Ligger här och ältar i huvudet. Vi håller på att diskutera barn nummer två. Visst så längtar jag efter ett syskon till Penny. Men GUD så osugen jag är på att vara gravid. Jag förstår inte folk som tycker att det är ”så mysigt” att vara gravida. Jag kanske kommer dit, men just nu är jag inte där. Jag hade verkligen en jättesnäll graviditet så det är inte det som är avskräckande utan snarare transportsträckan. Nu när man i retrospektiv tydligat kan se tidslinjer för saker och ting blir allt ganska overkligt mycket tid. Dessutom var det en chock att gå upp så mycket i vikt och så svårt att komma tillbaka. Men idag fick jag på mig de tajtaste innan-graviditet-jeansen utan problem så jag får väl anse att jag faktiskt ÄR tillbaka.
Dessutom blir ju Penny en allt mer ljuvlig individ för varje dag som går och man längtar verkligen efter nästa steg. Nu går hon till förskolan som hon liksom inte gjort något annat och är en bubblande, sprudlande liten varelse när hon kommer hem men nya kunskaper. Herregud så fort det går. Förra veckan kändes det nattsvart runt onsdagen och jag var beredd att skrika vi skiter i allt! Men på torsdagen började det sakta vända och idag efter helgen och allt kastade hon sig i armarna på pedagogen. Lilla människan börjar bli social hon pratar lite, reflekterar och iakttar. Som en liten svamp suger hon i sig allt hon kan förstå och ut kommer hennes egen version. Hon är en liten satellit som svärmor sa. Det är de allihopa, småbarnen på förskolan. Små satelliter som far runt i sin egen omloppsbana insamlar information. Den processen är så vacker på något sätt.
Nu längtar man hela tiden efter det som komma ska, så just nu känns det ganska tröstlöst att börja om igen. Ärligt talat med facit i hand så är det ju först efter första året det börjar bli riktigt roligt. Klart man inte tänker så som förstagångsmamma. Då är ju allt en Odyssé i sig, men som andragångs-mamma att göra a l l t d e t d ä r igen?! OMG.
Min son fyller 3 år i oktober, och jag väntar nu hans lillebror som är beräknad att komma om 4 veckor.
Men sen är det definitivt slut på att vara gravid! En av de starkaste anledningarna till att vi ville skaffa ett barn till, var för att ge min son ett syskon.
Hatar att vara gravid, det är en sådan självuppoffring för mig och jag mår stundtals riktigt dåligt.. Dels för att man fysiskt förändras så mycket och dels för att man inte kan göra vad man vill, när man vill på grund att sitt ”välsignade tillstånd”.
Jag känner en oerhörd kärlek till min ofödda son givetvis, men det är precis på vippen att det varit värt det. Alla tycker säkert att jag är den störste egoisten genom tiderna, men det skiter jag i. Detta är sanningen och det kan vara nyttigt att dela med sig av den då och då för jag är övertygad om att jag inte är den enda som känner såhär.
Det är svårt det där med den ”perfekta” ålderskillnaden till barn nummer två, ”lagom” gammal att kunna njuta av varandra men ändå få vara liten ensam med sina föräldrar ”lagom” länge..
Och sen det där med att vara gravid.. nej, jag tyckte inte det var ngn höjdare jag heller. Det var en kort stund i trimester två jag trivdes, när illamåendet släppt och magen syntes och man såg inte bara tjock ut. Sen vände det ju till att man var FÖR stor och inte kunde göra ngt istället..
Vår lilla kom för 6veckor sedan, och vi pratar väl om nr 2 när nr 1 är ca 2,5år.. vi får väl se 🙂
Min dotter kommer fylla åtta ungefär samtidigt som tvåan kommer, sååå skönt! Nu är jag mogen och redo för en till och jag är glad för all tid vi har fått tillsammans, att resa och göra saker är en baggis med ett barn! Fast nu kan jag nog tänka mig två ganska tätt, så är det klart sen!
Oavsett hur du gör, känn ingen stress, två tre fyra eller fem år mellan spelar ingen roll.
Kram
Befinner mig i samma situation och känner liknande känslor. Vill att vår dotter ska få åtminstone ett syskon, med inte alltför stor åldersskillnad, samtidigt som jag vill att hon ska få vara liten/minst ett tag till. Och vikten, kampen. Har precis som du hittat tillbaka till vikten innan grav, och helt enkelt var det inte. Men! Nu vet jag vad som funkar för mig och har med mig det till nästa gång.
