Anitha hoppa då! Nej inte sådär, jaa rakt ut med armarna….nnnnej lite mer vänster. Vrid…åhhh. VÄNTA… Ja!!! Hahahaha Jag kollar på ett gammalt videoband från en Spaniensemester jag ser min spinkiga nioåriga kropp i en gul baddräkt. Om man inte visste att jag var ett barn skulle man nog tro att det var en fotomodell på avstånd. Långa ben. Höga höftben, muskler under lite underhudsfett. Solbränd grundbrun hud. Men det är ett litet barn.
Som en drillad liten apa gör jag precis som pappa säger. Han regisserar mig och jag spelar lydigt med. Hans röst mullrar men ljudet distar och knastrar VHS. Han har glömt bort i videokamerans lins att det han säger kommer också med på bandet. Så mycket närmre verkligheten allt blev nu. Istället för att jag stod för underhållningen som var meningen blev det hans direktiv som man skrattade åt i efterhand. Lite som ”Du simmar ur bild Kaj”. Men om jag släpper det och bara sätter på mute. Ser hur ängsligt jag rör mig för att göra precis så där rätt och roligt som han vill. Hur rädd jag blir varje gång han blir missnöjd. Hur glad jag blir när jag gör rätt. Har svårt att sortera vad jag är mest glad över. Vem är jag mest glad för?
Ibland är jag fortfarande en regisserad apa i någon annans film tänker jag. Så lätt man kan få mig i trans. Ingen vet hur, bara jag. Eller jag vet egentligen inte. Jag vet bara när jag redan är där. Som ett paralyserat rådjur i billyktan. Jag fryser fast i mig, jag kan identifiera känslan av tillståndet men inte bryta mig ut. Kan bara följa direktiv. Inte leda. Trots att jag varit med om det här tusen gånger så kan jag inte ta kommandot i situationen. För jag har slungats in i den drillade apans tillstånd. Den som bara gör och är, den som inte står för något. Den som blir glad när man gör rätt och sårad när man gör fel. Fan vad jag hatar den där apan i mig. Hon är så hopplös, så tom. Men hon bor ju i mig inspärrad i en bur nu för tiden. Men ibland så bryter hon sig ut och jag är nio år igen
Fantastiskt formulerat…..jag tror vi alla har en liten rädd apa inom oss….. 🙂
Imponerad över att du själv känner till det och kan formulera det. Sorgligt så det skär, hoppas någon kramar den där apan och släpper ut den ur buren….då tror jag du kommer att må så mycket bättre. Lycka till.
!Mycket bra skrivet. Jag förstår precis vad du menar. Jag har själv en ”apa” inom mig som jag hatar…
Fenomenalt svammel!
Fin text, man känner och förstår.
Förstår precis vad du menar.. Otroligt på pricken av vad jag känner och har känt… Du har fina ord..
Bästa jag har läst av dig! Jag fattar precis vad du menar. Jag hatar det tillståndet. Speciellt när det kommer till något jobbrelaterat.
Fattar NADA!