Vissa saker kan man bara inte mötas som par. De här sakerna känns som de kommer vara konstanta så det är ingen idé att bråka om dem. Det är bara att gilla läget. Sur får man bli men det är ingen idé att försöka ändra den andre.
Exempelvis så kan vi åka till IKEA i Kungen Kurva och han säger här har jag aldrig åkt förut. Jo det har vi älskling (inombords:) FAST ATT VI ÅKT DÄR EN MILJARD JÄVLA GÅNGER!!! Och han argumenterar att han VET att vi aldrig åkt här. Jag är däremot tidspotimist. tror på fullaste allvar att det tar fem minuter till Kungens Kurva.
Samma sak med saker jag sagt att jag ska jag ska göra. Då säger han det har du aldrig sagt. Vilket kan vara SJUKT störigt för att man vet att man i allra högsta grad vet att man sagt det. Så idag ska det inhandlas en agenda att hänga på väggen. Då kan man ju alltid hänvisa till att det står i kalendern (vi får se hur länge det funkar). Dessutom älskar han också att argumentera lite ”lilla gumman-aktigt” när man blir lite upprörd. Men älskling du är ju inte så bra på det här med datum och dagar JAG VET att du har inte sagt något. Med det försvaret är jag förlorad. För jag är nämligen usel på att att hålla isär datum och dagar. Förstår att det ÄR jäkligt jobbigt för berörda. Måndag den tredje kanske egentligen är en måndag den fjärde och då vet jag inte om det var måndag eller den tredje som var korrekt. Jag får alltid dubbelkolla, men jag har ju levt med det här länge så jag har lärt mig. Men jag skriver alltid upp allt och säger det alltid högt. Just för att säkerställa det. Så tro mig det är brutalt irriterande när någon säger att man inte sagt det.
Dessutom varje morgon är det någon som stulit Calles plånbok! Glasögon! Solglasögon! Nycklar! Det komiska är att det är samma snubbe som dagen innan. Han själv. Trots att vi arrangerat en plånbok-nycklar-mobil skål i hallen så är de aldrig på samma ställe.
Om vi ska åka någonstans. Ska det rusar ut i bilen. Jag vet inte hur många nappflaskor och blöjpaket som köpts längs vägarna för det finns inte en tanke på att hinna förbereda en avfärd när Calle vill dra. Dessutom om vi inte har en plan för resan är vi urusla på att förvalta tiden väl. Jag vet att ”spontanare” det är ingenting jag och Calle ska ägna oss åt.
Och vad är det med pappor och vardagslogistik? Om det regnat hela natten kan man ju haja att lekparken är en stor geggamojja även om det inte regnar nu. Så nej det är ingen bra idé att skicka Penny till dagis i jeans.
Jag är däremot rockenrollmamma när det kommer till att hämta eller lämna i tid. Har aldrig passat en tid i hela mitt liv och Calle är alltid på plats innan utsatt tid. Ja ni hör som att två guldfiskar argumenterar. Hur har ni det 🙂
Jag känner så igen mig! Min kille brukar också säga ”Det där har du aldrig sagt” om saker jag sagt om flera gånger, nästan tjatat om.
Nu ska vi på middag på lördag t ex….funderar på om jag ska måla upp ”Middag lördag kl 20.00” på väggen i köket.
En annan grej han gör; Jag lagar mat, han står och gör mig sällskap och kommenterar t ex att ärtorna inte får börja koka för då blir de snabbt överkokta och inte goda, något jag berättat för honom eftersom han inte kunde någonting, n a d a om mat när vi träffades. ”Jo jag vet, det har ju jag lärt dig hehe” säger jag då med glimten i ögat. ”Va nej verkligen inte, det har jag alltid vetat om, det klart jag vet hur man tillagar ärtor”. Sådär är det med allt. Jag är väldigt praktiskt lagd, det är inte han, kanske har han komplex för det, vad vet jag.
Sen kan han börja berätta om en upplevelse han varit med om som är väldigt lååååååååång och ingående. Då kan jag snällt säga ”Just det, det var ju den där gången när de och de hände”
”Va” säger han, ”det har väl inte jag berättat för dig”. ”Jo” det har du gjort”
Då finns det två alternativ, antingen blir han lite irriterad och säger ”jaja” eller så säger han ”nej” och så fortsätter han berätta den lååååååååånga historien.
Haha jaja, man skrattar ju åt det när man ser på det utifrån men det kan ju vara lite irriterande i vardagen med det här förnekandet och helt självklara grejer för en som mig som nästintill är perfektionist och minns allt!
Det är som att läsa om mig och min man. Nu skrattar jag när jag läser men i stunden kan jag vara som ett rytande lejon när det argumenteras.
”Har aldrig passat en tid i hela mitt liv”. Vad tycker folk runt dig om det?