[tv4play id=”2225362″ size=”medium”]
Berätta för mig och tipsa varandra hur man löser ”sova i egen säng” problemet. Hur gör ni?
Hur tror eller märker ni att barn påverkas av att hela tiden få bekräftelse i att de är söta? I en syskonskara exempelvis får ett barn mycket mer bekräftelse än det andra barnet utav folk utifrån.
Hur mycket påverkas barn av saker vi gör. Exempelvis så vet Penny att rougeborsten används på kinden, läppstift på munnen och halsband bär man runt halsen. Det är inget jag visat utan saker hon snappat upp efter sett mig i badrummet varje morgon i nästan 500 dagar. Saker vi gör eller signaler vi skickar ut utan att ha en aning om det. Hur tror ni det påverkar?
(Nej sen vet inte Penny vem Anders Bagge utan är det är hennes kusse Charlie som vet. Malou blandade ihop lite.)
Jag måste säga att jag inte alls håller med barnpsykologen du pratade med i efter 10. Jag har en dotter i Pennys ålder (16 mån) och hon har sovit i egen spjälsäng sen hon var 6 veckor gammal. För oss var det superviktigt att hon kunde och framförallt ville sova i egen säng. Vi har från dag 1 varit konsekventa som bara den (utan några konstiga metoder)! Vaknar hon, tar vi såklart upp henne och tröstar och lugnar men sen lägger vi henne i sin säng igen. Hon vet ju inget annat och trivs inte i vår säng (har testat ibland om hon är sjuk etc) utan hon vill bara sova i sin egen säng. Men det är klart, det är ju en helt annan femma att börja med detta i ett års åldern, då har dom ju vant sig vid något annat. Men som sagt, var sjuuuuukt konsekvent, det är det enda som funkar enligt mig ialla fall. Och det gäller ju allt, inte bara sömnen. //Sofia
Att ständigt få bekräftelse för sitt utseende borde påverka en person i betydelsen att man hänger upp en stor del av sitt egenvärde på utseendet. Vilken press att fortsätta känna sig söt, det är ju det som gör att andra uppskattar en.
Ja det där sova i egen säng-problemet är en klurig en. Vi har en treåring som har sovit med oss sen hon var spädis. Vi har försökt i omgångar att hon ska somna själv, vilket inte har varit särskilt poppis. Körde då en ”flytta-ut-ur-rummet-successivt variant medan hon fick lyssna på samma cd-saga på repeat tills hon somnat (Malla handlar) första dagarna satt vi på sängen, sen på stol i dörröppningen, sen utanför dörren osv…Det funkade rätt bra Nu sover hon själv men vaknar alltid senast kl 01 och kommer in till oss. Jag har alltid trott att det är vi som skapat hennes behov av närhet när hon sover men efter att hon fått ett syskon som tidigt visat att hon är helt annorlunda så tror jag bara att stora är sån. Trygghet och hudkontakt är hennes grej. (lilla kan inte sova jämte oss, sover 100ggr bättre i egen säng)
Mitt bästa tips är att go with The flow. Jobba inte ihjäl er med sova självgrejen om ni inte vill eller har behov av det bara för att det ska vara så. Så gjorde vi med stora, kämpade oss blå med nattningar i spjälisen fast alla i familjen sov som stockar när vi sov ihop. Känns puckat såhär i efterhand. Jag menar, hur vi än gör så kommer de garanterat inte sova jämte oss när de är 18. Sover man gott med sitt barn jämte sig så är det bara att passa på. Snart är den tiden förbi.
Sitter i stora rummet på mammas gäststuga och kollar på Schulman show. I sovrummet ligger min son i spjälsängen för andra natten i sitt liv, han är 10 månader. Han har nu sovit över en timme och det kanske håller i sig, vi får se. I går vaknade han varje timme tills vi somnade tillsammans vid tolvtiden. När han blir vaknar/blir ledsen tar jag upp honom och söver honom som vanligt med den kompicerande faktorn att få ner honom i sängen. Hoppas det går bra! Vi har kört med kvällsrutiner från Somna utan gråt-boken i drygt en månad men nu när jag är ensam på landet en vecka forcerar jag takten lite och introducerar spjälsäng. Mitt tips är den boken, och känna efter och fundera själv vad som blir smidigast.