Oj oj oj, vad alla verkar kunna planera både ett och fler barn…
forts. eller så kommer det inget mer bebissug, och då är det väl helt okej att låta bli, eller hur? Som någon skrev behöver man ju inte ensam befolka jorden. Penny harju en massa kusiner, kompisar och dagispolare så hon får tillfälle att lära sig samsas o lösa konflikter ändå.
Att du tänker så visar helt enkelt att du inte är redo för ett till barn än, och det är ju inte så konstigt eftersom Penny fortfarande är så liten, faktiskt fortfarande en bebis på många sätt Vänta tills du känner bebissuget komma, tills du längtar tillbaka till att få snusa i den där mjuka lilla nacken igen. Det kommer – tro mig. Efter mina första två (som jag fick ganska tätt) kände jag mig väldigt ”mätt” på småbarn och trodde inte att jag ville h fler. Men suget kom igen – fast det tog några år.
Hej, jag gick en son 1 månad efter du fick penny , när han var 5 mån blev jag oväntad gravid igen, trots p-piller och obefintligt med sex…. Vi var chockade men valde att behålla gå vi vill ha 2 barn. Denna graviditet äg fet jobbigaste psykiskt jag gjort, mådde illa 12 veckor och då va sonen 6-7 mån, så det vd bara att ha med sig plastpåse i fickan och gilla läget :/ i morgon ska jag bli igångsatt så då får jag äntligen träffa min lilla flicka, ska bli underbart men hade jag fått välja hade vi nog väntat ett tag till.. Men nu tar jag det som det kommer och tänker på hur mycket nytta de kommer ha av varandra 🙂 tack för en bra blogg
Jag hade massor av argument mot ända tills den dag då jag bara kände att det var dax! Då var alla argument jag hade dagen innan ingenting… vi har 3,5 år mellan våra två.
Hej Du!
Jag är en stolt mamma till 4 barn, jaaa jag vet att det kanske är en stor hög med barn. Jag tyckte nog att det var mysigt sista gången jag var gravid, det var liksom den sista. Sedan tycker jag att alla åldrar har sin charm, när man är mitt uppe i allt det där BARNIGA… så tänker man inte så mycket på hur jobbigt det är. Men nu är mina barn stora och jag kan ibland känna HUR ORKA JAG?? Mammor är starka individer som klarar av massa barnskrik, kolik, ingen sömn… Idag njuter jag av mitt liv som en 40 år mamma till en 20 åring, 18 åring, 16 & 10 åring… Life is good.
Jag bestämde mig ganska tidigt för att inte bli gravid för tätt inpå nr 1. Både min man och jag är enda barnet så att vår dotter skulle få ett syskon var vi helt säkra på, dock bara ett syskon. Jag ville vara med vårt första barn, träna, dricka vin mm innan jag återigen var gravid. Jag är precis som du, ingen fan av graviditet, trots att båda mina har varit lätta. Nr 2 är nu snart 1 år och vi har 3,5 år emellan våra fina tjejjer. För oss var det helt rätt. Som någon skrev, nr 2 är mycket lättare och första året går så fort att man önskar man kunde bromsa tiden i bland. Hur ni än gör, lycka till!!
Förstår verkligen hur du tänker och känner..
Själv hann jag aldrig riktigt tänka så då lillasyster kom väldigt oplanerat. Hon föddes när hennes storebror var 16 månader, så de sk ”pseudotvillingar”. Självklart har det varit tufft till och från men när hon blev större (den magiska 1-års gränsen?) så leker de ju mycket med varandra och även med andra barn på förskolan osv.
Jag märker att de står varandra väldigt nära och när de leker fint tillsammans eller var för sig så får jag lite tid att laga mat, dricka en kopp kaffe eller vad det nu kan vara. Har kompisar med ett barn som blir galna på att deras barn aldrig kan leka själv, detta är såklart individuellt, men då tänker jag på hur skönt det är med två 🙂
Kan tänka mig fler framöver, TROTS att jag fortfarande är långt ifrån min normalvikt.. Men då måste jag hitta en potentiell pappa först och kravlistan har växt kan jag säga 🙂 Kram
Intressanta och kloka reflektioner. Jag tror dock på att syskon är en av de finaste gåvorna man kan ge sitt barn (självklart klarar man sig bra utan också! men visst är det fint med syskonkärlek?), och som någon redan nämnt, om 5 år till lär det känns heeelt galet att börja om igen med en liten till. Samtidigt ska man ju inte ”skaffa” barn (dumt ord i sammanhanget, kommer inte på något annat just nu) bara för att man ska, man måste ju längta efter. Mycket svårt val…
Min dotter är 18 mån och jag vill gärna att hon får ett syskon men fan vad jobbigt att gå upp 20 kilo och sen må dåligt över att jag är tjock och att det tar sån tid att gå ner. Så känner jag, egoist kanske. Pam in your face!
