Anitha Schulman

Nej jag går inte upp så här tidigt vanligtvis men jag har haft en fruktansvärd dröm så jag måste typ debriefa här för att hämta mig.

Jag drömde att jag och Calle inte älskar varandra längre. Men beslutat att åka på en parsemester (but why?!) med Alex & Amanda, Calles flirt och hennes tjejkompis. Jag och Calle är ju sk. ”kompisar” kärleken har ju lämnat oss för länge sen men nu har vi bara Penny ihop så det ska ju inte vara några problem, det här är långt fram i tiden. Jag har ju i drömmen dejtat killar som Calle känner till så vi ska ju sk. vara coola med varandra och initiativet var typ mitt. Av någon anledning så delar vi allihopa på en svit med tre sovrum i drömmen. Jag och Calle sover ihop första natten, men första riktiga heldagen på resan närmar sig han och flirten varandra allt mer. Under middagen sitter de vid varandra och jag blir då bordsdam med hennes väninna. Jag försöker hålla ett samtal men märker att mina ögon sneglar hela tiden på vad som sker lite längre bort vid bordet. Sen ska vi ta en drink hemma i svitens vardagsrum och känslorna blir allt hetare mellan Calle och dejten. De går in på det som kallas ”vårt rum”. Det blir lite fnissigt runt bordet för det är uppenbart vad som sker därinne. Jag skrattar på högst för att verka minst. Alla skrattar i samförstånd och kvällen börjar avrundas. A & A rör sig mot sitt rum jag går till balkongen och tar en cigg i sällskap av dejtens väninna som ställer 20-Calle-frågor, jag svarar artigt men känner att jag är helt borta i huvudet. Jag och väninnan delar rum för natten då min sovplats blivit upptagen. På morgonen vid frukosten så är Calle ”tjoig” så där man bara kan vara efter en bra natt med någon man är kär i. Han ler och spexar och bjussar rent allmänt på sig själv. Mot mig är han extra, extra snäll. Samtidigt så kastar de låga menande blickar till varandra när de tror att ingen ser. Men jag ser, jag gör ju inget annat än iakttar och läser känslor som inte uttrycks högt. I bilen hem så röker han och visslar nöjsamt, jag ser inte hans ansikte men jag vet hur han ser ut. Jag ler och skrattar med. Men inuti känns det som någon tappat mig på blod. Jag är så försvagad och föraktet och självföraktet är totalt. Att vara svag men spela sig själv som stark är vidrigt.

Jag tror jag genomgick ett sorts trauma när det tog slut med exet. Fördelen var att plåstret revs av fort så eventuella känslor raderades fortare än jag kunde ana. Jag grät konstant i tre veckor men sen var det liksom ute. Kärleken hade ju dött för länge sen men chocken av det som komma ska var total. Idag känns förhållandet  fortfarande så distanserat att jag knappt tror att jag pratar om mig när jag pratar om oss när man ska relatera till  händelser och minnen från relationen. Jag antar att det har med ”traumatvätten” av hjärnan att göra. Det är ju en överlevnadsinstinkt. Hjärnan har liksom raderat mitt och exets minneskort. Nu finns bara de där små preview-ikonerna kvar som aldrig kan förstoras upp utan att bli pixelsuddiga, originalen är borta för alltid.

Jag och exet hade det otroligt dåligt och de sista ett och ett halvt åren var det var en sluttande nerförsbacke. När vi tog beslutet om att skiljas så var det så otroligt frigörande. En jättebörda släppte. Men det var något som ändå skavde. HAN skulle aldrig vara den som föreslog det om han inte fått extern hjälp. Så väl känner jag honom. Vem var hon? Jag hade två förslag och ett stämde. När det uppdagades att jag hade rätt kom trots allt någon slags chock. Då allt gått så fort med uppbrottet så hade vi inte blivit av med lägenheten som var min. Så innan jag fått reda på att det fanns någon annan i bilden så dealen var att vi bodde i lägenheten varannan månad. Allt var ju kaos men det var kanske ett rationellt och vänskapligt beslut, just då.

Det jag inte fattade när det klubbades igenom var ju att de setts sen länge och att HON flyttade ju hem till MIG när inte jag bodde där. Så vi var tre som delade på ytan och det hade jag omedvetet men frivilligt gått med på av vänskap och exet dolda agenda.

Jag hade själv fått nosa reda på att det var hon, HAN hade ju såklart inte sagt något. DE var ju dessutom rå-nykära. Då är man ju inte heller så smusslig eller smidig. När det var dags för mig att flytta in så fick jag tvätta våra sängkläder med DERAS ”nykära spår”. När jag öppnade mitt sminkskåp stod hennes grejer där och i hans garderob hade hon en hylla. I kylskåpet stod artiklar VI aldrig hade haft. Förnedringen var total. Deras spår var överallt och hela hemmet kändes ”besudlat”. Jag var utraderad. Jag var bara en garderob kläder. Hur kunde jag gått med på det här frivilligt? Självföraktet var totalt. Garderoben var det enda som doftade som mig allt annat var dem. Jag kände ju ingen kärlek men bara en massa ilska. Massa osorterad ilska och maktlöshet. Dränerad och försvagad.

Jag antar att det inte finns så många korrekta sett att göra slut på. Det kommer alltid bli fel på något sett. Sen ska man själv undvika att utsätta sig för onödiga prövningar. Det är bara mer sårande. Men man ska försöka vara snäll mot någon man har levt ihop länge av respekt, visst ska man inte låtsas behöva vara kompisar. Men man skottar fint. Såklart kan kärleken ta slut och ny hittas. Men när man är den som lämnar måste man vara snäll mot den som lämnas. Man måste göra det värdigt. Allt annat är dessvärre förakt. Nu är jag är jätteglad att mitt ex hittade henne och att dom är lyckliga. Men jag kommer dessvärre aldrig kunna förlåta honom för att han medvetet valde att såra mig så oerhört. Så är det bara sad but true. Jag antar att jag inte är själv…