Jag överhörde en konversation för några dagar sedan. Nu har jag ju ändå pluggat en eftergymnasial mediautbildning till producent så då ska jag ju också jobba som det tänker fan inte ta något jävla ass-jobb.
En kompis som är chef för en stor organisation berättade hur en kille född 86 sa till henne när hon ville ge honom nya arbetsuppgifter för han var så duktig. Ehh tänker jag fan inte göra…
Min man får så många arbetsansökningar där yngre människor kör lite det dom tror är ”kompis-tugget” Tja dvärgjävel…” ”Hörru din fitta…” i sina arbetsansökningar.
Jag vet inte om jag har för mycket Luther över axlarna men jag skulle aldrig i mitt liv när jag varit tjugo-någonting vågat göra de där grejerna. Kanske en skön kaxig attityd som kan leda någonvart, den märks. Men för mycket självförtroende är en väldigt liten chefsegenskap. Att folk är så titelkåta att man ”är för fin” för hundjobbet är inget annat än att tror att man kan går från körkortsboken till ratten utan att träna på att köra bil innan. Det kommer inte gå så bra. Jag vet få operativa yrken där man går från skolbänk till chefsjobb och göra det bra.
Är det den här socialamedie-generationen som tror att alla dessa låtsasjobb är att jobba? Nej det är det inte, det här är en bättre form av dagdriveri något annat är det inte. En arbetsskygg generation som har helt andra värdegrunder än oss på 70-talet. Hur och var ska vi mötas?
Om man kollar på en priolista för en 70-talist och 90-talist är prioriteringen skrämmande olika varandra. Vi sjuttiotalister prioriterar Familj, Yrke, Vänner i den turordningen frågar man 90-talisten är det helt annan: Vänner, Familj och Yrke. De tror också att det lättaste sättet att bli rik är att vinna på lotto eller ärva pengar. Jo på riktigt.
Men jag har sett ett tydligt tecken hos 90-talisterna där jag verkligen ser avundas dem. De är inte lika rädda för konkurrens som oss 70-talister. Alla kompisarna ska med. En framgång är allas framgång. Jävligt vettigt. Där ligger vi 70-talister verkligen i underläge och de är så carefree på ett skönt obrytt sätt. De är inte heller rädda för att skaffa barn i unga år som vår generation varit och istället riskerar att drabbas av barnlöshet.
Om 90-talister som väljer att satsa på sin karriär och inte fuska sig fram men ta med sina vänner på segertåget, de kommer lyckas enormt. Ett riktigt framgångsrecept med det bästa få två världar. Nepotist javisst!
Jag är född 1970 eller är 41 år. Har mött en del så kallade 1990 – talisterna. För mig är det en enormt stor generationsskillnad så pass att på sätt och viss chockerande. Aldrig mött en sådan lathet och så mycket bortskämda i mitt hela liv. En annan innan 20 års åldern har hade hunnit bo i England på egenhand i cirka 6 månader, jobbat i ett par år, hunnit med en gymnasieyrkesutbildning som ledde till jobb, hunnit flytta hemifrån helt enkelt stått helt på egna ben och lärt mig att klara mig på egen hand utan att vara beroende av att sina föräldrar ska ställa upp för en helt och hållet.
Nu möter man de som är 20 är yngre än en själv med attityden att allt det man har lärt sig med god arbetsmoral sedan tidig ålder gäller inte längre tex att kom i tid till jobbet och känslan var att för dem som om ens fritidsintressen är betydligt viktigare än att vara jobbet och ha god arbetsmoral. Chefen respekterades inte i den meningen man lyssnade aktivt på chefen och tog till sig den krav och information som förmedlas. En annan är inlärd att chefen måste hålla sig god med annars riskerar man att bli avskedad. Dessutom mognads graden av motsvarade en 10 årings nivå och saknade verklighetsförankrad syn på hur samhället verkligen fungerar och hur saker och ting förhåller sig. Svaren man kunde få var tagna från dataspel och filmer. Jag blev ganska frustrerad av mötet med de som är cirka 20 år yngre än mig. Helt enkelt anställ inte de som är födda på 1990 – talet eller yngre, de saknar god arbetsmoral och saknar verklighetsförankring. En chockerande förlorad generation.
fint att du faktiskt går in och kommenterar och skriver att du kan ha fel.. nog för att du har säkerligen stött på många bad apples (tyvärr), men vi människor måste lära oss att sluta försöka dra alla över en kam.
