Jag tycker det mysigaste som finns är att lägga mig i sängen och somna med vår lilla tjej. Hon sover mellan oss och har helt slutat sova i sin egen säng. Vi tycker det är det härligaste på jorden och hela familjen får för det mesta en god natts sömn. Jag förstår inte att man kämpar ihjäl sig för att få barn att sova i egen säng eller rum om dom inte vill. Penny är ju bara 14 månader så varför stressa? Det är ju knappast skadligt för henne att sova i vår säng snarare tvärtom. Jag är övertygad om att hon kommer sova gott i eget rum och säng när hon känner sig redo. Men än så länge gör hon inte det. Jag vill i allafall att hon ska kunna gå in till oss själv om hon vaknar på natten istället för att vi ska hämta henne.
Vi har testat allt från Gina Ford till Anna Wahlgren. Visst kan det hjälpa temporärt men det som funkar bäst är mellan oss.
Dessutom måste man ha ett samliv efter klockan åtta på kvällen i sovrummet? Kan man inte vara mer kreativ än så? Det var man ju innan man fick barn så varför strida istället för att lösa? Var tid har sin strid välj rätt sådan. Det tror jag.
Penny och nya kompisen Iris hänger vid poolen.
Precis så resonerade vi också! En dag strax efter vår Molly fyllt två sa hon: ”Jag ska sova i min säng mamma” , pekade på juniorsängen som stått där i hennes rum kanske en månad eller så… Vi hade lekt och pratat om att det var hennes säng, inte mer avancerat än så.. Sen sov vi bredvid henne på madrass i en vecka kanske. Efter två veckor som hon alldeles själv hela natten i sin säng, 19-7, hallelulja!
Lycka till!
Heja Anitha! Du har så rätt! Varför ska man stressa med att förpassa barnen till deras egna hålor. Sömnen är SÅ viktig för att man ska kunna fungera som småbarnsförälder. Förr eller senare sover barnen i sina egna sängar. Det har väl aldrig hänt att 15- åringar sover med sina föräldrar ( ja väldigt sällan då). Så ta vara på sömnen både för barn och förälder. Sov utan en massa du ska sova här och jag ska sova där och upp mitt i natten flera varv bara för att. Det där är någon gammal kvarleva som har fått ett uppsving tillsammans med nya generationens hemmafruar som har alldeles för mycket tid över till att vara duktiga och baka cupcakes och arrangera små trädgårdsodlingar och allt annat krafs, som de plötsligt får för sig är så viktigt. Viktigt är att bidra med något till samhället, sova på nätterna, med eller utan barn. Inte att lalla runt där hemma och arrangera små mysiga frukostar med nybakat bröd. Hur som helst. Det finns en hel del, antar jag, som man kommer att ångra när tiden är inne att konfrontera sitt föräldraskap. Det finns EN sak, som jag 200% aldrig kommer att ångra; att jag lät mina barn sova bredvid mej i ostörd sömn! Och JA, det finns en uppsjö av platser i hemmet man kan idka samliv på. Fantasy is the limit! Och Kristina, i min kommun dog två personer när de gick över gatan och blev påkörda. Slutsats? Vi slutar att manfallt gå över gatan!
Ida och Kristina: 2- och 3-åringar dör inte i plötslig spädbarnsdöd för att de sover med föräldrar. No way, aldrig i livet. Shit vilka galna skräckhistorier mödrar kan sno ihop för varandra. 2- och 3-åringar är för det första inte spädbarn, det är man till 1 år. Plöstlig spädbarnsdöd finns icke som förklaring när 2- eller 3- åringar dör. Och det gör de INTE av att ha sovit med föräldrar. Var det läkare som sa så när 2- åringen dog? Har svårt att tro det. I så fall var de brutalt okunniga. Det finns viss indikation på att spädbarn under 3 månader, i synnerhet till rökande mödrar, har en något högre risk för SIDS om de samsover. Men inte tillnärmelsevis lika säkert samband som tex magsovning. Återigen: Under 3 MÅNADER. Dumheter att sprida rykten om att barn i 2-3-årsåldern kan dö av att sova med föräldrar.
mina barn är 2 och 4 drygt och sover i min dubbelsäng! Har inte hittat motivationen till att ändra på det, funkar så bra och alla sover bra och visst är det mysigt!
Njut säger jag! Min son på 10 månader totalvägrar att sova med mig i sängen.. Han vill ha tyst, mörkt och vill vara ifred i sitt eget rum när han ska somna och sova. Skönt såklart men blandade känslor då hans lilla mamma gärna åtminstone ibland skulle vilja ligga bredvid honom och mysa när han ska sova…. 🙂
Bara i vår lilla kommun har två små flickor dött i plötslig spädbarnsdöd,två och tre år gamla för att de legat hos föräldrarna,det blev för varmt samt delvis täckta av förälder.Har man dessutom druckit(om än bara lite)sätts den naturliga sensorn ur spel att känna av att du har någon mer,liten,ömtålig och bräcklig att tänka på medans du sover!Förutom detta så är det viktigt att mamma och pappa har en egen plats,man kan ju komma och säga godmorgon,men där bör det nog stanna,gosa kan man ju göra överallt-i vaket tillstånd!
