest dom vuxna som var hårda på det.

Jag minns att vi kollade på Prins Andrew och Fergie bröllop hemma hos Memmeths mamma och hon grät. Då förstod jag aldrig varför. Varför skulle man gråta, man skulle ju vara glad. Det var ju bröllop?!

Jag gick ju fortfarande i skolan i min lilla skyddade ort, då vårt boende i betongförisen var temporärt innan ett annat boende. Jag försökte berätta för mina ”vanliga” vänner och klasskamrater om Memmeth och Lisa men de tyckte mest att jag blivit konstig. Tillslut lät jag bli. Separerade världarna. Memmeth och Lisa tyckte mina ”lantis-kompisar” var konstiga och tvärtom.

Sen flyttade vi till vårt nya hus och ett knappt år senare till Västkusten. Vi tappade kontakten, Memmeth, Lisa och jag. Men den lärdomen jag fick från tiden med mina nya vänner gjorde mig nog mer modig än tidigare och inför flytten till Västkusten var den ovärderlig. Där man kastade in i en helt annan typ av kultur.

Jag tror verkligen miljöombyten är nyttiga för familjer, man ska inte ha så mycket ångest för att byta skolor eller flytta från kompisar. För mig har det varit så otroligt givande snarare än otryggt. Att tvings till interaktion med det som är obekvämt är det bästa man kan göra även om det är svårt. Men barn är mycket mera anpassningsbara än var man tror. Klart det är en liten transaktion men this too shall pass.