som någon skrev, de som är nittiotalister är max 22, det är sällan den ålder man prioriterar familj först eftersom man har så mycket man vill hinna göra innan man skaffar den (eller är så nöjd med att man för inte så många år sedan flyttade från den och lär sig stå på egna ben). nåja. trevlig kväll 🙂
Jag läste i en VI-tidning för ett tag sedan om just myten om att 90-talister skulle vara lata. En kvinna som gjort en stor undersökning på ungdomar menade att för första gången sedan 20-talet prioriterar ungdommar jobb, familj och att få egen lägenhet före resor, ”att bli känd” och liknande. Hon sa att detta att 90-talisterna är bortskämda och tv-program av typen ”Ung och bortskämd” är en konstruktion, dvs speglar definitvt inte verkligheten. Och unga bortskämda människor har man ju kunnat hitta i alla generationer. Sen kanske du i de kretsar du rör dig stöter på mer av en viss typ av människor och unga i alla generationer som vill fram i ”kändiskretsar” kan nog ofta vara mer gränslösa än äldre. Man är ju fortfarande till viss del ett barn i tidiga 20-års åldern ifall man ser till hjärnans utvecklning. Jag tror också att de som söker jobb hos Calle förmodligen tror att han uppskattar en viss typ av humor dvs att de försöker skriva på det sätt de tror tilltalar honom baserat på skämt de hört honom dra i schulman show t ex.
Som 50-talist med två adopterade, älskade barn, kan jag bara säga Familj vänner yrke. Arbetet är en inkomst och inget självändamål. Jag fick två bebisar att ta hand om och det var viktigare än någon karriär.
Hej! Jag är född 91 och min prioriteringordning är familj, yrke, vänner. Jag jobbar samtidigt som jag pluggar och är absolut inte rädd för hårt arbete, jag räknar med att få arbeta mig upp och förtjäna mina pengar även om jag kommer att ha en femårig universitetsutbildning bakom mig. Däremot stämmer det att jag inte är rädd för att skaffa barn tidigt, tvärt om börjar jag redan bli sugen trots att jag bara är 21. Så, det är nog lite olika från person till person trots allt :))
jag är född 84, och jag har märkt stor skyllnad på arbetsmoralen genom åren, men faktiskt mest bland killar. i alla fall min erfarenhet, dom som är födda 87 och senare nöjer sig inte med ett lågavlönat eller ett skit jobb eller ett tim jobb tills de hittat nått bättre, går hellre arbetslösa. Medans fler tjejer springer runt som timmisar tills de fått chansen på ett mer attraktivt jobb.. är garanterat inte så överallt, men det är min erfarenhet, är äldst av 5 syskon så ser mönstren bland mina syskon och deras kompisar också och bland mina yngre bekanta, tyvärr.. oftast förstör de för sig själva.
Gud vad kul att läsa att det finns så många vettiga 90-talister som inte är rädda för lort under naglarna. Det gläder mig att ha fel ibland. Har väl stött på en del ”bad apples” men det finns ju även sådana bland 70-talisterna.
Puss
Född 92, är kock och jobbar just nu 6 dagar i veckan 5.15 – 13.30 och 15 – 23, Tiden emellan jobben går åt till att ta sig emellan, få i sig nåt att äta och typ svara på sms. Söndagarna går åt till att hålla lägenheten uppe, tvätta, försöka få lite frisk luft och i bästa fall träffa en vän. Jag klagar absolut inte men jag är så trött på att överallt läsa om hur lata vi nittiotalister är, hur vi baaaara vill åt chefspositioner (helst inom media) och helst genom att inte jobba alls. Alla är inte så!
Har du tänkt efter nu verkligen? Du har inte märkt en liten skillnad mellan 70-talister å 90-talister? Jo, de som är födda på 90-talet är max 22 år. Hade du skaffat familj då? Nä, det man brukar göra då är att plugga å då är det väl inte så konstigt att jobb är det viktigaste. Du måste tänka innan du kritiserar en hel målgrupp! Jag är född 82 och har precis fått mitt första barn. Jag träffade min sambo för två år sen å hade pluggat klart å fick jobb för tre år sen. Innan dess va jag singel å pluggade. Då hade jag HELT andra prioriteringar än vad jag har idag. För mig är familjen viktigast idag men jobb å vänner är väldigt viktigt också. Därför väljer jag att inte rangordna det där och det behöver jag som tur är inte heller.
Men du, fundera nu på vad du hade för prioriteringar för sisådär 15 år sen. Påminner de inte ganska mycket om de prioriteringar 90-talisterna har idag? Kanske inte så konstigt att de tänker lite olika än de som är födda på 70-talet. Nä du, tänk om å tänk rätt!
