Alltså det är ganska hemskt på så många nivåer.
Emotionellt. Varför ska vi inte hänga jämt? Hur kunde vi bestämma det här. Penny vi skiter i allt.
Rationellt: Du sitter hela kvällarna och jobbar och det är jäkligt mycket att göra. Dessutom kräver Penny mer stimulans nu och du kan inte längre jobba när hon är med. Det är nyttigt för alla att vara del av ett sammanhang. Bättre att låta det här plåstret rivas av fort.
Emotionellt: Penny hatar dig du har svikit henne. Hur fan kunde du?
Rationellt: DET är jobbigt. Det är så. Det kanske är svårt att se det nu men det kommer såklart gå ännu bättre när inte ni är med. Som hon röjt runt på öppna förskolor.
Emotionellt: Ska hon har ett eget liv som inte jag är del av. Varför då?!
Rationellt: Nej såklart inte. Du kommer i allra högsta grad vara delaktig. Redan igår visade hon att hon kan plocka tillbaka i lådan och inte bara plocka ur. Efter en dag! Det är supernyttigt. Hon iakttar och utvecklas.
Ja så där håller det på…
Varför skolar ni in innan sommaren…?!
Hoppas för guds skull att ni inte ska lämna henne sen med bara vikarier på plats?
Inskolning är fruktansvärt jobbigt, men det gäller att vara lyhörd och inte lämna för snabbt. Många tror att barn ”ska” gråta (typ för att alla barn gör det), men det gör de för att separationen är för jobbig och ibland för tidig. Förläng inskolningen så långt det behövs om hon är väldigt ledsen.
Mammor! Skippa ert dåliga samvete som ni släpar runt på helt i onödan! Våra barn har det så bra som de bara kan ha, så det så! De allra flesta barn stortrivs på dagis och älskar sina fröknar och kompisar!!! Ibland verkar det som om vi tävlar i att ha dåligt samvete och har man inte det, älskar man inte sina barn tillräckligt, eller? Har en 3-åring på dagis och älskar mitt egenliv samtidigt som jag vet att hon har det toppen! Varför må dåligt över det?
Min dotter är nu 3 år och när jag skolade in henne när hon var 1.5 så blev jag chockad av hur mycket ”inskolade” barn gråter de första veckorna. Jag var nämligen kvar och skolade in henne i 2 veckor medan de andra barnen fick en 3-dagars inskolning. Inte fick de plats i fröknarnas knä heller. Herregud vad jobbigt det var. Men nu är de alla glada och nöjda så visst går det över. Tror dock inte att deras föräldrar ens fick veta hur ledsna deras barn verkligen var heller.
Bra blogg!
Åh, jag förstår utan att förstå. Vi har det framför oss och ska börja om 1 ½ månad. Vi ser fram emot det samtidigt som vi bävar för det. Mannen arbetar mycket och vi väntar tillökning när som helst så stora tjejen, 14 månader kräver stimulans på annat håll och det behovet lär bara öka. Jag känner med er. Men som du själv skriver. Rationellt så är det bra att vara del av ett sammanhang.
Kram på er
Önskar Linda och Delphine
Din stackare, jag känner med dig. Men det verkar vara en konsekvens av att få barn, att världens sämsta samvete tillkommer. När jag var mammaledig på slutet hade jag dåligt samvete för att jag inte ”underhöll” min dotter tillräckligt, när hon sen började förskolan hade jag dåligt samvete för att vi inte var där, dagen blev för lång för henne osv osv. Första 1 1/2 året hon gick där sprang jag från bussen för att hämta henne 10 sekunder tidigare :). Först nu har jag lugnat ner mig lite, 2 år senare. Och för att inte tala om folks ständiga tyckande och tänkande som gör att man börjar tveka på sig själv (fast man försöker låta det rinna av). Det kommer gå kanon! Min dotter är nu så stor att hon ska börja på storbarnsavdelningen och har inte varit ledsen en enda dag över att gå till dagis, hon älskar sina vänner där! Samtidigt som jag längtar efter vår semester då vi ska mysa 24/7 🙂
hej hopp, jag känner samma sak men det har gått väldigt bra med min flicka (15 månader) när hon började på dagis vid 13 månader.
Men som du skrev ”Ska hon har ett eget liv som inte jag är del av?” – jag är så avundsjuk på fröknarna som får vara med inez hela dagarna och se henne utvecklas och interagera med de andra barnen. Jag vill vara en fluga på väggen och se allt jag med. Nu ska det gå så snabbt vid hämtning och lämning för att inte störa pågående aktivitet så mkt och jag känner mig lite utanför deras ”dagisliv/gemenskap”.
Varför skolar ni in nu? De pedagoger som Penny träffar nu och fäster sig vid lär väl snart ha semester och vara borta flera veckor, och antagligen ersättas av vikarier. Och om några veckor när Penny precis har kommit in i rutinerna ska väl ni ha semester tillsammans eller?
Sen är det bara att börja om igen i augusti…..
Aj, där högg det till i mitt mammahjärta. Jag vill inte heller lämna bort min klimp.
Ja, det är verkligen en emotionell tid. Men det blir bättre!!
Åh, ja precis så känner och tänker jag också! Det är hemskt!
Japp så är det. Jag trodde det skulle vara jobbigt att se min lille son ledsen när jag lämnade honom, men jag var inte beredd på vilken separationsångest JAG skulle känna! Visst är det knäppt att behöva lämna bort sina små guldklimpar till andra, men det är ju så vårt samhälle är uppbyggt, alla ska jobba. Inte alltid optimalt, men vi HAR en bra förskola med duktiga pedagoger. Så lämna du Penny och försök skjuta mammasamvetet åt sidan. Det kommer gå jättebra för det mesta, lite mindre bra andra dagar, men på sikt det bästa för alla parter.