Vad klokt ni tänker! Våra barn har fått sova hos oss utan att bli tränade på sova i egen säng. De har valt valt att flytta in till eget rum strax innan tre års ålder. Därefter har de inte nattvandrat en enda gång. Varför skulle de göra det? De har fått obegränsad tillgång till oss och VALT egen säng och eget rum. Det finns inga känslor av övergivenhet.
Att det skulle vara ett misslyckande och inte genomtänkt är ett rätt okunnigt perspektiv. Likaså att det ökar risken för SIDS/PSD. Sanningen är att SÄKER samsovning (kan dra kriterierna om någon är nyfiken) minskar risken, medan osäker samsovning ökar risken. Vissa experter tror inte på föräldrars förmåga och väljer därför att avråda från samsovning. För egen del hade vi kunskap nog att eliminera alla riskfaktorer och njöt av säker samsovning.
Härligt att läsa att ni väljer er egen väg!
When my 39 years old daughter visits us, she loves to come in to our bed with her children in the morning. Just as she did when she was a little girl.
Skönt att höra!! Jag känner likadant med våran 16mån:)
Håller med, visst ska man gå efter vad som passar hela familjen bäst! Vår kille kan inte ens sova i samma rum som oss utan att bli störd av att man vänder sig osv. Han har sovit i eget rum sen han var 3 månader. Kändes alldeles för tidigt egentligen men har funkat mycket bra! Förmiddagsluren tar vi dock tillsammans han och jag, nära nära 🙂
Jag tycker ni gör helt rätt att strunta i andras råd och åsikter. Ni känner er familj och era behov bäst. Mår ni gott är det bara att köra på, tycker jag!
Jag tror det är helt upp till var och en. Jag för min del kan inte sova om barnen ligger i min säng. Dessutom har jag fyra barn, så skulle alla få för sig att sova hos mig och min sambo skulle det blir lite väl trångt. Det skulle också betyda att vi skulle ha haft barn i sängen i ca 10 år och troligen ytterligare 10 till. 20 år med barn i sängen känns rätt länge och jobbigt…
Jag har dessutom aldrig haft problem med att få mina barn att sova i egen säng. De har sovit hos mig så länge de ammade och sen har vi börjat lägga dem i egen säng och ingen har protesterat nämnvärt. Men vi har heller aldrig gjort en ”big deal” av att de flyttar över. Antingen har vi begåvats med fyra väldigt ”lätta” barn när det gäller sömn och sova själva eller så är det just att vi inte lagt ner så stor energi på det hela. Vad vet jag…
Trivs man dock med att ha sitt/sina barn hos sig i sängen, så varför inte?! Fast jag tror man får vara beredd på att barnet fortsätter att vilja sova där ganska många år (har vänner som har barn som vägrar sova i sina egna sängar, hela eller delar av nätterna, upp till 10 års ålder ).
Själv uppskattar jag ”den egna tiden” jag får i sängen på kvällar och nätter.
Men som sagt, det är upp till var och en. Alla är vi olika och det är väl tur det.
Alltså valet är naturligtvis fritt men i ditt fal låter det mest som ni har ”misslyckats” med att få henne att sova i sin egen säng och att du nu söker bekräftelse.
By the way så har det inte enbart med sexet att göra att få sova själva i sin egen säng…bara det att kunna ligga och läsa innan man lägger sig är fantastiskt!
Gör det som ni känner är bäst! Vi har en dotter på 13 månader som aldrig sovit i samma rum, mer än de första dagarna efter BB. Dels för att hon ”pratar i sömnen” så högt att ingen av oss kan sova riktigt bra, men framförallt för att jag och hennes pappa vill att sovrummet ska vara VÅRT. Livet kretsar runt dottern dygnet runt ändå och därför känns det viktigt med en fristad där vi bara är vi och inte mamma och pappa.
Det är mindre risk att barn dör i plötslig spädbarnsdöd vid samsovning, det säger ny forskning om föräldrarna inte röker eller dricker så att säga och är friska för övrigt.
Hade något berättat för min syster att det inte alls är bra att sova med barnen i sämgen så hade lilla Bella levt idag. Hon dog, 2 år gammal i plötslig spädbarnsdöd. Det blev för varmt, säger läkarna men Bella hade bara en liten tunn filt. Så läs på, man tror inte att det skall hända en själv, men det är vanligare än vad man kantro
Det är fint att du väljer att ha din dotter nära
VEM säger att dom ska flytta ut så fort? Det gör man väl som man vill med. Och om du lyssnar runt med lite folk så är jag helt övertygad om att dom flesta har barn i sängen, till och från eller hela tiden. Barn i alla åldrar. I vår familj har det varierat. 5-åringen sover fortfarande brevid mig. 9-åringen i egen säng, men 14-åringen vill hjelst komma in varje natt men hon gör det bara ngn gg per vecka. Dom flesta jag känner har barn i sängen på olika sätt, mer eller mindre. Vet inte vad du känner för folk, för jag har då ingen känsla av att man inte SKA ha barn i sängen.
