Gud så jag skrattat åt era fobier. Ni får ju mig att framstå som en körflicka, era sjuka jäklar 😉
Minst två ggr per dag får jag en fot väl måttad på käken eller klockren skallning rakt över näsbenet. Att hänga med Penny är en hård lek. Jag får för mig att jag kommer utveckla mer brosk i näsan och se ut som en brottare efter ett år med henne. Den mesta misshandel sker när hon är sömning eller sover men på morgonen kan man också bli pryglad av att någon pillar in fingret i munnen och krafsar hårt på tandköttet, så man ska vakna. Eller öppnar ens ögon med våld. Hjälper inte det så börjar håret vid tinningarna systematiskt avlägsnas, strå för strå. Hur utsatta är ni?
Hur som helst så är det här mitt i princip tredje dygn själv med henne, det kommer bli fyra totalt. Det har inte hänt på säkert ett år. Det är ju såklart urmysigt men shit vad intensivt. Beundrar alla er ensamstående. Hur ni orkar utan avlastning? Hur gör ni? Dessutom är det ju lite speciellt nu när dagis har stängt att vara helledig igen. Som att slitas tillbaka in i föräldraledigheten. Det är en helt annan grej nu när de verkligen behöver aktiveras och äter som en häst gör hon också.
Men nu när man kan börja kommunicera och hon kan gå så är det ju brutalt mycket roligare än innan. Fast att leka aktivt med sina barn, alltså vara en del i leken. Vem gör det? Klart man leker lite, men det där kafferepet är ju inte speciellt kul efter en timme. Hon är ganska självgående och älskar såklart allt som inte är leksaker. Jag har nog hittills plockat in och ur vissa skåp ett tiotal ggr per dag. Favoritleksaken är ett paket med bindor. Jag tror att hon får lite plånboksfeeling. De där bindorna är överallt och ingenstans. Kids don’t you just adore them…
man lar sig parera och forsvara sig! Som den dar sko posen, man viker ihop sig for att komma ner till ungen och fjoff sa slar han upp huvudet rakt i nasan pa en – – – det gor sa jadra ont reflexerna tar over efter gang nr 2.
Jag ar ocksa ensamsteande. Det ar INTE kul. Bli inte det!!! 3 ar utan en natt eller dag ”ledigt” Jag ar helt livlos, ledsen, kanner mig 100 ar gammal och ensam. Sa tips – hall ihop alla !!!
Mohahahaha…. Ett barn är en räkmacka. Vänta tills du har 2 el 3, då kommer du undra hur du kunde tycka en unge var tufft… 😉
Jaa du, att leka med små barn är så brutalt jäkla tråkigt. Jag kan gärna läsa böcker, spela spel, lägga pussel, rita och pyssla, men leka får de göra själva. I´m tough ass mom. 😉
Hej Anita. Ja hur orkar vi, vi ensamstående föräldrar? Jag är mamma till en son född -08 som blev ensam redan innan sonen föddes.
Jag köpte hus som jag och sonen flyttade in i när han var en månad gammal.
Det satte jag igång att renovera och gjorde så mycket jag kunde på egen hand. Vilket var en hel del visade det sig.
Jag började jobba deltid på en gång. Jag åkte från BB till jobbet utan att passera hemmet. Kanske inte minn bästa move.
Min son fick kolik, som höll i sig tills han var sisådär halvåret då det visade sig att han var allergisk mot det allra mesta i matväg. Han skrek dygnet runt och jag sov stötvis några timmar per dygn.
Min son träffade sin pappa första gången då han var 2½ år gammal. Av en så simpel orsak som en ny kvinna, svartsjuka och ren ja, vad ska man kalla det, brist på stake?
Jag har haft hjälp av mina föräldrar vilket givetvis varit ovärderligt!
Så hur orkar man då? Ja jag har undrat själv många gånger, men fan, man samlar ihop sig och klarar mer än man någonsin tror. Det som inte dödar, härdar.
Jag bloggar om oss här ifall du är nyfiken : http://linda-inmyownwords.blogspot.se/
Tack för en bra blogg! Jag sitter och nickar och hummar i medhåll när jag läser dina inlägg. För att inte tala om er Podd! Lovesit!
Minns att jag undrade varför ingen sagt att man blir så brutalt misshandlad av sina små barn. Varför man aldrig läser om föräldrar som blir blinda eller får tänderna utslagna av sina 1-åringar. Tror dock inte att det höll i sig så länge som ett helt år så håll ut och håll för…