Läste den HÄR artikeln om ”mammakriget” som är en av de hetaste ämnena i USA’s valkampanj. Om sk. hemmamammor och karriärsmammor. Där hemmamammor många gånger älskar att dra anknytningsteorin som kort mot karriärsmammor. Som kavlar sig pepparkakstunna för att få livspusslet att gå ihop i en patriarkal kultur som inte är främjar arbetande kvinnor. Två läger som avskyr varandra men i slutändan känner sig lika dränerade och osedda.
Mammor som fixar hemmet och sköter ”marktjänsten” med hämtningen och lämningen. De sk. ”Soccer moms” vars arbete inte kan mätas i kvalité och pengar känner sig lika osedda som karriärsmamman. Som pusslar på för att leverera lika bra på alla fronter. Men ingen tar ut sin ilska på männen utan på det andra lägret kvinnor. Det är enklare att fälla åsikter mot någon man kanske inte känner eller på en blogg. Än att ta upp en underliggande konflikt i hemmet.
Verkar som att det är en global eller genetisk lott att alltid attackera varandra istället för männen. Även i dessa genustider i Sverige är vi ju mest oense inom gruppen kvinnor. Än så länge har jag inte sett många män i skottgluggen. Varför är det då så? När män är de som hotar, våldtar och mördar kvinnor. Som sätter lönestandard och är de generellt med större fördelarna i livet.
Jag tror det är för att hela kvinnoväsendet eller mödraskapet finns det ju lika många experter. Jag menar det spelar ju ingen roll hur mycket du beläst du än är en känsla eller upplevelse är ju alltid ens egen. Därför blir vi så provocerade av när någon annan säger ”titta på mig jag gör så här och det går skitbra”. Våra liv ser ju olika fördelaktiga ut baserat på vilka grundval vi själva gjort. Fördelar i samhället, klass, utbildning, karriär och civilstånd.
Finns det några vinnare här eller blir mammaångesten bara större? När blev det en vetenskap att vara mamma?
Embla, jag tror inte att många egentligen tycker det är sjukt, snarare att det är synd att du inte VILL vara hemma med ditt barn, helamma etc. Hur vi än vänder och vrider på det, så är det DU som bär ditt barn i nästan 10 månader, DU som föder det och DU som har det första biologiska anknytningen till ditt barn. DET är vetenskap. Att sedan pappor är mer närvarande är fantastiskt, men generellt sett blir jag smått tokig på ”jämställdhetsbiten” som t.o.m. försöker radera skillnaden mellan män och kvinnor när man blir föräldrar.
Jag planerar att gå tillbaka och jobba heltid när vår bebis är två månader. DET mina vänner är tydligen sjukt, idiotiskt, egoistiskt och fullkommligt fel om man är mamma.
Och folk säger ” det blir annat när barnet kommer, då vill man vara hemma”
Bebis är jättemysigt, detta är min andra, men jag gillar mitt jobb och att vara hemma känns som en pina. Tur att detvfinns en pappa i familjen. En pappa som ska vara hemma i ett år, sköta tvätt, hushåll, lämning och matning.
Han får berömm från alla istället. Det hade inte jag fått om jag var hemma.
Kvinnor motarbetar varandra oavsett om det gäller karriär som mamma eller på ett kontor. Jag har alltid undrat varför. Män lyssnar och tar till sig framgångshistorier på annat vis, de analyserar vad som funkar, plockar det bästa och kör på det, oavsett om det gäller föräldraskap (nu menar jag engagerade pappor) eller jobb. Jag tror kvinnor saknar en liknande förmåga tyvärr, det skulle underlätta med andra kvinnor som lyfter hellre än bittert konstaterar saker och ting. Att hjälpas åt ger mer, visar mina goda erfarenheter, men det är inte lätt att hitta likasinnade kvinnor.
Jag har faktiskt aldrig märkt av att någon blir provocerad av mina ”mammaval”, varken kvinnor eller män. Däremot blir många män provocerade av min mans ”pappaval”. Han har tagit hälften av föräldraledigheten och prioriterar att umgås med familjen framför polarna. Det är tråkigt.
Äh jag har bestämt mig för att inte ha någon mammaångest utan jag gör och lever på precis som jag själv vill utan vare sig krav eller måsten 🙂
Nu har jag lagt upp min förlossningsberättelse på min blogg!! Kram
Att vara mamma är definitivt inte en vetenskap! Jag tror inte att du vet vad vetenskap är.
Lee, du beskriver det galant!
Anitha, Attachment Parenting (eller Nära Föräldraskap) som det heter, har NOLL med så kallade ”soccer moms” att göra. Vi är inga genomskinliga förtrycka kvinnor som inte tar plats i arbetslivet eller i vardagen.
Jag har t.ex. ett bra jobb, men har valt att gå ned på deltid för att kunna hämta sonen tidigt på dagis. Vi valde att börja på dagis sent i hans liv. Han sover till största del med oss i vår stora dubbelsäng. Alla mår skitbra.
Jag kan reagera starkt när jag märker att många kvinnor omkring mig föder sitt barn och sedan är ASSTRESSADE för att snabbt komma ut i arbetslivet, vill sätta barnen på dagis fort som attan och tycker att barnen ska sova hela natten från dag 1. Jag tycker synd om dem som inte vågar stanna upp, andas, vara nära sina barn oftare och kanske ta sig tiden att läsa om barnpsykologi ibland. När hela forskningsvärlden är överens om vissa saker, att det är BEVISAT att närhet och god anknytning är bra, så är det svårt att välja något annat.
Hej Anitha! Vill vara säga att för min del (som har en del likheter med AP-föräldraskap) så finns det ingen motsättning i nära föräldraskap och jobb/jämställdhet*. Det går utmärkt att amma och samsova fast den andra föräldern är föräldraledig, eller båda jobbar. Man tar igen närhet på natten bara. 🙂 Inte heller måste man döma ut andra bara för att man har egna övertygelser. Jag ammar länge, förskjuter dagisstarten något, samsover om barnet vill, har inte så mycket barnvakt i början. Men jag har också en karriär, ett blomstrande sexliv, en jämställd pappa till mina barn. Du kanske gör andra val, och de passar lika bra för er. <3
* Faktum är att forskningen visar att mammor som har stöd av sin partner, och jämställda förhållanden, ammar längre. Det syns också i forskningen att mammor med högre utbildningsnivå ammar längre, så det där resonemanget om hemmafruar = nära föräldraskap är inte riktigt underbyggt.