Jag kollade på partiledardebatten igår och blev inte direkt överväldigad av någon partiplan. Allt är i princip tio punkter på samma agenda med med olika prioriteringsordning partierna emellan. Frågorna är desamma och därmed problemen. Jag kan bli ofantligt trött på denna ”brandsläckningspolitik” istället för att något parti fokusera på ett helhetstänk där de frågorna är med, men ingår i en större vision.
Det slog mig häromdagen, när är det egentligen legitimt att kalla sig för Stockholmare? Jag har bott här i 14 år nu. Längst av någon av mina adresser. Jag borde med andra ord vara förstagenerationes Stockholmare. Det är här jag är hemma, det är här jag formgav mitt liv. Men jag kommer förmodligen alltid få referera till att jag inte är född här. I Sverige ska man förtjäna sin plats var man än kommer ifrån. Det är en jäkligt tråkig inställning, den är fattig. Vem har rätten till Sverige och vem bestämmer vad den rätten är?
USA eller N.Y framförallt är baserat på en vision. De är möjligheterna och drömmarnas land. Där är man inte invandrare där är man första eller andra-generationens etc. amerikan/New York-bo. Där är idén att människan bygger landet och alla tar med sig sina bästa bidrag från sin kultur för att förädla deras nya fria land. Då blir det en del av kulturen och idén är enkel, alla har samma chans att lyckas. Det är i alla fall visionen, sen om den alltid infrias det sägs inte. Men idén är underbar, den är hoppet och hoppet skapar en ”VI-känsla”. Något som Sverige för tillfället inte har. Det var någon otroligt klok ekonomiprofessor som sa på en föreläsning på Handels att hotet om Kina som nya USA aldrig kommer förverkligas för Kina är inte laddat med någon slags dröm eller positivism som USA.
Det moderna Sverige byggdes en gång på en idé. Folkhemmet. Därifrån kommer vår moderna politik och värderingar. Alla var väl i grund och botten Socialdemokrater fast med olika prioordning på agendan. Men längs vägen glömde man bort vikten av idén och fokuserade bara på olika prioritetsordningar. Det skapar bara en sorts maktlöshet och utanförskap. En litenhet som jag inte tror är gynnsam. Där de små sakerna många gånger får oproportionerligt stor plats och utanförskapen växer sig starka. Istället för att förena oss så bryts vi isär. Där vår punkt på agendan anses viktigare än någon annans. Jag vill se det partiet som presenterar den bästa idén om Sverige till nästa val. Där tror jag många små nycklar finns till det nya samhället.
Att påstå att de politiska partierna saknar en idé eller vision om Sverige menar jag är felaktigt. Jag är tämligen politiskt insatt, varför det för mig sannolikt är lättare att se de olika partiernas visionära nyanser. Moderaternas vision är enligt min mening tydligast – arbetslinjen, dvs att det ska bli mer lönsamt att jobba i förhållande till hur det tidigare varit. Miljöpartiets idé grundar sig i tanken på ett grönare Sverige. Sverige Demokraterna förordar ett etniskt mer homogent Sverige. Kuriosa som är mindre välkänd är att idén om folkhemmet från början var en borgerlig tanke som formulerades av Rudolf Kjellén.
Alla anti-SD-människor säger egentligen samma sak. Jag vill poängtera att jag INTE är SD men att jag vill ta debatten med dem. Varför vill ingen annan det? Håller vi inte alla med om att Sverige ska fortsätta vara en asyl för idéer och värderingar, respekt gentemot varandra, och samtidigt frodas på ett sätt som Sverige har bättre potential för än USA? Invandring behövs, vad vi inte behöver att det ska stå till, och att alla ska dras med ner!
Kallar er för Sundsvallare, Göteborgare, Lapplänningar, Indier eller Magyarer – men i Sverige så är ni i Svenskar och Européer, för ni vill alla jobba för en plats där ni alltid öppet ska kunna säga att ni har den och den bakgrunden! Målet är detsamma… ta nu i det med det.
Håller med dig, och tack för att du skrev detta.
Kan inte hålla med, när jag bodde i new york så sa alla vars dom kom ifrån i grund och botten t.ex Newark, ohio etc. Jag tror det mest är sverige där man skäms över att vara från landet även fast stockholm är fruktansvärt litet. Nu när jag bor i england så skulle jag ju aldrig säga att jag är en engelsman…
http://www.underbaraclaras.com/clara-reflekterar/aftonbladet-gor-det-igen/ Läs det här Anitha. Minns att du hade uppfattat ordet hen så himla fel så förhoppningsvis kan detta få dig att förstå om du inte redan gjort det.
Det måste ha varit en bra gammal föreläsning, för om det inte redan har skett så är Kina nära att gå om USA som världens största handelsnation. Vi i väst verkar inte förstå vilken otrolig utveckling Asien har genomgått, och fortsätter att genomgå. Istället tar vi fortfarande sikte på USA och ser det som det mest innovativa och nyskapande landet i världen. Detta trots enormt budgetunderskott och andra finansiella problem som landet tampas med.
Och att påstå att USA är invandringens fria land där alla kulturer samsas och lever i harmoni med varandra – i vilken värld lever du i? Rasmotsättningarna där är enorma och klyftorna mellan olika klasser ökar allt mer. Självklart finns detta problem i andra länder också, men nu utpekade du USA som en förebild på just den punkten. Jag får intrycket av att denna bild har skapats utifrån hur USA vill framställa sig, snarare än hur verkligheten faktiskt ser ut.
Du är en Stockholmare!
skriv om hudkrämen du och din mamma använder!
Tror du kineserna skulle hålla med dig eller den så kallade otroligt kloka professorn på Handels som, om du citerar honom rätt, lyckades dissa ett helt folk eller land i en enda fördomsfull mening? Vad gäller USA tycks Sverige uppdelad i två grupper – ena gruppen ser det som det förlovade landet, den andra gruppen ser det som ansvarigt för det mesta elände som inträffat, i varje fall post WW2. Själv är jag kluven, USA internt är rätt fint, lyckligt och öppet och hårt arbetande, men utrikespolitiken brr…, man hyllar mänskliga rättigheter hemma men har presidenter som gladeligen bryter mot precis vad som helst i andra länder och vanliga amerikaner verkar totalt oinsatta.
Ja, för visst känns det som att Sverige befinner sig i fritt fall på alla plan nu. Oavsett hur mycket Anders Borg predikar om stabila finanser så måste något vara fel. Det känns och märks.