Jag håller inte med. Jag jobbar själv som chef på en arbetsplats som domineras av mycket unga människor (sent 80-tal/tidigt 90-tal, själv är jag född tidigt 80-tal). Självklart finns det alltid personer som inte passar in, som säger upp sig när kraven blir för hårda eller när man inte sopar banan för dem. Men det är väl så det är när man är ung, man har väl helt enkelt inte hittat rätt än. Man provar sig fram mellan olika jobb, vänner, livsstil osv… Däremot inte sagt att alla är likadana – tvärtom!
Det finns så många unga killar och tjejer som verkligen vill ut på arbetsmarknaden, utvecklas och göra skillnad, och när vi som arbetsgivare hittar dessa då är det ju så klart också vårt jobb som blir viktigt. Att pusha, coacha och peppa dessa unga individer att våga ta för sig, våga göra fel och vilja lära sig mer. Nej, jag tror inte att det här är en generationsfråga utan snarare ett fenomen bland alla unga vuxna på väg ut i livet.
Precis som Malin skriver här nedan så har man sagt så om unga i alla tider.Jag är född 56 och var tonåring på 70-talet.Vi gick igenom redan inslagna dörrar som dom födda på 40talet och tidigt 50tal öppnat.Det hade varit hippierörelse och flower power och kårhusockupationer och almstrider och Vietnamrörelse ……ja nästan revolution och vad tror du den tidens föräldrageneration tyckte om ungdomen?När vi sedan kom så var det bara för oss att fortsätta att revoltera vilket vi gjorde och vi fick höra att vi var lata och odugliga.Alltså inget nytt.Jag har fem barn,en född på 70 tal,tre på 80 tal och en på 90tal.Första född 76 och sista född 97.Kanske därför jag känner mig tidlös och har ett annat perspektiv.Du generaliserar och verkar sjukt åldersfixerad.Huruvida ungdomar förväntar sig att bli serverade är en klassfråga och jag känner många 90talister och ingen är som du beskriver.Du lever i en begränsad värld låter det som.Jag tycker illa om när man snackar ner ungdomar.Låter så fördomsfullt och gammalmodigt och som att du glömt din egen ungdomstid.Jag tänker som så att dom som skriver så till Calle bara lyssnat på honom,beundrar honom och försöker likna honom.Dom gör vad dom tror ska gå hem hos honom för han har ju gått före och angett tonen.eller hur?
Skrev ett inlägg med lite samma inriktning som detta efter en lång diskussion inne hos bloggkommentatorerna ang hur vida 90-talister är lata eller inte. Min åsikt är att de tror att de ska få allt serverat på silverfat.
http://www.prinsessanadia.se/2012/09/sa-har-far-du-jobb.html
Fast det är ju sjukt synd att vi 90-talister som lever utanför Stockholms och blogg bubblan ska dras över denna kam. Vi som sliter, reser, pluggar och jobbar extra. Jag läser till sjuksköterska i veckorna, jobbar extra på dagis och har helgjobb. Innan jag läste på högskolan har jag varje sommar fått lämna ut 100 kopior av mitt CV för att få sommarjobb då ”kontakter” inte funkar i mindre städer. Alla som jag känner har alltid jobbat, gjort rätt för sig och aldrig glidit in på något sätt. Vi kämpar, precis som ni kämpade.
här har du en kvinna född 86, utbildad sjuksköterska sedan tre år, ytterligare högskolepoäng i handledning för att ta hand om nya sjuksköterskestudenter, på väg in i yrket som intensivvårdssjuksköterska. jag vet inte om jag är ovanlig men jag vill i alla fall sträcka på mig och säga ”hej, dra inte alla över en kam” – alla drömmer inte om att bli chefer eller jobba med media och springa på events i stockholm. så himla otillfredställande! jag drömmer om att göra skillnad. att ha satt leende på folks läppar när min arbetsdag är slut.
och det där med hur det skrivs till calle i hans ansökningar. de är ju dumma idioter allihop. ponera att jag har 150 vänner/bekanta i min stad där jag bor som jag umgås mer eller mindre med. inte en enda av dem skulle någonsin skriva sådär. kan inte förstå alls.
Som de andra skrivit, inte konstigt att 70-talister och 90-talister prioriterar olika saker, se till åldern.