Oj vad jag känner igen mig. Har en kille på 18 månader som blir mer och mer sin egen person och mer och mer självständig. Velar fram och tillbaka, ena dagen vill jag skaffa en till på en gång och nästa dag vill jag aldrig ha ett syskon. Får väl se helt enkelt. men jag skulle gärna vara gravid igen är mest bebistiden och sömnbristen ja drar mig för 😉
Åååå vad glad jag blir av att läsa detta inlägg och kommentarerna. Lättad liksom. Fick första barnet för ca 8 mån sen. Han är världens snällaste, underbaraste lilla kille. En ”lätt” bebis skulle jag tro. Dock sover han SÅ dåligt. Det har gått i perioder och nu är vi i en enorm svacka där han (och jag) är vakna 2 h varje natt. Varje natt när vi sitter i soffan och vaggar, sjunger, klappar, kramar så tänker jag att jag älskar honom mer än livet och är så tacksam för att detr just han som berikar våra liv…. MEN DET BLIR INGA SYSKON! Sen kommer dagen och man glömmer natten… nästan. Och vill ändå ha en syster eller bror till honom. Men jag tror inte att jag kommer orka? Kommer man orka? Eller blir jag galen på kuppen? 🙂 så befriande att läsa din blogg, Anitha! Du hjälper mig genom denna period som förstagångsmamma. Är dessutom livrädd för när plutten ska börja på dagis. Men nu känns det bättre på något sätt. TACK för att du finns!
Kände precis som du! Speciellt när min son fyllt ett och börjat bli mer ”en person” och inte bara knubbig bebis. Precis då kände jag att nu börjar det på riktigt, nu vill jag inte börja om! Men då blev jag gravid, och innan sonen fyllde två hade vi en lillasyster 🙂
Jag gillar inte att vara gravid, så jag bestämde mej för att se andra graviditeten som en transportsträcka. Bara köra liksom. Och jag lovar, tiden går fortare andra gången! Förlossningen gick 10 gånger lättare, kilona försvann 10 gånger fortare! Allt var så mkt lättare, tyckte jag. Och när bebisen kom ut kändes det så självklart. Nu är lillan drygt 3 mån ch man vill nästan stanna tiden, jag tycker bebisåldern är helt underbar. Kanske uppskattar man det mer andra gången eftersom man vet hur kort den tiden är? Och det är så fint att se kontakten barnen får med varandra. Storebror hjälper lillan och man ser i hennes ögon att han verkligen är stora idolen! Försök! tycker jag. Visst är det jobbigt ibland med två blöjbarn som inte vill sova…men man fixar de stunderna åxå. Dessutom blir nr 2 mkt tåligare på nåt sätt. Jaja, jag ångrar mej inte en sekund att vi valde den här vägen. Lycka till!
Men visst är det väl värt allt besvär ändå…..
förstår dig igen…typ! 3,5 år sedan vår son kom till världen. En helt underbar personlighet som det borde finnas en till utav. Jag är gärna gravid, men vill inte ha det första året, lite sömn, sötsuget vid amningen, alla extrakilon, lite sömn(ja lite sömn). Alla frågar om det inte är dags för nr 2 snart. Jag är egoistiskt kanske, men jag tror inte jag orkar. Min mammas ord stärker mig – Jag behöver inte befolka världen ensam
Kan så förstå dig! Fick andra barnet i februari och jag säger bara ”NEVER AGAIN”. Tvåan är så mycket lättare, men det räcker verkligen nu. Ställde mig på vågen imorse och insåg att det är 2kg kvar till ”pre-preggo” vikten. Skööönt! Det innebära 20 upp och 20 ner i så fall. Igen. Jag fick min tvåa när ettan var nästan på dagen 3år. Fick 3 års trots på köpet! Men alla åldrar har sina problem (och du kan ge dig fan på att nån psykolog nånstans skall in och tycka om syskonåldern hur länge eller kort du än väntar), så vill du ha ett till litet pyre, är det kanske lika bra att ta ”all skit på en gång” om man säger så. Nu är inte barnen skit, men allt det där jobbiga som kommer med. Bajsblöjor, vaknätter, trots, matkladd, tuschmålningar på tapeten… Lika bra att ta allt medan man redan håller på, jag tror inte jag hade orkat ”börja om” när man kommit hela vägen ur det och ettan är 5-6år. Det känns förmodligen ännu galnare att börja om då…