Jag är ett sommarbarn så jag fyllde 13 år på sommarlovet mellan 6:an och 7:an. Innan juni hoppade jag twist på skolgården och efter sommaren hade man tjuvrökt för första gången. Tvära kast i en händelserik tid i livet. Jag var väldigt rebellisk, hormonerna sprutade och utbrotten med dem. Toppar och dalar likt det värsta gravidblodsocker-fallen. Mens och bröst allt direkt liksom. Jag hade noll impulskontroll och var både lättpåverkad och cementerad i någon slags ideologi jag stod för. Alla dessa krockar i mig. Som den där utomjordingen som gömmer sig i bonden i Men in Black. Ett barn i en blivande vuxens kropp. Tänk då om jag blivit mamma. Tänk om jag skulle fått för mig att jag uppfostra ett barn. Jag var ju barn själv. Jag trodde jag var mycket äldre än jag var men träffar jag på 13-åringar idag är det ju inget annat än barn med smink. Men det fattade jag ju inte då.
När jag kollar på Gunilla Persson i Hollywood Fruar tänker jag på mitt eget känsloliv som trettonåring och adderar på ett barn. Tänk att ständigt leva med en mamma som man aldrig vet var man har. Utbrott ena sekunden gullig nästan och sådär håller det på. Klart man skulle bli ”strykrädd”.
På sjuttiotalet pratade vi om det Sociala Arvet som socialrealism. Idag är spelreglerna samma plattformen ny. Det man bevittnar i Hollywood Fruar är inget annat än brutal socialrealism fast paketerat i glitter och glamour, stäng av musiken lyssna på dialogen Gunilla för så hörs den. I glamourklädseln känns det mer som lyteskomik med extremt dålig eftersmak. Casting människan i mig skriker vilken-jävla-håll-käften-karaktär! Men backar jag ett steg så är samma typ av tragedi man ser som när man betraktade Kenta & Stoffe. Vad blir bättre av att vi kan säga på bloggar eller i fikarummen det där visste jag aldrig skulle gå bra. Ingenting såklart för bakom allt fluff finns det en sjukt jobbig verklighet som är helt odokumenterad. Vilken vi har begåvats att känna till. Som någon slags Plastma-profeter.
Tänk så här om någon lägger ut ett bananskal och jag halkar. Alla skrattar, så gör jag det igen och igen, skratten blir ljudligare och längre och jag blir exalterad och vill addera något nytt. Jag har blivit medveten om min rolighet fast på ett ganska onyanserat sätt. Jag förstår att det är som får folk att skratta är jag inte snubblet eller bananskalet. Jag måste förnya mig. Jag adderar på ett element, mitt barn ska också ska halka på bananskalet för att låta skratten leva lite längre. Men ingen skrattar. Är det inte då den som la ut bananskalet som är ansvarig att säga åt mig att mitt barn inte är roligt?
Jag förstår absolut ingenting av detta inlägg
Heter programmet verkligen ”Hollywood Fruar”? Jag har aldrig hort ordet ”frua” men antar i sammanhanget att det anvands som ett verb. Vad betyder det?
Hon känns verkligen sjuk! Kul att titta på men som du skriver så sätter man lite skrattet i halsen. Man hoppas på något sätt att det inte är på riktigt.
oj, glömde! mitt svar nedan var alltså till ems och anna som inte förstår inläggets poäng, inget annat.
jag tolkar det som produktionsbolagets ansvar för hur man porträtterar människor och att det i vissa fall kan bli fel. jag skattar åt gunilla när jag ser henne på tv, men när jag sedan börjar tänka på hur hon verkar vara som person och hur hon framställs så verkar hon kanske inte riktigt frisk, och då känns det som om produktionsbolaget/kanalen profiterar på en psykiskt sjuk människa, vilket inte känns ok.
Jag förstår inte heller alls din poäng?
Jag förstår inte det här nlägget. Vad menar du egentligen? Att Gunilla beter sig som en 13-åring? Är det poängen?