Det där med att enda sättet att bli rik är genom arv eller vinst låter mest ledsamt. Ingen räknar med att kunna jobba sig rik i Sverige. Vad betyder det i framtiden? Kommer folk söka sig (än mer) utomlands? Blir det en brain drain till Norge, England, USA osv?
Att ungdomarna idag är lata håller jag inte med om. Så har man sagt om unga i alla tider. Har arbetat på flera äldreboenden med pensionärer på 90+. de fick alla höra att deras generation var fördärvad och latmaskar. ”Annat var det förr…”.
Och det här är en generation som hellre åt bröd blandat med bark än tog emot socialbidrag.
Det värsta är att idag ska man bli en hipp mediapersonlighet, bo i stan, gå på rätt tillställningar, se perfekt ut, ha rätt kläder osv. Kraven är sjukt höga inom alla områden.
En person som ”nöjer sig” med att jobba på stormarknad och bo i nån förort är en loser.
Eller att vara undersköterska på äldreboende, det framhålls ofta i media som ett typiskt bottenjobb.
Hur ska man då själv kunna känna sig stolt och nöjd när man överallt får höra att man bör skämmas?
Hur kan du jämföra tonåringar med tretti, förti-åringar? Klart man har olika prioriteringar i olika åldrar.
Hej!
Jag gillar din blogg och läser den dagligen.
Jag är själv född 90 och känner inte att jag passar in i det du beskriver och jag kan tänka mig att många som är födda på 70-talet inte heller känner igen sig. Ibland kanske vi ska sluta generalisera så mycket och se alla som individer?
Varför måste allt vara uppdelat och på ett visst sätt?
Suveränt inlägg Anitha. Håller med Klara nedan, åldersspannet är viktigt. Jag tjatade till mig mitt första jobb som var en deltid men svåra, tunga sakfrågor. Jag lät kaxig men var så otroligt osäker och hade ångest varje gång det var möte. Fick utslag på armarna och andra stressymptom. Mådde så fruktansvärt dåligt, gjorde bort mig då jag skulle redovisa inför publik (var inte van), tappade talförmågan då jag skuller föredra information. Alla mådde dåligt av mig. Så jag sa upp mig. Och fick jobb nr två där jag utvecklades enormt. Men denna traumatiska upplevelse sitter i mig än idag, jag SKÄMS för att jag inte levde upp till min kaxiga attityd. Jag tror som Anitha på hårt jobb och ERFARENHET. Att chefa är att vara integrerad i sig själv och därmed ha tillit till andra, kunna delegera men också behålla fokus och driva fram resultat utan att tappa fotfästet.
Skillnaden mellan 70-talister och 90-talister idag är ju att förstnämnda har ett åldersspann på mella 30 och 40 år samtidigt som senare åldersgrupp idag är mellan typ 12 och 22. Svårt att jämföra. När jag var 22 hade jag inte övat särskilt mycket på min arbetsmoral och hade helt andra prioriteringar idag.
Kloka tankar och reflektioner, håller med!!!
Ha en fortsatt bra dag
Kram från en sjuttis
Håller med dig. Mycket har nog att göra med den bild som många bloggar och media visar upp.För att inte tala om alla lyckouppdateringar på facebook. Unga tjejer och killar som köper dyra väskor, kläder och gärna visar upp ett liv i sus och dus- klart det inte lockar att knega
8-timmar på ett ”vanligt jobb” då. Detta har i sin tur bidragit till att sms-lån och skulder ökar vilket tragiskt nog ger avtryck mycket längre än vad kicken av en dyr väska ger. Unga människor ser inte att mycket av det som visas upp är spons eller bjudningar och tror att pedikyr, manikyr, middagar och en chanel-väsk är en självklarhet för de allra flesta. Ingen orkar jobba och spara, allt ska vara lätt och här och nu.
Jag är 80-talist och något av en mittfältare i detta avseende, uppvuxen med att jobba, ställa sig i kö och spara men vill gärna också ha allt innan jag fyller 35, jag orkar inte vänta. Svår kombo när man dessutom har jantelagen hängandes som en poncho över axlarna. Man får helt enkelt örsöka fokusera på sig själv, nära och kära och det som är på riktigt och mindre fokus på det låtsasliv som media visar upp. Allt är inte guld som glimmar…
Vad är det för fel på folk? Man måste ju börja någonstans för att komma någonvart. Så jag är personen som absolut inte förstår den attityden.
Kompis-tugget i mailen till Calle förstår jag inte heller? Själv pratar jag så med nära vänner, för det är lite så vi är, men absolut inte till någon som kan bli min chef eller till bekanta som inte är så nära.