Anitha Schulman

På den här bilden är jag två och ett halvt år jag har precis kommit till Sverige från Indien och jag blir avporträtterad av den lokale barnfotografen i Örebro 1980. Den här bilden sitter fortfarande på mina föräldrars vägg och klänningen hänger i Pennys garderob lagom i storlek nu när hon är drygt ett år gammal. För dem är det en ständig påminnelse om en härlig tid i deras och mitt liv. Ett minne helt enkelt. Det roligaste som finns är ju att kolla i albumet från barndomen. Fram till jag var tre så bestämde ju min mamma vad jag skulle ha på mig och jag älskar att se bilder på mig i de där vansinnigt söta klänningarna. Man ville ju aldrig ha det sen. I albumet kan man se allt ifrån bruna Manchester-hängslebyxor och randiga tröjor till som söta klänningar på kalas. Sen blev året plötsligt 84 och Herreys var det största bandet. Helt plötsligt var man sex år och skulle man ha pastellfärger och asymmetriska snitt om man inte hade ballong eller volangkjol. Så jäkla långt ifrån storrutigt och brunrandigt man bara kunde komma.

Jag har ingen aning om vad det gjorde med min självbild men det var bara mode en trend, ett materiellt ting som var laddat för stunden och kunde ge ett gott skratt tio år senare. Inte kan jag minnas att jag fick komplex av det. Inte heller om någon tyckte jag var fin i det jag hade på mig, det var bara ett ord som passerade. Men om någon sa att jag hade var ful eller fel. Då kunde jag bli ledsen.

Oftast var det dom barn till föräldrar som ”inte hade det så lätt” som gick runt och tryckte ner alla andra. Dom som minsann visste allt. Det fanns inte något dom inte var bäst på. Om dom inte var det så var det för att de glömt sina racerskor hemma eller hade ont i magen. Vilket var oftare än andra. Deras mammor laddade deras egon samtidigt berättade dem vad fel andra alla hade. De här barnen blev oerhört förvirrade. Deras föräldrar verkade liksom genom dom. De barnen kom med en ”massa sanningar” till skolan. Man orkade liksom inte med dom och försökte man umgås med dem var de ju bara elaka.

Sen blev året 1986 och ett program som hette Sköna Söndag började sändas. Först var det något tecknat för oss barn, SuperTed tror jag bestämt. Sen var det gympa med Susanne Lanefelt och SEX och samlevnad med Melena Ivarsson som var sååå skämmigt.

När Susanne var på teve låg mamma i konstiga kläder med märkliga rörelser framför den och en spinkig tant skrek kniiiip stjärten på andra sidan rutan. Jag tog mina strumpbyxor och gymnastikdräkt och liksom drog upp hålen för benen så de hamnade ovanför höfterna och fastnade mellan skinkorna. För jag ville ju göra det mamma gjorde men se ut som de vuxna tjejerna på teve.

I det ögonblicket blev jag medveten om min kropp som ett objekt. Det här var ju snyggt. Nu såg jag lite vuxen ut. Jag visste nog inte vad sexighet var och banta fattade man inte riktigt vad det innebar. Det var nog inte förrän jag var tio-elva som utseende blev viktigare. En kompis i klassen var barnmodell, varför var hon det men inte jag? Med hormonerna kom ängslan. Känslor som var väldigt osorterade men där någonstans började vi tjejer prata om vem och vad som var ful och fin. Vem man skulle bli ihop med etc. Likaså verkar killarna också börja prata och bry sig. I tonåren var det här direkt avgörande vad man hade på sig, det handlade mer om livsstatement än material. Vi som bar liknande grejer vi hörde ihop. De som inte tyckte som oss dom brydde vi oss inte så mycket om.

Enskilda ting skapar inte problem. Man måste bli utsatt för många saker innan det börjar fastna. Har du en mamma som bantar eller en kompis som säger att du är ful. Ser du musikvideos där idolen tar sig i grenen och alla runt omkring blir som tokiga. Många bäckar små. Vi kommer inte kunna skydda våra barn mot allt. Alla kommer uppleva sina små privata helveten hur vi än bär oss åt. Hur mycket vi curlar eller pedagogiskt försöker belysa orättvisor. Det handlar inte klänning eller bruna byxor. Det handlar om vad vi föräldrar och samhället väljer att förmedla till våra barn. Sunda dialoger som bygger bra självkänsla, snarare än självförtroenden med tunt innehåll som hänger upp sig på orättvisor i detaljer.