Anitha Schulman

Hoppsan hejsan så slog bloggtorkan till. Tiden bara flyger och lite får man gjort.

Det finns flera hjälporganisationer som jag tycker mycket om. Deras idéer är briljanta. De kom på att män kan vara ganska usla och onda. Det är ju knappast kvinnor som misshandlar, våldtar och krigar. Men de blir i allra högsta grad drabbade av det.

De kom på att att utbildar man kvinnor i U-länder i företagande och självkänsla. Så behöver inte söner fostras av män. Kvinnorna bär då det ekonomiska ansvaret i familjen och med det också makten. I många länder står en femårig pojke högre i rang än sin mamma. Mamman tillsammans med pappan lär barnen att kvinnor är jämställda med boskap. Detta skapar flera generationer av kvinnoförtryck. För det är så kvinnor fostrats till att agera mot kvinnor och män fostrats till att agera mot kvinnor. Dom här hjälporganisationerna arbetar proaktivt. De hjälper kvinnor att förstå sitt egenvärde och hjälper dem att fostra sina barn till att inte hata kvinnor på det sätt de gjort i flera generationer. Än kan man ju inte se frukten av vad organisationerna åstadkommit men på en inte allt för lång sikt kommer det göra nytta.

Jag blir helt perplex av det jag ser pågår på bloggar här i Sverige på kvinnofronten. Vi attackerar varandra åt höger och vänster och påstår att vi ifrågasätter normen hit och dit. Vad man får vara och inte ska vara, samt hur man gör är, rätt? Kvinnor i Sverige hatar varandra nästan lika mycket som U-landskvinnor. Skulle jag våga generalisera efter att ha tittat på kommentarerna på min svägerskas inlägg. Anser vi att stå i en lägre rang än mannen och agerar därefter? Eller vad är det som händer? Har vi extrema komplex och försöker hitta vår roll i vår samtid eller är det bara ett state of mind? Jag hör knappt en mansröst i dessa diskussioner. Bara en massa offensiva kvinnor som attackerar och kränker.

Vi kan inte hålla på och klaga ifall vi inte gör något åt det själva. Som ett gäng panelhönor som bara väntar på att bli uppbjudna. När man jobbat med casting och man hela tiden försöker könskvotera olika mediala sammanhang. Blir man slagen av en sak. Alla gnäller på att det är för lite kvinnor som tar plats i media. Men problemet är att ringer man och frågar om kvinnor vill ställa upp i media så är svaret fyra av fem gånger nej. Männen däremot ställer allt som oftast upp.

Jag tror vi måste applicera samma principer som hjälporganisationerna. Lära oss att vi är lika värda, män som kvinnor. Kvinnor som kvinnor. Inte strida internt mot våra egna. Utan hjälpas åt för att bli starka tillsammans. Jag tycker inte problemet är utseende eller inte utseende. Om du nu vill färga håret rosa eller brunt. Om du vill gå på en nagelsalong eller tatueringsstudio. Det är väl upp till dig själv. Vad som är fint för dig, är fint för dig. Här stöps inga formar. Vi pratar om kroppsideal hit och dit. Men jag känner ingen som ser ut på ett omslag. Inte ens modellen själv. Jag förstår att unga tjejer idag mår dåligt. Men de mår dåligt på det sättet unga människor alltid gjort. Vaken mer eller mindre än mamma eller mormor.
Jag är så glad över Calles mamma Lisette. Hon har alltid gått sin egen väg och gjort på sitt sätt. Gifte sig med en betydligt äldre man, skaffade tre barn och var toppchef inom näringslivet. I en tid då man absolut inte var i närheten så könsjämlika som vi är idag. Det fanns ingen plats för henne i hennes tid. Men hon tog den ändå. Frukten av vad hon gjorde då är tre fantastiska söner som är totalt orädda för starka kvinnor som inte hotar deras manlighet på något sätt. Varken karriärmässigt eller i hemmet. Tre söner som fullständigt vågar blotta känslighet men också får vara grabbiga när de känner för det. För de är inte rädda för deras fruars kvinnlighet vad den än må vara och hur den än ser ut. För det har hon lärt dem.