Mycket klokt skrivet.
Håller med såååå,jag fick höra på bvc för flera år sedan visserligen (lillen blir 13 nu)att ”det var inte bra att han sov i min säng. Jo om jag hade bott i Afrika för där är det vanligt”(???????) Jaha så ungarna i 14 månaders ålder är olika i olika länder/värlsdelar på att kunna sova bredvid sin förälder????! Hm bvc var det.
Klokt tänkt och sagt! Och barn är så olika också, vår 6-åring har sovit själv sedan han var 2,5 år. Vår 4-åring sov själv från ett års ålder, men sedan 1,5 år tillbaka vill han bara sova hos mamma. Det får han också för han behöver helt enkelt den tryggheten just nu.
Huruvida barnen sover bäst i egen säng eller ej varierar enligt min erfarenhet. Själv har jag provat olika varianter. Vänjer man dem från början med att sova själva föredrar de snart det. Om de vaknar och kommer in på natten följer man i så fall med dem tillbaka och stännar tills de är lugna eller har somnat. Men mina två yngsta har jag dock inte orkat vara så konsekvent, så de har sovit mellan oss. Den allra yngsta gör det fortfarande, och kommer att få göra det tills hon själv tröttnar. Nu har jag vant mig vid det och tycker att det är mysigt. En vettig grundregel tycker jag är att så länge alla trivs och är nöjda är det okej. Blir man däremot irriterad och störd över en situation som uppkommit, t.ex. av att barnet sover i ens säng eller vaknar ofta på nätterna, tycker jag man är skyldig att försöka lösa det, för barnets skull.
Vi har heller inte haft några regler för att barnen ska sova i eget rum, det har bara blivit så med tiden. Ibland i perioder sover de hos oss, ibland sover nån av oss inne hos dem, ibalnd sovs det på soffan i olika konstellationer osv. Man får flyta med och ta det som det kommer.
Att man tänker annorlunda kring sånt här tycker jag däremot inte är så konstigt alls, alla har olika preferenser, så även sen man blivit förälder.
Bara för att man har bestämt sej för en sak och fattar ett beslut, så behöver det per automatik inte innebära att det är konstigt att någon annan gör annorlunda. Tycker jag ser detta, att berättiga sitt eget val genom att säga att andras val är konstiga/fel/idiotiska, hela tiden och det stör mej verkligen. Varför är det så viktigt att bekfräfta sitt eget val genom att döma ut de som valt annorlunda?
När Penny är tonåring så kommer hon garanterat sova i egen säng så NEJ, det finns absolut ingen anledning att stressa. Barn mår bra av den kroppskontakt man får av samsovningen. Och jobbar föräldrarna (ena eller båda) mycket så är det perfekt tid att ta igen lite bonding och anknytning på.
Trygg blir man av trygghet. Att veta att man alltid har en plats i sängen gör att barn blir trygga.
Helt rätt och som jag alltid sagt. Alla ska sova gott, vart de nu än behöver sova. Samlivet mellan mig och min man sker inte nattetid utan då båda barnen sover på kvällen, på lämplig plats för dagen… och det mår vi alla bra av, utan krångel.
Håller helt med dig Anitha! Våra 3 barn har alla sovit fram till 18 mån i vår säng, och det är så mysigt! Nu har vi vår yngsta som idag fyller 1, och hon kommer garanterat sova mellan oss i ett antal månader till.
Fast jag vet faktiskt inte om det är så himla självklart att barnen sover bäst mellan sina föräldrar… Jag har 2 st (2 och 6) och båda har alltid sovit i sina egna sängar (förutom den första tiden). Min stora kommer aldrig in men ibland när min lilla vaknar på natten plockar vi över honom till oss men han ligger bara och snurrar, kommer lixom aldrig till ro. Han tycker det blir varmt och trångt så efter ett tags snurrande brukar vi lägga honom i sin säng igen och först då somnar han ordentligt. Numer gastar han oftast ”Axels säng, Axels säng!” när han snurrat klart.
Men självklart ska man ju göra det som känns bäst för familjen; det är inget man ens ska behöva förklara eller försvara. Jag önskar ibland att mina barn sov mellan oss; för det finns inget underbarare än att få snusa på ett litet barnhuvud!
Nä det är verkligen inget att lägga kraft på om man sover bra själv med sina barn. 4 barn har jag och alla har sovit med oss till ca 2 års ålder, sedan har dom utan problem bytt till egen säng i vårt eller eget rum. Spjälsäng har vi aldrig använt. Enda kruxet är att vi ibland vaknar med hela högen i sängen:)
Hihi! Jag håller helt med dig, det är klart att barnen sover bäst mellan sina föräldrar – men nu ska du få veta varför de ska lära sig att sova i sin egen säng- jag har tre små barn och vår säng är 210 cm lång, men dessa tre småttingar tar mer plats i anspråk än mig och min man och de ska helst ligga på tvären eller med fötterna på kudden, den minsta ska ammas….så ett litet troll passar nog fint mellan mor och far men nu börjar det faktiskt bli ohållbart, men man vill ju inte kasta ut någon heller! kram